Norsk syn på Sverige

Hamnade i en ganska intressant text på norska Aftenposten om svensk politiks polarisering i frågan om  invandring.
Orsaken var den här texten i svenska Aftonbladet, av Martin Aagard. I högerspalten bredvid Aagards text finns länkar till hela meningsutbytet, som till större delen skett i Norge, förutom Aagards texter då. Ett danskt inhopp.
Och det intressanta är ju hur den svenska debatten ter sig från en norsk liberal synpunkt.
Dels noterar man debattklimatet där vänstern onekligen är rätt pigga på ord som fascist och rasist. Tonen är liksom stenhård.
Aftenpostens skribent däremot tycker inte alls att SD verkar vara några fascister, eftersom de påstår sig vilja verka inom demokratins ramar.

Aagard å sin sida menar ju då att vi i Sverige inte är ett dugg nationalistiska eftersom vi samlades kring uppbyggnaden av folkhemmet, inte kring kung och fosterland. Och så vidare.

Jag vet inte riktigt om jag håller med honom. Jag tycker nog att jag ser en hel del svensk nationalism, men den smygs liksom undan. Som i texten om passen, eller som den fantastiska texten om att man inte borde läsa underliga kinesiska författare som saknar kläm på yttrandefrihet när man kan läsa Wilhelm Moberg!
Eller som den där stumpen jag såg av Uppdrag granskning.
Svensk nationalism är liksom instucken i smyg i vanliga meningar, i vanliga uttalanden om ditt och datt. Den är liksom bara så självklar, som luften man andas. På sätt och vis är den blygsam, men just därför svårare att få syn på.
Och naturligtvis är den lika begränsad som alla andra former av nationalism, för den bygger ju ändå på att vi är bäst. Vi är så bra så att vi liksom inte behöver säga det ens en gång. Vi behöver inget syttende maj och ingen trikolor och så vidare.
Vi och vi förresten.

Men tillbaka till utgångspunkten. Norsk (och dansk?) debatt om invandring har uppenbarligen en annan utgångspunkt, "normalt" är liksom ett antal positioner inom ett större spektrum än i den svenska debatten. Tonen är också en annan om man ska tro texten jag länkar till.
Och i Norge tycker man förstås att det normala är den norska varianten.
I Sverige tycker man väl då att det normala är det svenska. (Med näthat och hela exorcismen av densamma på bästa sändningstid där offren sitter och läser upp vidrigheterna de fått sig tillsända anonymt. Inget annat än rent barbari i mina ögon. Jag tvivlar också starkt på att man kommer till skott och får bukt med det.)

Och själv vet inte jag. Fransk debatt liknar helt klart svensk. Den är precis lika polariserad och skällsordet facso hör man ofta. Liksom i Sverige finns det egentligen bara ett parti som talar om att begränsa invandringen och det är Le Pens parti.
Även om Sarko gjorde en del inhopp på den kanten.

Om jag ska gissa vad som kommer att hända i Sverige, så tror jag att de etablerade partierna kommer att på olika sätt närma sig sina norska grannar. Jag kan inte se någon annan väg när nu SD fortsätter att växa och är andra partiet i storlek för LO-medlemmar enligt en opinionsundersökning häromdagen.
Den här debatten kommer inte att lugna sig, inte så länge krisen inte stillnar, så länge arbetslösheten är hög och så länge osäkerheten består.

Behöver väl knappast tillägga att jag tycker att det är positivt. Snarare ett tidens tecken...