Barnen reser

Att ha en tonåring är lite som att ha en bebis igen. De växer så. Och alla föräldrar är helt upptagna med detta växande och hur fantastiskt det är. Dessutom är man, vill jag minnas på något oklart och egentligen rätt puckat sätt otroligt stolt över detta växande, som om ens eget barn vore helt unikt i världen för att det växer så bra!
Bebiskläderna som det första halvåret får bytas ut två tre gånger för att de blivit för små.

Well, nu är vi där igen. Allting blir för kort, stretar och stramar, midjan, anklar och handleder blir bara, och övergivna av urtvättade bomullströjor och underliga pullovers. Jag skulle vilja ha bodies igen! Dessa urgulliga små plagg som packade in barnet så fint, man var säker på att det inte frös i några glipor. Men det kan jag glömma.
Fick dottern att pröva ett linne som hon såg ut som en sill i, ett ljusgrått med genomskinliga paljetter. Det ville hon inte ha, och det var nog bra. Hon vill hellre ha en ljusrosa Lacostetröja och kanske är det också bra?
Och vi gick i samma affärer som förra året vid den här tiden och nu var det inte längre tal om violetta t-shirts med gula smileys(?) på. Grått och mullvad och vitt. Inte ens en orange scarf. Allt skulle liksom smälta ihop med jorden själv.
Kanske hänger det ihop med växandet?
Kanske hinner huvudet inte med riktigt, mycket pekar på det, felbedömda avstånd och stukningar som följd.

Och hennes bror. Så stora fötter han har. Han behövde nya skor, vi gick till en affär där de bara har gymnastikskor - vad annars. Han valde ett par svarta i tyg. Försäljaren viskade läspande till mig att min son nog hade väldigt god smak, för det var den modell han sålde mest av. Sen lyckades han dessutom pracka på oss ett par extra innersulor för de där platta skorna får man skolios av, typ, om man går omkring med dem hela tiden. Eller en av diskarna i ryggen torkar ut, som han framställde saken.
Varför inte köpa ett par vettiga promenadskor som redan har bra sulor från början?
Glöm det.
Svarta Nike som ser ut som bananer, fast svarta alltså.
Det är att ha god smak.
Man tar sig för pannan, som en del skulle säga.

Och nu har de åkt båda två, i sina nya förklädnader, stora och långbenta. Utan bodies.
Mina bebisar!