Lennart fortsätter att skriva om påskliljor och jag har just kommit hem från Södern.
De första åren jag bodde här försökte jag hitta kvistar utan löv (bara knopp) för att ta in och göra påskris av. Det var rätt svårt i en knallgrön och hysteriskt blommande omvärld. Min franska omgivning liksom bara tittade på mig.
Jo, man skulle ta in kvistarna, hävdade jag, så att de kunde komma igång lite tidigare av rumsvärmen och bli gröna.
Och utanför låg alltså allt utom Mont Ventoux (som är för högt) i grönt. Mer eller mindre illgrönt.
Jag slutade rätt snart med det, lät dem liksom hållas med sina seder som helt klart är bättre anpassade till deras verklighet än våra (också till deras verklighet).
Men det här ger liksom en sorts dubbel rytm åt livet, en normal synlig, man delar omgivningens idéer om vad som är rätt och riktigt - det är att ha en gemensam kultur, ni vet. Men man har också en dold och helt ensam rytm där midsommarafton ändå är midsommarafton och påsk och jul firas just på aftonen, det vill säga dagen innan, och man kan i och för sig undra varför det är så. Men man orkar liksom inte göra motstånd, när motståndet är så uppenbart förvirrat som mitt ovan.
Så småningom börjar man också se bra saker i deras sätt att se på det hela. Men man glömmer liksom aldrig den fattiga Norden helt. Den förvrängs, man ser den i ett nytt ljus, man undrar över en del, man kan inte förklara mycket längre.
Och det man inser är att man liksom i grunden är förändrad. Om jag nu flyttade tillbaka skulle jag eventuellt börja med påskris igen, men jag skulle i lika hög grad sakna saker härifrån, som till exempel synen på Maria.
Det är ett rätt hopplöst sätt att vara i etniskt homogena miljöer (den ni, den satt, eller hur?!). Alltså det är hopplöst att vara ensam ytis - både i ett helsvenskt och ett helfranskt sammanhang, och dessa är fortfarande många - men, det är väldigt roligt så fort man blir fler! De mest spännande diskussioner jag haft om fransmännen är med andra invandrare.
Samma om svenskarna.
Den här aspekten på att flytta är den man har minst pejl på innan, det är liksom språnget ut i det okända, och man inser ju att man ville det. Samtidigt inser man att man inte ville det.
Ungefär så.
tisdag 21 april 2009
lördag 11 april 2009
Paris, Påskafton 2009
Cher Clemens,
En rapport från dina drömmars stad - innan även jag lämnar den. Nej nej, jag ska inte upp till den fjällhöga - jag ska söderut. Alltid söderut.
Men, blommorna prunkar i rabatterna men du vet väl att det är La Ville de Paris' trädgårdsmästarstab som åker ut och gräver och planterar och sen åker hem igen? Fast färggrant blir det förstås. Men det här halvprilliga som jag ser på svenska bloggar - nogsamt fotograferade blåsippor och rapporter om påskliljor vid gamla husgrunder, tussilago och svalört... Ja, det lyser förstås med sin frånvaro. Var läste jag senast om Heidenstam och svenskens religiositet? Jo, det var i en tämligen dum text i Expressen, låt oss glömma den.
Du vill verkligen veta vad jag hade emot den? Ja, det var väl återigen en svensk journalist som rejält hade missförstått Mariagestalten och dess betydelse. Men, jag väntar mig inte något annat. Och som dessutom menade att det var lite synd om resten av världen eftersom svenska feminister inte tog sig an den och dess förlegade syn på Jesu Moder. (Nej, verkliten inte norrut så här års, det tål inte mina bronker - och inte heller min bild av den heliga jungfrun.)
Fast helt dum var Expressentexten kanske inte, för väldigt många fler bloggare skriver alltså om blommor än om Maria. Några skriver förstås om Jesus och Gud, för att inte tala om kyrkan... Men, Maria får man leta efter. (Och till slut, efter många år i det här landet så saknar man mer Maria än tussilagon, om nu någon förstår vad jag menar.)
Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om, din text är mycket rolig, som så ofta, en sorts balansakt på avgrundens mediala rand. Jag hoppas verkligen att inte du lider av krisen? Men det tror jag inte. Svenska Dagbladets kaka är liten men säker. Än så länge i alla fall.
Det märkliga, förstår du, är att här i Paris så verkar medelklassen, i den mån den finns och det måste den väl rimligen göra? inte alls på samma sätt angripen av denna kris.
För resten, det är fel. Medelklassen har nog problem, men inte vi andra. (Medelklassen, erkänner jag, är ett ord jag numera inte kan använda utan att kursivera eller sätta citatkråkor runt, det är ett ord som tappat all substans för mig - vilka är ni, där borta, i Medelklassens land? Ni förlorar er i dimma för mig.)
Vart jag ville komma. Jo. Min horisont är begränsad, det erkänner jag villigt, men jag tänker så här: medelklassen här är alla de som tjänade pengar på det som var runtomkring produktionen av undgängliga varor. Säljarstaber och marknadsförare, arkitekter som ritade skrytbyggen åt samma sorts företag.
Och vi andra? Ja, det är vi som gör det som måste göras i alla fall, så att säga. Arkitekter som tar hand om gamla hus - i just vårt fall. Jurister som tar hand om processer och statliga upphandlingar, men också lyxföretagen som gör fin choklad till påsk och som säljer till alla dessa kineser...
Houllebecqs tes (jag vet att jag tjatar om honom just nu, men jag har läst så mycket av honom) är förstås att Frankrikes rikedomar ska säljas till Kinas medelklass. Och då bara gräddan, de fina landskapen, de goda vinerna, de krogar som har stjärnor.
Helt dumt är det ju inte, och inte helt osannolikt heller.
Man kan tänka sig ett land där allt fler försörjer sig inom turismen och så småningom kanske vi även kan starta sexturism hit? Nej, nu tog jag visst i igen, à la Houllebecq.
Så jag slutar här med att säga att det var roligt, som alltid, att höra ifrån dig, för orden från just din horisont säger något både fascinerande och lätt obegripligt om Sverige.
Din tillgivna,
K
PS. Naturligtvis ska jag se filmen!
En rapport från dina drömmars stad - innan även jag lämnar den. Nej nej, jag ska inte upp till den fjällhöga - jag ska söderut. Alltid söderut.
Men, blommorna prunkar i rabatterna men du vet väl att det är La Ville de Paris' trädgårdsmästarstab som åker ut och gräver och planterar och sen åker hem igen? Fast färggrant blir det förstås. Men det här halvprilliga som jag ser på svenska bloggar - nogsamt fotograferade blåsippor och rapporter om påskliljor vid gamla husgrunder, tussilago och svalört... Ja, det lyser förstås med sin frånvaro. Var läste jag senast om Heidenstam och svenskens religiositet? Jo, det var i en tämligen dum text i Expressen, låt oss glömma den.
Du vill verkligen veta vad jag hade emot den? Ja, det var väl återigen en svensk journalist som rejält hade missförstått Mariagestalten och dess betydelse. Men, jag väntar mig inte något annat. Och som dessutom menade att det var lite synd om resten av världen eftersom svenska feminister inte tog sig an den och dess förlegade syn på Jesu Moder. (Nej, verkliten inte norrut så här års, det tål inte mina bronker - och inte heller min bild av den heliga jungfrun.)
Fast helt dum var Expressentexten kanske inte, för väldigt många fler bloggare skriver alltså om blommor än om Maria. Några skriver förstås om Jesus och Gud, för att inte tala om kyrkan... Men, Maria får man leta efter. (Och till slut, efter många år i det här landet så saknar man mer Maria än tussilagon, om nu någon förstår vad jag menar.)
Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om, din text är mycket rolig, som så ofta, en sorts balansakt på avgrundens mediala rand. Jag hoppas verkligen att inte du lider av krisen? Men det tror jag inte. Svenska Dagbladets kaka är liten men säker. Än så länge i alla fall.
Det märkliga, förstår du, är att här i Paris så verkar medelklassen, i den mån den finns och det måste den väl rimligen göra? inte alls på samma sätt angripen av denna kris.
För resten, det är fel. Medelklassen har nog problem, men inte vi andra. (Medelklassen, erkänner jag, är ett ord jag numera inte kan använda utan att kursivera eller sätta citatkråkor runt, det är ett ord som tappat all substans för mig - vilka är ni, där borta, i Medelklassens land? Ni förlorar er i dimma för mig.)
Vart jag ville komma. Jo. Min horisont är begränsad, det erkänner jag villigt, men jag tänker så här: medelklassen här är alla de som tjänade pengar på det som var runtomkring produktionen av undgängliga varor. Säljarstaber och marknadsförare, arkitekter som ritade skrytbyggen åt samma sorts företag.
Och vi andra? Ja, det är vi som gör det som måste göras i alla fall, så att säga. Arkitekter som tar hand om gamla hus - i just vårt fall. Jurister som tar hand om processer och statliga upphandlingar, men också lyxföretagen som gör fin choklad till påsk och som säljer till alla dessa kineser...
Houllebecqs tes (jag vet att jag tjatar om honom just nu, men jag har läst så mycket av honom) är förstås att Frankrikes rikedomar ska säljas till Kinas medelklass. Och då bara gräddan, de fina landskapen, de goda vinerna, de krogar som har stjärnor.
Helt dumt är det ju inte, och inte helt osannolikt heller.
Man kan tänka sig ett land där allt fler försörjer sig inom turismen och så småningom kanske vi även kan starta sexturism hit? Nej, nu tog jag visst i igen, à la Houllebecq.
Så jag slutar här med att säga att det var roligt, som alltid, att höra ifrån dig, för orden från just din horisont säger något både fascinerande och lätt obegripligt om Sverige.
Din tillgivna,
K
PS. Naturligtvis ska jag se filmen!
fredag 10 april 2009
Wallander
För resten, apropå svensk dramatik, det går en svensk teveserie här, Wallander, dubbad till franska. Jag försöker få familjen att titta på den, men det går trögt.
- Jaha, de har ju inte tagit de snyggaste skådisarna, direkt, muttrar någon.
Och då ser man Wallnder själv i ofördelaktig dager, vartenda acneärr från tonåren framträder som i lupp.
- Varför säger de ingenting, varför grymtar de bara? undrar någon annan.
Sen kommer vi till intrigen, när vi sakta börjar komma in i den, men först får vi se någon cykla i en skånsk småstad i helplan i bergis ett par minuter. Det är rätt länge utan att det händer något. Så småningom börjar vi förstå att storyn bygger på att skånska birgittinersystrar (ständigt filmade i full mundering! och med ett krusifix i övre högra bildhörnet, så att man inte ska missta sig!) smugglar människor i containers över halva jordklotet.
- Hm, säger maken.
Och sen går en av dessa birgittinersystrar återigen i full mundering med fladdrande dok över ett nyplöjt gärde bärande på två stora papperskassar där purjolöken sticker upp. Wallander dyker upp på samma gärde och erbjuder sig att hjälpa till!
Ja, vid det laget fick även jag medge att trovärdigheten inte var total. Men att de bara grymtar och muttrar skyller jag helt på dubbningen!
Fast, seriöst kan man väl konstatera att något som bygger på fina nyanser i grymtandet, inte direkt vinner på att dubbas. Eller att anglosaxiskt/nordisk dramatisk/film- tradition som bygger på bild är inkompatibel med fransk som bygger på pjäs och tal.
Nåt sånt.
- Jaha, de har ju inte tagit de snyggaste skådisarna, direkt, muttrar någon.
Och då ser man Wallnder själv i ofördelaktig dager, vartenda acneärr från tonåren framträder som i lupp.
- Varför säger de ingenting, varför grymtar de bara? undrar någon annan.
Sen kommer vi till intrigen, när vi sakta börjar komma in i den, men först får vi se någon cykla i en skånsk småstad i helplan i bergis ett par minuter. Det är rätt länge utan att det händer något. Så småningom börjar vi förstå att storyn bygger på att skånska birgittinersystrar (ständigt filmade i full mundering! och med ett krusifix i övre högra bildhörnet, så att man inte ska missta sig!) smugglar människor i containers över halva jordklotet.
- Hm, säger maken.
Och sen går en av dessa birgittinersystrar återigen i full mundering med fladdrande dok över ett nyplöjt gärde bärande på två stora papperskassar där purjolöken sticker upp. Wallander dyker upp på samma gärde och erbjuder sig att hjälpa till!
Ja, vid det laget fick även jag medge att trovärdigheten inte var total. Men att de bara grymtar och muttrar skyller jag helt på dubbningen!
Fast, seriöst kan man väl konstatera att något som bygger på fina nyanser i grymtandet, inte direkt vinner på att dubbas. Eller att anglosaxiskt/nordisk dramatisk/film- tradition som bygger på bild är inkompatibel med fransk som bygger på pjäs och tal.
Nåt sånt.
Bokfynd
Har gjort ett kap, tror jag. En bok vid namn Journal intime d'un auteur, gissa av vem! Just det, Lars Norén.
Och vari består då kapet? Jo, den är bara 314 (paginerade) sidor! Någon har skurit ner saken till normal längd!
Svenska dramatiker har i och för sig ett rykte av att vara redoutable här. Men/och jag tvivlar på att någon enda människa skulle läsa typ tusen sidor bibelpapper här, ja, alltså av en svensk dramatiker. Man får eventuellt vara glad om någon läser?
Hur som helst, jag kan alltså referera till skvallret med sidangivelse, slipper dessutom en hel del omtugg, gissar jag.
Googlingar gav nada, antar att den kom ut typ igår. Men jag kanske återkommer. Dessutom återkommer jag väl efter att ha läst den. Eller det enda googlingarna gav var väl just att Norén är redoutable, och det visste vi ju redan.
Hej,
Uppdatering: Läser nu ordentligt förlagets presentation och inser att boken inte är redigerad, utan ett utdrag som beskriver uppsättningen av en pjäs i Nanterre. I baksidestexten framgår det inte, men man borde möjligen varit mer misstänksam!?
Jäklar!
Men jag får väl läsa den ändå...
Och vari består då kapet? Jo, den är bara 314 (paginerade) sidor! Någon har skurit ner saken till normal längd!
Svenska dramatiker har i och för sig ett rykte av att vara redoutable här. Men/och jag tvivlar på att någon enda människa skulle läsa typ tusen sidor bibelpapper här, ja, alltså av en svensk dramatiker. Man får eventuellt vara glad om någon läser?
Hur som helst, jag kan alltså referera till skvallret med sidangivelse, slipper dessutom en hel del omtugg, gissar jag.
Googlingar gav nada, antar att den kom ut typ igår. Men jag kanske återkommer. Dessutom återkommer jag väl efter att ha läst den. Eller det enda googlingarna gav var väl just att Norén är redoutable, och det visste vi ju redan.
Hej,
Uppdatering: Läser nu ordentligt förlagets presentation och inser att boken inte är redigerad, utan ett utdrag som beskriver uppsättningen av en pjäs i Nanterre. I baksidestexten framgår det inte, men man borde möjligen varit mer misstänksam!?
Jäklar!
Men jag får väl läsa den ändå...
torsdag 9 april 2009
Påsk News
Kära läsare, jag är en slö bloggare men jag har faktiskt skrivit ett par bitar på franska romaner igår, som om ni inte läst dem och har lust att läsa något - hoppa hit!
Annars närmar sig påsken, eller hur? Ägg och choklad. Och som den sorts Houllebecqska Tyskar vi är (läs på romanerna) så firar vi den längre söderut.
Där far kyrkklockorna förbi över himlen och släpper choklad och godis i trädgården medan barnen sover middag.
Man käkar inte kokt ägg och man målar dem således inte heller. Man går i mässan och sjunger glatt på hemvägen för prästen är ofta un petit peu fou, kör samma Gloria-kassett tre fyra gånger för att den är så bra!
Sill kan vi glömma men det blir lamm och underhåll av olivlundarna, och det är faktiskt också kul. Jag gillar mycket att beskära olivträd, det slutar ofta med att de ser helt bedrövliga ut (ingenting blir kvar) men det är för att det är svårt att sluta när man väl börjat.
Sen gör man eld och det är också kul, ofta blir elden större och större och brinner i skymningen och då börjar barnens onklar hoppa över den - från en terrass ned till nästa.
Och gnistorna far mot skyn och det hela är väldigt mycket både lugnare och våldsammare än någon valborgseld jag varit och sett.
Man kan sakna den varma korven, men det hör i vilket fall som helst inte ihop med Påsken, eller hur?
Mer grejer som det blir och inte blir:
Inte påskris. Men: Första solstinget, eller i alla fall coup de soleilen, alltså, man glömmer sig och blir alldeles röd.
Man sover middag. Åker till den märkliga platsen Coustellet och hämtar hem dyrbart vin. Nä. Skoja. Värsta tjutet, men producerat av en promille egna druvor?
Sämre vin har jag nog aldrig druckit, det gör ont i halsmandlarna bara man tänker på det. Så surt är det. Tänk på citron så kommer ni i närheten.
Ja, och sen?
Sen börjar det om igen, minus lammet. Man käkar rester och beskär olivträd och eldar och sover middag. Etc.
Och sen åker man hem igen!
Hej, och GLAD PÅSK på er!
Annars närmar sig påsken, eller hur? Ägg och choklad. Och som den sorts Houllebecqska Tyskar vi är (läs på romanerna) så firar vi den längre söderut.
Där far kyrkklockorna förbi över himlen och släpper choklad och godis i trädgården medan barnen sover middag.
Man käkar inte kokt ägg och man målar dem således inte heller. Man går i mässan och sjunger glatt på hemvägen för prästen är ofta un petit peu fou, kör samma Gloria-kassett tre fyra gånger för att den är så bra!
Sill kan vi glömma men det blir lamm och underhåll av olivlundarna, och det är faktiskt också kul. Jag gillar mycket att beskära olivträd, det slutar ofta med att de ser helt bedrövliga ut (ingenting blir kvar) men det är för att det är svårt att sluta när man väl börjat.
Sen gör man eld och det är också kul, ofta blir elden större och större och brinner i skymningen och då börjar barnens onklar hoppa över den - från en terrass ned till nästa.
Och gnistorna far mot skyn och det hela är väldigt mycket både lugnare och våldsammare än någon valborgseld jag varit och sett.
Man kan sakna den varma korven, men det hör i vilket fall som helst inte ihop med Påsken, eller hur?
Mer grejer som det blir och inte blir:
Inte påskris. Men: Första solstinget, eller i alla fall coup de soleilen, alltså, man glömmer sig och blir alldeles röd.
Man sover middag. Åker till den märkliga platsen Coustellet och hämtar hem dyrbart vin. Nä. Skoja. Värsta tjutet, men producerat av en promille egna druvor?
Sämre vin har jag nog aldrig druckit, det gör ont i halsmandlarna bara man tänker på det. Så surt är det. Tänk på citron så kommer ni i närheten.
Ja, och sen?
Sen börjar det om igen, minus lammet. Man käkar rester och beskär olivträd och eldar och sover middag. Etc.
Och sen åker man hem igen!
Hej, och GLAD PÅSK på er!
måndag 6 april 2009
Twitter i ett knappt dygn
Jag gick med i twitter, men jag gick snabbt ur igen. Om det nu är som en förening - som man "går med i" - känner mig lite osäker där.
Orsak: Jag har ingen som helst lust att tala om vad jag gör i tid och otid. Min håg låg istället åt att "titta på" andra.
Inte vackert, eller hur? Smyga omkring där under märkligt alias...
Faktum är att jag sett häpnadsväckande saker på facebook om bekanta, får man väl kalla dem. Och jag vet att de inte vet att jag sett vad jag sett. Och jag anar att de inte skulle gilla att folk kikade på dem som jag gjorde.
Sen började folk stänga sina sidor för de som inte var vänner - på facebook, alltså. Och jag är inte vän med särskilt många.
Men på twitter joddlar de glatt på - så mycket hann jag ändå se.
Hur som helst, jag hittar på bättre historier om dem än de gör själva.
Dessutom tycker jag inte om att lämna spår.
Därför har jag gått ur twitter.
Orsak: Jag har ingen som helst lust att tala om vad jag gör i tid och otid. Min håg låg istället åt att "titta på" andra.
Inte vackert, eller hur? Smyga omkring där under märkligt alias...
Faktum är att jag sett häpnadsväckande saker på facebook om bekanta, får man väl kalla dem. Och jag vet att de inte vet att jag sett vad jag sett. Och jag anar att de inte skulle gilla att folk kikade på dem som jag gjorde.
Sen började folk stänga sina sidor för de som inte var vänner - på facebook, alltså. Och jag är inte vän med särskilt många.
Men på twitter joddlar de glatt på - så mycket hann jag ändå se.
Hur som helst, jag hittar på bättre historier om dem än de gör själva.
Dessutom tycker jag inte om att lämna spår.
Därför har jag gått ur twitter.
lördag 4 april 2009
svensk kris har
Jag tycker att Sverige verkar mer och mer snurrigt. Jag förstår mig inte på landet längre. Skolorna brinner, det är glas i kycklingen, i Södertälje är fyra av sex livsmedelshallar brända(?)
Under tiden sitter LO-människorna och delar ut enorma pensioner och bonusar åt varandra?
Är det krisen? Är det integrationspolitiken som har misslyckats eller är det klassresenärerna som blivit för många? Eller är det, helt enkelt, medelklassen som slår tillbaka?
Det ter sig, för en utomstående, som om hela den svenska debatten, hela det svenska ordförrådet är helt missriktat just nu. Vem bryr sig om könsmaktsordningen när grundvalarna uppenbarligen, helt omärkligt, gett sig ut på avvägar?
Nu kan ni förstås komma och säga att allt är som vanligt. Det är det här också.
Nu ska jag göra en omelett på ett ägg som misslyckades i förmiddags. Hur ett ägg kan misslyckas? Ja, det är en gåta.
Jag tänkte också på en annan sak. En löskokt intrig/deckare, hur vore det?
Apropå ägg alltså.
Under tiden sitter LO-människorna och delar ut enorma pensioner och bonusar åt varandra?
Är det krisen? Är det integrationspolitiken som har misslyckats eller är det klassresenärerna som blivit för många? Eller är det, helt enkelt, medelklassen som slår tillbaka?
Det ter sig, för en utomstående, som om hela den svenska debatten, hela det svenska ordförrådet är helt missriktat just nu. Vem bryr sig om könsmaktsordningen när grundvalarna uppenbarligen, helt omärkligt, gett sig ut på avvägar?
Nu kan ni förstås komma och säga att allt är som vanligt. Det är det här också.
Nu ska jag göra en omelett på ett ägg som misslyckades i förmiddags. Hur ett ägg kan misslyckas? Ja, det är en gåta.
Jag tänkte också på en annan sak. En löskokt intrig/deckare, hur vore det?
Apropå ägg alltså.
fredag 3 april 2009
Moralfrågor
Merete Mazzarella bloggar numera på den ointagliga sajten dixicon (well, det ska vara k, men det blir roligare med c - på franska). Man kan inte kommentera (eller jag kan inte i alla fall, trots att jag har konto hos wordpress), så jag undrar lite varför de kallar det hela för blogg. Men strunt samma, där finns även andra intressanta "bloggar".
I detta inlägg funderar hon på bonusar och inställningen till bonusar, och även den förändrade inställningen till bonusar. Eller i största allmänhet till förmåner och ansvar.
Och det är ju den förändringen vi alla ser, människor i toppen har ingen som helst spärr för att ta emot dessa bonusar eller förmåner, de verkar heller inte känna något ansvar alls för sina mindre lyckligt lottade medmänniskor - till skillnad från forna tiders överklass eller för den delen välbärgade borgerlighet.
Och det är denna brist på moral, som man ju faktiskt ser så gott som överallt idag, som man kan undra över. Vad beror det på?
Tidigare hade överklassen (enkelt uttryckt) en viss koll på att den faktiskt var överklass. Allra tydligast kanske i brukssamhällen där en hel by var beroende av ett och samma bruk för sin försörjning. Eller för all del på landet?
Industrialismen slog väl sönder en del av det här, men, som Mazzarella konstaterar, på sextiotalet trodde man fortfarande att samhället skulle bli mer jämlikt. Det är väl ingen som tror längre. Snarare handlar i viss mån politik om hur man ska bromsa de ökande klyftorna. Men bara delvis.
Jag förmodar att en del av förklaringen är att dagens överklass (LO-tanten t ex) faktiskt inte har någon som helst pejl på att hon tillhör överklassen. Och gissningsvis många med henne. Ett samhälle där typ nittio procent av befolkningen har gjort "klassresor" har förmodligen i stor utsträckning nollkoll på rötter och just klasstillhörighet - i den mån den finns.
Historielösheten, den sociala rörligheten och nittonhundratalets enorma tillväxt i väst, skulle vara delar av förklaringen.
Och just Mazzarella är en intressant exponent för det där jag är ute efter, en människa med djupa rötter i en bildad borgerlighet (vad det verkar av hennes böcker i alla fall) och fortfarande med just bildningsideal, men som samtidigt levt exakt ett sånt liv som den borgerlighet som gick åt vänster på sextio- och sjuttiotalen gjorde.
Man röstade vänster, man skilde sig och inledde nya förhållanden. Man hade inte så många barn. Man satte helt enkelt de egna projekten framför det som tidigare varit det självklara borgerliga projeket: familjen.
Om Mazzrella och hennes generationskamrater idag är förvånade över vart det hela (samhället) tog vägen kan man i viss mån förstå det. Men, man måste nog också konstatera att det var de som beredde vägen. Nåja, kanske inte för bonusarna och den borttappade moralen - men lite jo, i förlängningen. Är det medskick man får som barn att det individuella projektet så är det i det närmaste omöjligt att idag ändra uppfattning.
Och det var ju vad vi fick.
Uppdatering: Den här frågan tangerar den diskussion jag förde här, det vill säga kring antologin Empati och engagemang där ungefär samma generations kvinnliga journalister skrev om den banbrytande gärning de var med om att genomföra då "insidan blev utsida" på sjuttiotalet, en generation som var med att bryta mark men som sen verkar väldigt oförstående för konsekvenserna.
Uppdatering 2: Nu lyckades jag kommentera på dixikon, så jag tar tillbaka all tidigare ironi. Flera bra bloggar där, rekommenderas.
I detta inlägg funderar hon på bonusar och inställningen till bonusar, och även den förändrade inställningen till bonusar. Eller i största allmänhet till förmåner och ansvar.
Och det är ju den förändringen vi alla ser, människor i toppen har ingen som helst spärr för att ta emot dessa bonusar eller förmåner, de verkar heller inte känna något ansvar alls för sina mindre lyckligt lottade medmänniskor - till skillnad från forna tiders överklass eller för den delen välbärgade borgerlighet.
Och det är denna brist på moral, som man ju faktiskt ser så gott som överallt idag, som man kan undra över. Vad beror det på?
Tidigare hade överklassen (enkelt uttryckt) en viss koll på att den faktiskt var överklass. Allra tydligast kanske i brukssamhällen där en hel by var beroende av ett och samma bruk för sin försörjning. Eller för all del på landet?
Industrialismen slog väl sönder en del av det här, men, som Mazzarella konstaterar, på sextiotalet trodde man fortfarande att samhället skulle bli mer jämlikt. Det är väl ingen som tror längre. Snarare handlar i viss mån politik om hur man ska bromsa de ökande klyftorna. Men bara delvis.
Jag förmodar att en del av förklaringen är att dagens överklass (LO-tanten t ex) faktiskt inte har någon som helst pejl på att hon tillhör överklassen. Och gissningsvis många med henne. Ett samhälle där typ nittio procent av befolkningen har gjort "klassresor" har förmodligen i stor utsträckning nollkoll på rötter och just klasstillhörighet - i den mån den finns.
Historielösheten, den sociala rörligheten och nittonhundratalets enorma tillväxt i väst, skulle vara delar av förklaringen.
Och just Mazzarella är en intressant exponent för det där jag är ute efter, en människa med djupa rötter i en bildad borgerlighet (vad det verkar av hennes böcker i alla fall) och fortfarande med just bildningsideal, men som samtidigt levt exakt ett sånt liv som den borgerlighet som gick åt vänster på sextio- och sjuttiotalen gjorde.
Man röstade vänster, man skilde sig och inledde nya förhållanden. Man hade inte så många barn. Man satte helt enkelt de egna projekten framför det som tidigare varit det självklara borgerliga projeket: familjen.
Om Mazzrella och hennes generationskamrater idag är förvånade över vart det hela (samhället) tog vägen kan man i viss mån förstå det. Men, man måste nog också konstatera att det var de som beredde vägen. Nåja, kanske inte för bonusarna och den borttappade moralen - men lite jo, i förlängningen. Är det medskick man får som barn att det individuella projektet så är det i det närmaste omöjligt att idag ändra uppfattning.
Och det var ju vad vi fick.
Uppdatering: Den här frågan tangerar den diskussion jag förde här, det vill säga kring antologin Empati och engagemang där ungefär samma generations kvinnliga journalister skrev om den banbrytande gärning de var med om att genomföra då "insidan blev utsida" på sjuttiotalet, en generation som var med att bryta mark men som sen verkar väldigt oförstående för konsekvenserna.
Uppdatering 2: Nu lyckades jag kommentera på dixikon, så jag tar tillbaka all tidigare ironi. Flera bra bloggar där, rekommenderas.
torsdag 2 april 2009
Backlash
En period kallade jag och H rätt mycket för backlash. Vi visste förmodligen inte exakt vad det betydde, bara att det lät bra. Jojo, det var väl nån gång efter den där boken om backlash på feminismen. Men vi gjorde om lite grann.
Hur gick tentan?
Jag fick backlash på den.
Ska vi cykla?
Nej, jag kan inte, min cykel har backlash på bakdäcket.
Synd, hur gick det med den där killen, då?
Backlash är bara förnamnet.
Vi hade backlash på ljusstakar, lägenheter, killar, smink, OK-macken i Midsommarkransen och när vi ville bli valda till Årets Lucia så blev det naturligtvis backlash där också.
Vi hade projekt. Ett var att bjuda in ungefär 10 killar vi kände som hade fast förhållande utan flickvännerna. På middag. Och vi skulle vara värdinnor.
Backlash.
Vi skulle hyra kolonistuga och ha vårt första arkitektkontor i. Kö och krav på fast inkomst. Mao: backlash.
På kvällarna cyklade vi till krogen. H kollade snygga kypare, föredrog dem som såg ut som dansörer - de var inte många kan jag säga. Jag var rätt ointresserad av kypare. Så småningom utvecklades det hela till "kypartypen", vilket alltså var Hs preferens vad gällde killar. Behöver väl inte säga vad det blev?
Nu är H professor och mor och bor rätt flott i Lärkstan. Fadern är möjligen kypartypen men inte kypare. Backlashen tycks vara över.
Men vad man kan konstatera är att den där perioden, själva backlashen, nog faktiskt var Folkhemmets backlash. Eller möjligen min egen.
Perioden då fjällen föll från mina ögon.
Eller perioden Backlash på Folkhemmet.
Som jag nu tänker skriva en roman om.
Hej.
Hur gick tentan?
Jag fick backlash på den.
Ska vi cykla?
Nej, jag kan inte, min cykel har backlash på bakdäcket.
Synd, hur gick det med den där killen, då?
Backlash är bara förnamnet.
Vi hade backlash på ljusstakar, lägenheter, killar, smink, OK-macken i Midsommarkransen och när vi ville bli valda till Årets Lucia så blev det naturligtvis backlash där också.
Vi hade projekt. Ett var att bjuda in ungefär 10 killar vi kände som hade fast förhållande utan flickvännerna. På middag. Och vi skulle vara värdinnor.
Backlash.
Vi skulle hyra kolonistuga och ha vårt första arkitektkontor i. Kö och krav på fast inkomst. Mao: backlash.
På kvällarna cyklade vi till krogen. H kollade snygga kypare, föredrog dem som såg ut som dansörer - de var inte många kan jag säga. Jag var rätt ointresserad av kypare. Så småningom utvecklades det hela till "kypartypen", vilket alltså var Hs preferens vad gällde killar. Behöver väl inte säga vad det blev?
Nu är H professor och mor och bor rätt flott i Lärkstan. Fadern är möjligen kypartypen men inte kypare. Backlashen tycks vara över.
Men vad man kan konstatera är att den där perioden, själva backlashen, nog faktiskt var Folkhemmets backlash. Eller möjligen min egen.
Perioden då fjällen föll från mina ögon.
Eller perioden Backlash på Folkhemmet.
Som jag nu tänker skriva en roman om.
Hej.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)