fredag 21 juni 2013

Midsommar

Till er som firar midsommar önskar jag natutvis glad missommar.

Har ni tänkt på det att man kan säga natutvis och man säger väl alltid missommar.
Det är en sån där lite knepighet det svenska språket fortsätter att gäcka oss med.

Gäckar är väl annars ett typiskt midsommarord, misstänker jag. TintomaraPuckstämpel på det.

Ralle skriver fint om sin barndoms midsomrar, så fint att jag får lust att försöka själv. Lugn, bara lugn, det kommer alldeles strax, för först vill jag bara säga att jag gillar andra halvan av hans text också, den mer vemodiga om dem som inte längre är med eller inte orkar.
Och så hade dom raketer !

För det var just det. Här firar man inte midsommar. I morgon är det la fête de la musique, band och orkestrar överallt på stan, oftast gratis. Rätt okej. Men idag är det helt vanlig arbetsdag och jag har varit och handlat och hade inte en tanke på att köpa lax eller jordgubbar eller vad man nu ska ha.

Jag funderade just på det vad jag gjorde på midsommar efter det att jag hade flyttat hemifrån, eller snarare, efter det att pappa sålde vårt sommarställe.
Har inga som helst minnen av det. Både majstång och dans på något ställe om kvällen var det tydligen slut med. Precis som jag aldrig var ute och tittade på brasor på Valborg sen jag blev vuxen. Jul firade jag dock fortfarande, alltid något.

Hur som. Midsommar då jag var barn var hyperidylliskt.
Farmor gjorde kall inkokt lax, den var fin som snus, inte rosa som dagens laxar utan blek och inne i ett block av gelé med dill och citronskivor. Fast inte särskilt god. Färskpotatis.
Om de vuxna drack pilsner och nubbe och om det var sill också minns jag inte. Dock förmodligen jordgubbar eller kanske en toscatårta, sån gjorde farmor också ibland.

På eftermiddagen (eller om det var förmiddagen, är osäker) ordnades lekar och ringdans vid bygdegården. Småbarn fick åka vagn efter Lasse Larssons arbetshäst, några fick sitta uppe på kusen också.
Häcklöpning, spikbankning, tombola och kasta ringar.
Dansa kring stång där Maries pappa ledde lekarna, en liten senig karl som var stolt över att fortfarande ha långbyxor i centilångstorlekar. Då och då slog han en kullerbytta i pur leklystnad. Två andra pappor spelade fiol respektive dragspel.
Vann grejer gjorde jag jämt. Pappa har kvar en ljuslykta i keramik och ett år fick jag en rattmuff han fick. Övriga vinster har jag glömt.

På kvällen sparkade det igång igen, då var det dans på bygdegårdens övervåning till dansband. Korv och läskförsäljning på bottenvåningen. Lyckohjul.
Och man kunde kolla på folk på ett sätt man sällan kunde annars.
Och jag fick vara uppe hur länge jag ville.

Och nu alltså ingenting i den vägen.
Visst finns här svenskar som ordnar firande en bit utanför staden, vi var med om det något år då de stora barnen var små, men jag tyckte att det var sådär. Blommorna kom från en blomsterhandlare och majstången var pytteliten. Man skulle ha picknick jag jag gillar inte picknickar något vidare.
Barnen kunde inte bitarna särskilt bra, ungefär som julgransplundring på svenska klubben, där luciatågen ser utklätt ut och barnen är stumma. Det är mammorna i publiken som sjunger bitarna.
Och det är ju helt fel.

Att upprätthålla traditioner kräver att man är in its own juice, att man är kvar i det sammanhang där de fortfarande är självklara. Med en man som hela tiden förväxlar grodor med älgar och som inte lär sig texten går det sådär.
Och det underliga är väl att jag inte saknar dem något vidare heller.
Enklare att kolla på spektaklet den 14 juli, kolla tanksen köra förbi på gatan på väg hem från paraden. Käka biff och pommes och sova middag sen.

Enklare, helt enkelt, att ta seden dit man kommer.

Bonne fête !

11 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Jag bryr mig inte ett vitten om midsommar. Fast min barndoms dito var nästan en kopia på dina. Allt ingick. Stång, dans, säcklöpning, löpa med ägg i sked. Senare blev det logdans, ännu senare Arholmas dansbana där man begick foxtrot kompletamente avec les garcons suedoise, som dansade lika dåligt som de kysstes. Ungefär. Men dragspel var fint. Och sol över havet. Och hemresa med båt.

Här ett enda: Sitta uppe medan solen går ned halv tolv tills den går upp halv tre. Total tystnad. Ljusets förvandlingar. Midsommar utan vare sig Puck eller puckon.
Ha det!

Karin S sa...

Detsamma.
Låter fint tycker jag, med den där solen som inte försvinner och de STORA LANDSKAPEN, det kan jag sakna lite här. De finns ju i och för sig, Bretagne med tidvattnet som drar sig undan, på andra ställen karga högplatåer med kossor som går lite här och där utan stängsel. Klippor med heliga platser och raviner.

Men jag kommer så sällan till dem.

Ser fram emot sommarens etapp mot Kompostella. Vilt är det inte direkt, men det är liksom - något annat. Djupet av Frankrike, kanske. Och så flotta religiösa grejer, och gödsel och goda omeletter och patéer och allt är gjort på grjer från trakten. Underliga människor som installerat sig längs den där vägen som man stöter på. Puckon med stavar och trikåer lika väl som människor som har övervikt och ont nånstans, som verkligen hoppas på mirakel.

Hoppas du får nån god mat i alla fall. Vi får varma mackor och sallad ikväll, passar bra för det är kallt här igen.

Och i morgon har jag barnkalas...



Gabrielle Björnstrand sa...

Bretagne och Massive Central förblir i sin (hitills) okända storhet.
Skulle gärna dra till Compostella, men inte när det är rush-hour.
Dina berättelser därifrån har varit - ska jag säga - skojiga.

Joda, Karin, jag har mat: sill tom och danskt brännvin och salami och släpärter. Och vänner i viken.

Miraklet här består i att komma upp på höjderna igen. Vida vyer är ju inte bara en metafor, ens för oss intellektella.
Hej!

Karin S sa...

Låter perfekt.

Hoppas att det blev fint och att solen aldrig gick ned i havet.

Vad gäller Kompostella så är det lågsäsong på vintern, då stänger en del vandrarhem (eller vad man nu ska kalla det). Mest folk ska det tydligen vara i maj-juni, vi går ju i juli som regel och vi har aldrig haft problem med att hitta sängplatser. När man väl går på själva leden sen så är man så gott som alltid ensam. Ibland går man en bit ungefär ihop med någon. Man kan gå förbi folk som rastar, och sen går de förbi en själv. Men generellt möter man väldigt få. Och folk som bor där är som regel positiva och vänliga, ger barnen godis typ. Tror att det här är en rätt snäll typ av turism.

Jag tror att du skulle gilla det, i alla fall för det mesta.

Gabrielle RW sa...

Min barndoms midsommar firades nog mest ute på ön och då alltid "en famille". Mamma spelade för öppna dörrar på den gamla ostämda taffeln. Vi brukade ha egen midsommarstång som vi dansade (eller rusade) runt under tjo och tjim tills myggen jagade in oss. Det var mycket mer mygg där när jag var barn. Sen har det torkat upp mycket genom landhöjning + klimatförändringen.

Midsommarfirande med dragspel, dans runt stången, mycket folk, lekar och sånt har jag efter vad jag minns bara upplevt med mina pojkar när dom var på kollo ett antal somrar. Då kom ju alla föräldrar dit och det var långbord och knytkalas och svenska flaggan och alltihop.

Midsommar har inget måste över sig för mig, det är skönt. Den här gången blev det hemma i Stockholm, ingen midsommarstång, ingen dans, inte ens en svensk flagga. Men det gick bra ändå.

Gabrielle Björnstrand sa...

Karin, tror definitiv jag skulle gilla el Camino, själva vägen alltså, samt idén.
Jag har bara blivit så väldigt mkt prinsessa på ärten på senare år, så att bekväma sängar är nog A och O för min drömresa. Men, men, man får väl se. Man kan ju inte åka till Belgien bara för sängarnas skull.

I alla fall har jag haft blickarna på Baskien ch Galicien i flera år. Man måste ju ha en lång startbana numera;)

Midsommarafton här var eg natten till den 21. Vackrare har jag nog inte sett. Idag det berömda smattret mot taket. Typ trumvirvlar. Men inga besvärliga mygg alls, Gabrielle. Vi som vet vad fördomar mot norrländsk sommar vill säga.

Karin S sa...

Det verkar som att de flesta tycker att man ska fira midsommar traditionellt så länge man har barn som roas av det, sen lägger man liksom ned det och gör ungefär som alla andra helger, träffar lite folk man gillar och käkar middag, typ.

Är förmodligen vettigt för det är ett fint minne ändå tycker jag, med lekar och dans och hela biddevitten.

Mygg ingår väl också i lagoma doser.

Karin S sa...

Vad gäller caminon så har de flesta som tar emot betalande gäster längs vägen i fr jättefina sängar och rum.
Det finns liksom olika nivåer på boendet, bor man billigt på kloster eller (ännu värre) hos familjer som inte har tillräckligt bra standard på sina hus för att kunna komma med som vandrarhem i guiderna, så kan man få gamla sängar, dåliga duschar etc.
Men, som sagt, många har antingen skaffat ett hus och rustat upp här, ELLER ärvt en gammal gård där jordbruket inte räcker till för att försörja dem idag, då blir rummen och middagen en andra inkomst liksom. Och de brukar alltså ha allt helt nytt. Tvättmaskin man får låna, sprillans sängar... Sällskapsrum och ordnade trädgårdar/uteplatser.

Och slutligen finns det ju ibland även hotell, de brukar också vara fina.

Knäppast är alltså de här religiösa som inte tar betalt (men som man får ge så mycket man vill till i alla fall). Där brukar det vara kass middag (utan kött) och gamla badrum, typ. Små underliga böner i tid och otid kan det också bli frågan om. Undvik dem.

Vad gäller den spanska delen har jag bara läst om den än, har fattat det som att det ändå är bra, men ofta på kloster eller i rätt stora enheter med sovsalar och inte så mycket val typ.

Hur som helst sover man rätt bra för man är ju trött. Dock bör man ha öronproppar med sig om man är känslig för ljud. Det är alltid någon som snarkar.

Nu tror jag du vet i stort sett allt.

Och jo, de där stora grejerna som klostret i Conques t ex, det var liksom värt det ändå, för det var så mysigt i övrigt. Där hittade barnen ett stort bibliotek som de satt och spelade schack i när min fromma svägerska ville gå i vesper. Själv låg jag kvar på sängen och spelade tetris.

Jorun sa...

Vilken fin text, Karin. Jag tror vi har diskuterat midsommar tidigare, det känns i alla fall som om jag repeterar kända fakta när jag skriver att det klassiska svenska midsommarfirandet alltid varit lite av ett mysterium för mig, att mina bästa midsomrar handlat om midnattssol, korvgrillning, späda björklöv, yrvakna mygg och nattliga brännbollsmatcher.

Jag tänkte att du kanske skulle gilla den här texten om de små grodorna och deras franska bakgrund Mickael Dangin i Norrbottenskuriren

Glad midsommar, med eller utan grodor, lökar eller älgar!

Gabrielle Björnstrand sa...

Ja, nu vet jag nog i stort sett allt, så där som man gör innan man alls har gjort det.
Tack för brevet! Det låter värt besväret.

Och ja: visst är man glad för att man haft helt normala midsomrar, med fest och lek och gamman, och inga alkisar i högan sky.

Men jag skulle fortfarande kunna tänka mig något spelmansaktigt i Dalarna. Med brudmarsch från Leksand.

Karin S sa...

Tack för länk, Jorun.

Amitiös typ som tar det hela på stort allvar, verkar det som. Kan behövas.

Hoppas din midsommar också blev fin !