torsdag 16 februari 2012

Blott Sverige

Annaa skrev en hel del om det här, antagligen för att hon såg så mycket mer av det än jag gör. Och för att hon läste bloggar som Underbara Claras. Här en bild på Claras son, om jag fattat det hela rätt.
Men det finns alltså folk som på fullt allvar inte talar om för omgivningen vilket kön deras barn har, och heller inte talar om det för barnen själva.
Jag minns när vi (maken och jag) inte orkade fira födelsedag på rätt dag för ett av de större barnen (då det var litet). Så vi svarade helt enkelt inte på frågan: När fyller jag år?
Jaaa, sa vi, vi får väl se?
Eller: Jaa, du, det var en bra fråga. Jag kan inte svara på den på rak arm.
Ungen ringde mormor. Och fick prompt svar.

Och nu har Bengt O dessutom läst Moderaternas nya program(?) eller om det kanske är ett reklamblad.

Man kan väl säga att man, trots allt, inte upphör att förvånas.

7 kommentarer:

gunnarstrandberg sa...

Jaja, tänker jag, låt oss se hur dessa föräldrar hanterar de riktiga proven.

Som när barnen blir tillräckligt gamla för att ha en egen vilja, och lilla killen slänger sig på golvet på HM och gallskriker efter Spidermantröjor, säger sig HATA Hello kitty, och vill knivdöda sin lillasyster med pilsvärdet.

Eller när lillflickan prompt vill gå klädd i rosa tyllkjolar varje dag och låta håret växa LÅNGT! och leker att Barbie och hennes femton syrror spolar ner de hemska leksaksbilarna i toaletten.

Tonåren... Det tar vi en annan gång.

Karin S sa...

Mmm, men det lär vi ju inte få läsa i DN om.

Faktum är att de, som just mycket små, är rätt "könlösa", jag vet inte om man ska uppmuntra eller stävja det. Men sen går det ju över, som du är inne på.

Magnus Pettersson sa...

Ja, en aning naiva är nog föräldrarna som intervjuas. Fast den här uppfattningen instämmer jag i till fullo:

"– Vi vill ge barnen en så bred palett som möjligt att plocka ifrån så att de inte känner sig begränsade utifrån det kön som samhällets norm anser att man ska ha, säger Linus."

Men att undvika att tala om de biologiska kön som trots allt är ett faktum? Det är en föreställning som nog bara kan komma ur en övertro på språkets inflytande på verkligheten. Som om tigandet om det som förr eller senare blir en smärtsam eller befriande realitet för alla, när de väl kommer ur den könsneutrala bubblan, skulle vara till hjälp?

Och när man sedan läser det här undrar man ju vad de ägnar sig åt på förskolan - byter de aldrig blöjor?

"– På vår nuvarande förskola går det inte att säga könen på många av barnen och det tycker jag är ganska befriande."

Men vad vet jag, mina erfarenheter är begränsade; jag har en tre veckor "gammal" flicka här hemma, men att hon råkar ha blivit skapt som flicka skall jag aldrig förneka.

Karin S sa...

Magnus,
Ja, man får väl hoppas att de uttalar sig om möjligheten att bestämma kön på barnen då de är påklädda.
Jag tror att folk klär sina barn lite hur som helst på de här genusdagisarna. Det verkar så om man tittar på den sortens bloggar. (I princip innebär det att killar har klänning och flickkappa, liksom, sällan att tjejerna har spidermandräkt och döskallar överallt.)

Och stort grattis till lilla dottern!

Magnus sa...

Igår sade jag upp Sydsvenskan. En idiotisk artikel (http://tinyurl.com/6tq3x3p) som i princip dekreterade att ingen får sätta upp Carmen - den går just nu på Malmöoperan - med någon slags konstnärliga ambitioner om det inte görs som ett avskalat genuskorrekt lärostycke om Patriarkatets våld mot kvinnor och Don Josés och toreadorens ynklighet blev för mycket för mig. Hjältinnan är godtagbar för kritikern endast i en scen när hon sitter med ryggen mot publiken i svag belysning (i en bar, ja minsann...) och därmed inte utlämnar sig åt den manliga blicken, får vi veta: så bra när det viktigaste uttrycksmedlet är att sjunga, förresten. Att Carmen är den självklara huvudpersonen i operan, oavsett hur hennes relationer till männen framställs, hade den kritikern inte begripit, inte heller att folk naturligtvis kan förhålla sig till en opera, eller en bok, på flera nivåer.

Det finns en del andra, långsiktiga orsaker till att jag sade upp en tidning jag i princip har läst hela livet, och länge såg som en självklar kvalitetstidning, men det här var den s k droppen. Fast artikeln var inte på något vis unik för just SDS, den kunde lika gärna ha stått i DN, Expressen eller Arena.

Samma dag får Per Svensson av sina gamla kompisar, anförda av hans elev Björn Wiman, DN:s "kritikerpris" Lagercrantzen för sin roll som kritisk ledstjärna på Expressen och Sydan (där han i praktiken är den som sätter tonläget på kultursidan). Goddag yxskaft - en mer tröttsamt snackig och icke-passionerad, luddigt icke-vågande kultursideman än Per Svensson är det svårt att hitta. Med feg korrekthet i steget går media mot nya triumfer.

Gabrielle Björnstrand sa...

Åldern mellan fem och elva kallas sen gammalt för "latensfasen" - det är då barn kan/kunde vara lite "könlösa" som du säger, Karin.

Det är också - enligt gammelpsykologin - den del av livet då man lär sig bäst genom att leka. En sas god latensfas är en bra förutsättning för framtida kreativitet och upptäckarlusta.

Om den trycks ner i alltför formella studier och alltför tidig sexualisering är det illa. Båda delarna skapar inskränkthet.
Men sen kommer som sagt kajalögonen och moperderna i full fart, där vid tretton, cirka. Let it be!

e askestad sa...

magnus,

ja det är verkligen en sorglig sak (för att uttrycka det milt), svensk intellektuell nivå över huvud taget -

en soppa av illa tänkt liberalism i kombination men någon slags ljum och lika illa underbyggd "radikalitet" som ingenting annat är än ren konformitet.

läs istället andra länders tidningar (vilket jag gör) - spanska, franska, danska, tyska, potugisiska - det spelar ingen roll, vad som helst är bättre.

allt gott

einar