måndag 14 oktober 2013

Utveckling eller avveckling?

Jag vet inte om det här började med paret Andhorils deckare, nej, det gjorde det nog inte, men sen dess händer det oftare och oftare.
Deckargenren verkar halvövergiven men numera tycks folk skriva någon sorts idéhistoriska spänningsromaner. Som den jag länkar till ovan. Eller nej, jag länkar till en recension av något i den vägen. An någon/några som kallar sig Mortimer.
För en gångs skulle en recension som dessutom vågar säga ifrån. Det här är dåligt.
Men det är inte säkert att det hjälper, för tydligen ska Mortimer skriva ytterligare fyra fem böcker i den här stilen.
Och jag kommer att tänka på den här intervjun jag såg för en tid sen. Gabriella Håkansson som däremot skriver under eget namn tycks göra något liknande. Möjligen bättre. I alla fall lite. Eller nja, kanske inte... i alla fall inte om man ska tro Expressens recensent. Men den som orkar kan ju googla och hitta folk av annan uppfattning. De finns. Samtidigt som Håkansson snubbe, också "seriös författare" skriver "thrillertriologi" framgår det av intervjun.

Och det som händer är alltså att folk som skrev tunn seriös prosa numera skriver jättetjocka historiska klossar som ska föreställa spännande.
Och det verkar ju inte heller gå så bra.
Men nog är det intressant som fenomen ändå?

Nu finns säkert någon vän av ordning som påpekar att det ena inte utesluter det andra. Med andra ord, en tjock spännande roman kan vara litterär också.
Jag är den första att hålla med. Läste för en liten tid sen den italienska romanen Stål av Siliva Avallone som jag nog tyckte hade de kvaliteterna faktiskt, om än lite fyrkantig här och där så var helheten övertygande och den var något så enkelt (svårt!) som spännande. Också.
Och nog finns det då och då tunna böcker som har samma kvaliteter.
Men vanligt är det inte.

Och det är väl det som är något av en fälla i den här omställningen, gissar jag. Jag har försökt läsa två av Håkanssons seriösa böcker. Jag kom inte igenom dem, de var för tråkiga. Av paret Andhoril har jag läst varsin seriös, eller ja, hennes kom jag igenom, även om jag var irriterad, hans orkade jag inte läsa klart. Deras första gemensamma deckare var något av det sämsta i den vägen jag läst. Hoppade över ungefär hälften men ville läsa klart ändå. Har sen inte öppnat en bok av vare sig den ena eller den andra eller båda.
Och om man nu ska extrapolera så är min gissning att övriga seriösa författare som byter genre inte heller blir bättre. Tyvärr.
Möjligen lutar det snarare åt lite sämre, om man ska tro kritiken.
Men det intressanta är ju den desperation hos författarkåren det här visar på. Det går inte att skriva seriös litteratur, man får den knappt utgiven, får man det trots allt så blir den inte läst. Noll kronor på marknadsföring och så vidare. Inte så kul.
Och då kommer smartass efter smartass på, nejmen jag vet, vi skriver en Dan Brown-grej istället.
Jaaa, det gör vi!

Men vart det här leder för litteraturen kan man fundera på. Kanske håller den på att försvinna, kanske håller den på att mutera, kanske blir det som blir kvar av den just en del av underhållningsindustrin istället.
Och här är Sverige intressant eftersom det som vanligt ligger i framkant, som det brukar heta.
Jag är inte ens säker på att kontinenten följer efter.

Men jag tycker att det ska bli väldigt intressant att se vart det hela tar vägen.




5 kommentarer:

Lennart Erling sa...

Kanske vi blandar samman äpplen och päron för att förpackningarna är lika: tryckta ord innanför pärmar. Men i första fallet litteratur, i andra fallet förverkligade affärsidéer?

Gabrielle RW sa...

Intressant inlägg. Jag har varken läst Andhoril eller Håkansson så jag bidrar inte med några synpunkter där...

Men jag funderar på en annan utveckling - eller trend kanske - som pågår nu: egenutgivning genom print-on-demand eller på annat sätt. Många skrivande personer ser det som ett rent lotteri att vända sig till nåt av dom etablerade förlagen och ger därför istället ut på egen hand - och egen bekostnad. Kanske kommer man mer fram i lokalpress då, några stora recensioner i DN eller SvD blir det väl inte, men man vet ju aldrig.
Har själv gett ut en bok på eget förlag. Ingen skönlitterär bok utan mer av kultur- och släkthistoria och av väldigt smalt slag - i högsta grad lokalt intresse.
Jag får se vad det blir nästa gång - om det nu blir nån nästa gång!
Förekommer egenutgivning i Frankrike också?

Bengt O. sa...

Som alltid en intressant kommentar speciellt som det kommer från en "insider". Om det nu är så att det inte går att ge ut och sälja "riktig" litteratur beror väl detta i viss mån på förlagen men huvudsakligen ligger väl ansvaret hos publiken, läsarna? Vi vill och kan inte läsa tråkiga böcker som tar lång tid och vad får man ut av det hela som inte finns i "Grand Theft Auto" ? Nu har vi vant oss vid snabbmat i form av TV, film, dataspel osv. Och enligt ekonomins allra elementäraste lagar får vi vad vi efterfrågar. Det är där pengarna finns.

Inget -eller i vart fall inte överdrivet mycket- ont om underhållningslitteratur. Men det mesta som kommer ut (på svenska i vart fall) är ju så bottenlöst dåligt. "Lars Keplers" första bok var så dålig att jag fick kämpa länge för att komma igenom den. Stieg Larsons första bok var bra de första 50 sidorna sedan blev det "Dr No i den hemliga grottan." Vet inte varför jag börjde med bok nummer två men där gav jag definitivt upp efter de första 50 sidorna. Någon fick miljoners miljoner i förskott för en bok som hette "Strindbergs stjärna" - tydligen fick den dålig kritik och jag har aldrig hört talas om någon som läst den. Jonas Thentes avrättning av Läckberg var underbar. Och nu (enligt Karin) mystiska stenar som kullkastar Linné och Darwin! Det är ju barnkammarnivå (även om man väl aldrig skulle sätta något sådant i händerna på barn).

DN:s kulturchef verkar tycka att det inte är någon skillnad på data- och tevespel och Jelineks dramatik.

Vi får leva med det här tils den samhälleliga problematiken klarats ut. Men då lever vi nog inte längre.

Karin S sa...

Lennart,
Ja, nåt sånt?

Gabrielle,
Tror som du, egenutgivning eller litet lokalt förlag funkar liksom lokalt, vilket ju också har en poäng. Inte hört talas om i Fr, men jag har ju inte undersökt det hela närmare heller.

Bengt O,
Jo, det beror också på läsarna. Men inte bara. Förlagen "bestämmer" på sätt och vis vad folk ska läsa genom att tapetsera med reklam för sånt de tror funkar. Och de mindre kräsna läsarna (som är fler) läser.

Ibland tänker jag att den läsande eran, den där i stort sett alla läste, är på väg att klinga ut. Färre kommer läsa i framtiden, kanske kommer inte ens alla kunna läsa. Ytterst få kommer läsa för sitt nöjes skull. Läsandet kommer förändras än mer.
Men som Bengt säger, då lever vi nog inte längre...

Anonym sa...

karin,

alltid härligt att läsa dina nyktra och klarsynta analyser av detta land. du har den blick som många (tja) här i sverige delar men ej förmår formulera, kanske för att skiten är så påträngande att man blir i det närmaste apatisk.

men att litteraturen skulle vara hotad av att "seriösa" författare börjar skriva mer eller mindre ren underhållningslitteratur tror jag inte på. tvärtom, fler borde följa andhorils och andras exempel. de som gör detta "steg" är nämligen - menar jag, och du är väl inne på samma linje - sällan seriösa författare (om man med seriös menar allvarligt syftande samt verkligt begåvade författare).

problemet i sverige är den intellektuella nivån överhuvudtaget. om man så vill: det andliga tillståndet. och denna andligt-intellektuella fattigdom kan inte förstås utan att ställa frågan om moderniteten som sådan och vad den gör med människan, med de villkor som är förutsättningen för att någonting gott, skönt och sant skall kunna uppstå.

jag skulle m a o välkomna om betydligt fler svenska författare gick över till att skriva ren underhållningslitteratur.

allt gott

einar a