Allt i världsklass

Ingen fransman skulle få för sig att Frankrike var världsbäst någonstans, utom på ett enda område : kulturens. Där sitter den franska världsbästheten som fastgjuten i det kollektiva medvetandet.
Det franska språket är bäst och borde ha fått/tagit engelskans plats som världsspråk, den franska litteraturen räcker, det finns författarskap på inom alla epoker som är på toppnivå - man behöver alltså inte gå utanför landets/språkets gränser för att få sig i stort sett allt som behövs till livs.
Naturligtvis tänker inte alla så här, men jag har stött på det mer än en gång.
Invändningar som: Men är det inte lite synd att missa Shakespeare och Cervantes? viftas bort med Molière. Som ju är bättre.
Hur man ser på det klassiska arvet och Bibeln vet jag inte riktigt, kanske är det egentligen franskt.

Och så har vi då filmen, den franska moderna kulturpolitikens slagskepp... den som kostar ofantliga mängder pengar, franska skådisar påstås vara högre betalda än Hollywoods, och som man slåss med näbbar och klor för att hålla kvar på toppen...

Och här får man kanske göra ett lite tråkigt konstaterande, fransk film är förvisso bra, men världsbäst, på det där svenska sättet?
Hm, säger jag.
Att den franska kulturpolitiken är bättre än många andra, så långt kan jag sträcka mig.
Men det stannar där.

Nå, vad gäller det egentligen mer adekvat världsbästa landet Sverige, så börjar ju fjällen falla från ögonen på folk.
TIMS/PISA har i tio års tid visat att landets skola är högst medelmåttig. I början var det ju bara Bengt O och jag själv som följde dessa undersökningar, men så småningom har ändå resultaten landat i någon sorts kollektivt medvetande.
Men då får vi höra att Sverige ändå var världsbäst. Innan mätningarna började.
Den skola jag själv gick i skulle ha varit under världsbäst-tiden, helt enkelt.
Och det kan jag inte riktigt tro på. Heller.

Å andra sidan, den franska skolan var, om inte världsbäst, så åtminstone väldigt bra under välfärdsåren, les trente glorieuses, och den ledde till klassresor. Social omblandning, den fungerade.
Påstår man i Frankrike numera. Medan man suckar över dagens skola som ligger ungefär lika bra/dåligt till som den svenska i de där undersökningarna.

Själv misstänker jag ju att den epoken, den långa strävsamma, fredliga uppbyggnadsepoken efter de två världskrigen ledde till en någorlunda bra skola. Eftersom det fanns utsikter för de allra flesta eleverna att hitta jobb och försörjning och ett bättre liv efter den.
Grunden var lagd redan tidigare, nu var det liksom bara att hugga i. Och folk flyttade och knogade på.

Och i den epoken hade förstås Sverige ett unikt läge, i stort sett det enda landet som gick stärkt ur andra världskriget, en hyfsad industristruktur och råvaror som efterfrågades.
Men den kollektiva erfarenheten var också unik. Hybris? Dåligt samvete? Vad som lett svenskarna till den i många avseenden helt befängda självbild man har idag torde finna sin förklaring dels i geografiskt läge, dels i 1900-talets historia.

För hur det än är, den bild man får av landet via media och statlig info i radio-teve, ger ett närmast psykotiskt intryck. Eller kanske bipolärt.
Gränslösheten är total, hierarkierna obefintliga, förmågan att just se vad som är viktigt och vad som är oväsentligt lyser med sin närmast totala frånvaro.

Och så dessa klämkäcka politiker som ständigt utropar "Världsklass!" om allting.
Herregud, säger jag.
Räcker det inte med att skolan blir lite bättre? Börjar gå uppåt i de där undersökningarna istället för att fortsätta dala?

Och så vidare. Dags att kavla upp ärmarna, sätta sig in i hur det mesta verkligen fungerar, och sen behålla det som är bra och ändra det som är dåligt.
För det krävs analytisk förmåga, viss försiktighet, noggrannhet. Förmåga att sålla.

Och ett tips i all välmening, titta inte på Finland som toppat hela tiden. Titta på Tyskland som, liksom Sverige och Frankrike låg risigt till i mitten, men som sedan dess sakta men säkert jobbat sig uppåt.

Vilket skulle kunna bli ämnet för nästa text. Landet som gång på gång på gång kommer igen.

Hej.