Ur ett pågående projekt, i brist på annat

Ett tag tänkte jag att jag ville skriva den här berättelsen på franska. Det blir så annorlunda då, när man ser alltsammans genom ett annat språk, så ännu mycket mer avlägset - och exotiskt.
Inlandsis heter inlandsis även på franska. Ändmorän kunde jag inte hitta, men flyttblock fanns och rullstensås. Många ord fanns, men själva sammanhanget, människorna som byggde i den där skärgården som fortfarande reste sig på grund av landhöjningen. Mitt ute i ödemarken. Det kändes oöverstigligt.

Det finns så mycket vägar i Frankrike, man kan alltid ta en mängd olika vägar från ett ställe till ett annat. De äldsta är de romerska vägarna, stenlagda och raka som linjaler genom landskapet. Vi bor vid en av dem, rue Saint Jacques, vägen mot Kompostella.
Hur få en fransman att förstå att i Sverige finns, om man har tur, en väg. Om man har otur ingen.
Idag finns faktiskt två vägar in till stan från Bollmora, den gamla vägen har kompletterats med en motorväg. Men Nackareservatet ligger kvar. I Paris hade det varit mitt inne i stan.
Hur få någon att förstå det?
Vägarna ligger i lager som språket självt, allt är så ordnat här. Det finns inga impediment, inga dungar med sly och blåbär mellan höghusen.
Att skriva om detta på franska kändes som att stapla kartonger istället för att likt en fågel väva ett bo av kvistar och strån.
Hur man ordnar sina minnen till en berättelse. Hur man ordnar dem till något beboeligt, till ett hem. Eller åtminstone något överblickbart - vilket väl kartongerna hade blivit, en vägg full med etiketter på gavlarna. ”Farmors våfflor”, ”Pappas nya båtmotor” och så vidare.

Och samtidigt kan det inte hjälpas: Jag ser numera det där landet jag växte upp i på ett ännu större avstånd än jag hade gjort om jag åtminstone hade bott kvar i det. Jag ser det genom ett annat språk, genom en annan ordning, genom ett annat sätt att vara och resonera.
Genom en bakvänd kikare, nere på Stockholmsoperans scen.
Landet utan vägar, det väglösa landet.
Landet där staden ligger på skär och holmar, där den ännu inte sträcker sig över gammal sjöbotten, där den ännu inte griper ned i marken, där den inte lämnat spår på djupet. Inga katakomber och inga gamla stenbrott att balansera över (enjamber) med nya byggnader. En stad som ligger på ytan.
Ett språk som ligger på ytan?
Nej, men ett språk som lämnar mycket åt användarens intuition istället för åt ett gediget regelverk att följa.
Franskan byggs med välhuggen kalksten ur samma brott som romarnas. Staplas foglöst med närmast våldsam precision till Monument. I stil med triumfbågar och mausoleer. Arkader och palats, kajer och broar. Överallt tar den sig fram och lägger sten efter sig. Inte skulle en fransk lantmätare komma på att bygga runt en gammal sjöbotten. Nej, han skulle bara göra en stadigare grund. Mäta, kalkylera och bygga.
Så rasar detta språk fram genom landskapet och täcker in allt.
Tilltron till språket, är, trots vad man kan tro, enorm här.

Och här sitter jag med min svenska och försöker förklara entitans läte om våren. Den tid då björkarnas fina grenar blir violetta och himlen är alldeles kallt blå och gärdena ligger i klara grå toner mellan dungarna. Smutsig grov snö kvar i enstaka norrlägen.
Fåglarnas lockrop genom vidderna.
Hästhovens seger, smältvattnets seger över isen.
Inlandsisens tryck över landet som en bild av ångest.
Isens tryck över landet som en bild av ångest.
Jag kommer från ett land som fortfarande andas, ett land vars bröstkorg sakta, sakta häver sig.
Ett land där man måste ta upp båten ur sjön på hösten.

På franska skulle jag fortfarande kunna berätta för dem om det här landet jag kommer från, men jag inser att själva språket skulle deformera min utsaga.

Ledtråd - nej, för resten

Vi fortsätter höstlovstävlingen med nya bilder. Svårt att hitta en bra bild på den här grejen. De flesta hade bara givit gröna löv (övre vänstra delen). Och så tycks det under en period ha legat en jättestor, närmast Gogolsk näsa i, vilket inte jag var ute efter. Hur som. Nu tävlar vi. Som alltid på egen risk!

Idol olika årgångar

Satt och tittade på klipp från Idol 2007 på Youtube med dottern. Hon pustade över hur jobbiga och svenska de var allihop (de pratade på dialekt och hade toppluva, typ). Sen ville hon kolla på en audition från 2006 men då sa jag att det kan vi inte göra, det är ju jättegammalt!
Hon bara stirrade på mig.
Tydligen, kom vi på sen finns det Idol 2009 också. Som håller på nu.
Det tänker jag inte följa. Däremot Nouvelle Star då det sätter igång. För det är jättebra.

Hiroshima mon amour

Kom förra fiskunderlaget från. Nu har jag återgått till arkitektur igen. Vilken byggnad alltså? Och eftersom jag tyckte att fiskarna såg ut som ohyra så har jag reducerat dem lite, tillfälligtvis.

Uppdatering: Och eftersom Laura har svarat rätt så har jag mixtrat med fiskarna. Vadå logik.

I djurens värld

För en tid sen kallade Lars Vilks Anna Brodow Inzaina dyngsprätt, apropå att hon inte höll med honom om något. Jag orkar inte riktigt länka fram inläggen för poängen är inte diskussionen utan ordet. Det är ett kul ord. Lite originellare än många andra av det här slaget i kulturdebatten där folk väldigt ofta kräks över saker eller kallar dem för skit. Vill minnas att Maria Schottenius t ex kallade Noréns dagbok för en hink skit och menade att eftersom den var det skulle den behandlas som det.
Jag menar, då är dyngsprätten faktiskt roligare?
Men, vad jag grubblat på sen dess (och det här var ett tag sen) är genus här. Kan en kvinna sägas vara en dyngsprätt?
Dyngsprätten är för mig med nödvändighet en tupp. Tuppen står på toppen på gödselstacken och gal in dagen. Han kråmar sig och sprätter, ja? Och eftersom han står där han står så blir han en dyngsprätt. Eller?
Kan någonsin en höna inta samma position?
Nej.
En höna kan vara eller bli högsta hönset. Inte heller det är väl särskilt vackert att vara i överförd bemärkelse, precis som ett hönshus som liknelse är ett ställe där ett jäkla kackalorum råder. Alltså inte ett särskilt förtroendeingivande företag eller vad det nu kan vara.

Det som bekymrar mig lite är hur pass liten koll folk verkar ha på genus bland djur. Ett fruntimmer kan inte tuppa sig, svåreligen brösta sig (för även det gör tuppen), inte stå på ett ben och gala. Kråma sig kan hon, och säkert en massa annat ur den domestika fågelvärlden. Kackla, värpa(?), ruva (på hämnd). Hon kan nog även vara ett så kallat mobbarhöns.

Om man ska gå lite längre så kan man tänka sig t ex ett ord som tjurnacke. Den enda kvinna som skulle kunna ha det i mina öron är en fd östtysk brotterska eller nåt i den stilen. Jag menar, de här orden som är bundna till djur och kön kan inte överföras om inte människan också börjat mackla med kön?
Man kan naturligtvis tänka sig en hbt-tupp. Eller höna. Men i hönans fall så riskerar hon att bli hackkyckling i såna fall. Dyngsprätt blir hon knappast, som jag ser det.

Frågan är bara om någon håller med mig.

Ny bild

Agneta svarade rätt på andra omgången fråga, och svaret var Operabaren. Nu har jag bytt bild igen. Det knäppa är att bilderna måste ligga på nätet och fiskprogrammet tar övre vänstra hörnet av bilden. I rätt många övre vänsterhörn händer ingenting.
I och för sig kan jag ju för all del starta en hemlig blogg på vilken jag endast lägger lagom stora fiskbakgrunder. Ja, kanske är det det jag får lov att göra.

Josabeth Sjöberg

Jag har snöat in på en grej igen. Mamsell Josabeth Sjöberg.
Man kan se alla de 65 bilder hon gjort av sitt liv på Söder under andra delen av 1800-talet i något som heter Stockholmskällans arkiv. Här.
Och alla bilder kan bli så här stora, men man får inte ta dem därifrån utan tillstånd, så jag låter bli.
Mamsell Sjöberg bodde på tolv olika adresser. Hon målade sina rum och sina utsikter och så målade hon interiörer från Borgerskapets Enkehus och någon annan inrättning där fattiga ensamstående kvinnor kunde bo.
Jag såg de här bilderna som barn. Jag måste ha sett många av dem flera gånger, för de är märkligt bekanta. Kanske förekommer de i skolböcker också. Eller också var det bara så att vi ibland gick på Stockholms Stadsmuseum och att de där var permanent utställda.
Jag minns Enkehuset som en omgjord gymnastiksal med skärmar i, som senare bilder jag sett från kriget, tror jag. Eller läst om?

I alla fall, Mamsell (som ju måste vara en sorts försvenskning eller förkortning av Mademoiselle) hade ett antal möbler. Jag har googlat på stränginstrument också. Kollat på cembalos, flyglar, hammarklaver och något som jag glömt namnet på. Tills jag äntligen, på någon jäkla sida fann ordet jag var ute efter. Taffel. Taffeln är en sorts lite mindre piano som föregår de pianon de flesta av oss förknippar med ordet piano.
Mamsell Josabeth har en taffel och en gitarr. Hon har två gustavianska stolar målade i vitt och en karmstol av något senare modell. I hennes rum står ofta en kakelugn i förgrunden, i den kan kaffepannan i koppar stå. Hon har ett runt bord i brunt trå med en sorts trefot till fot, hon har ständigt samma tavlor, två stycken, men framåt slutet av livet får hon några fler. Hon hänger upp gardiner, är klädd i pelerin och hon möter folk som har muff.
Hon har också ett par mattor, ett litet smalt brunt bord helt utan utsmyckning som står längs väggen - det gör för resten alla hennes möbler. Hon har ett vackert tyg att lägga över taffeln, en säng med lapptäcke och en liten möbel som kanske kallas pigtittare. Ett par ljusstakar.
Tapeterna är alltid stormönstrade inom ett kvadratiskt eller medaljongaktigt raster och rummen är låga. Något av dem ser man ligger under taket, då fönstret sitter i en takkupa.

Allt detta för att komma fram till att den här sortens rum, själva dimensionerna, påminner mig om något. Möblerna prosaiskt ställda kring väggarna.
De påminner om de rum jag nu bor i. De är inte stora, huset är antagligen byggt i mitten av 1800-talet.
Möblerna påminner om de möbler som stod i min mammas föräldrahem. Men där var rummen större.
Jag är ute efter rums dimensioner, verkar det som. Ljusfallet in genom rutor av viss storlek i förhållande till rum.

Så googlade jag på Vetekatten. Det finns ett vykort som visar Vetekatten som det såg ut då jag var barn. Fast kanske inte disken, jag minns den som högre. Men så var jag ju barn också. Men på kistan till vänster på bilden ville jag alltid sitta. Det gick ofta bra.
Också de här rummen har något av det där jag är ute efter även om färgskalan på vykortet är alldeles för gul. Vetekatten var ljust gråbeige.

Jag håller på och går igenom minnet och förundras över hur väl det fungerar, liksom jag förundras över internets alla möjligheter.

Svar Kafé Rydberg

Det var kanske inte så lätt ändå. Eller också distraherade fiskarna för mycket. Men i alla fall, bakgrunden till mina black mollies är alltså en del av den här bilden men i obearbetat skick. Man kan se den i sin helhet här, men det är ingen mening med att jag försöker krympa in den hit, jag brukar misslyckas med det.
Det här omslaget tycker jag annars är rätt ok, även om jag inte är jätteförtjust i typsnittet. Det enda med bildberarbetningen jag inte begriper är varför man tagit bort mustaschen på mannen i centrum. I originalet har han en sån. Här har han det inte. Och därför ingen mun heller.
Och så gillar jag den siluett av bollfrans man anar i gardinen bakom fiskarna.

Kafé Rydberg alltså. Nu byter jag snart bild igen. Hej.

Ny tävling

inledd.
Det är väl för lätt den här gången, antar jag. Men jag tänkte byta bakgrunden till firrarna då och då. Och det bör vara foton som läsekretsen kan identifiera.
Hur bilderna beskärs är jag inte ansvarig för och det är väl där själva spänningen ligger. Kan bli frågan om tapetflikar att repérera. (Jag kör den Ekmanska stilen nu. Franska verb.)
Tävlingen består i att man ska tala om vad det är för bild.
Den som vinner KAN vinna något. Eller inte. Beror på, helt enkelt.

Mordets praktik II

Mordets praktik utläst och den tog sig, i allra högsta grad. Det var som om både Revinge och Ekman glömde bort Söderberg i de sista två tredjedelarna av boken. Han (Söderberg) dök upp igen litegrann i slutet, men mer pliktskyldigast.

Och nu orkar jag inte skriva en lagom lång text om handlingen och gestalterna, utan jag fortsätter på den inslagna vägen och grubblar över franskan. För den hänger kvar. Boken igenom talas det om folks mindre eller mer soignerade apparition, om deras embonpointer, om att de brouillerar sig med varandra. De äter legymer. Och de äter över huvud taget mycket och noggrant återgivet. Som så ofta i Ekmans böcker. Här äts anka och kalvbräss och gös och anklever. Blancmangén återkommer och den har jag diskuterat förut, vad det kunde vara. En dallrig efterrätt påstod en kunnig väninna. Dricker gör man med. Whisky och pårrtvin.
Likaså finns här den Ekmanska faiblessen (nu härmas jag, ja?) för dofter, lukter och odörer. Sänglinnet luktar liksom underkläderna, för att inte tala om kropparna. Maten och blommorna, röken och madrasserna. Det är kvalm, mögel och förmultning.
Och det är en närgången studie i den åldrande kvinnans brist på fysiska (och psykiska) behag, jämfört med den unga, för att inte säga purunga. Gulnande tänder och decoltage som borde ha haft en infäst bit broderat tyg (som jag glömt namnet på) för att dölja det som inte längre är vackert. Bristande sömmar och framtunga kroppar.

Staden däremot är styvmoderligt behandlad. Jag kommer inte ifrån det. Den är mest angivna gatunamn, men aldrig ett direkt synintryck.

Men framför allt är det, som alltid hos Ekman, ett resonemang om att ta och att ge liv. Här tas det mest. Ingen förlossning, ingen nyfödd, kvar finns bara de vaga spåren av blod i sänglinne som går på auktion.
Revinge är aldrig med om att sätta barn till världen, heller aldrig om att se dem komma till den. Däremot motsatsen. Och spanska sjukan kommer dessutom till.

Efter avslutad läsning får jag nog säga att det är en rätt förskräcklig historia. Som historia betraktad. Men som språk var den rolig och, fortfarande, något égarerande. All den där franskan...

Uppdatering med bloggande vänner om boken:
Bengt Os inlägg
Lennart Långsams och
Bernurs
Kanske kan man sammanfatta det så att fler än jag blev lite konfunderade av boken. Lennart konstaterade att boken inte riktigt var som han hade tänkt sig, även om han själv inser att det är något orättvist. Något liknande gör jag i mitt första inlägg. Vi har alltså alla en väldigt tydlig bild av Glas och hans sammanhang.
Så här i efterhand slår det mig också att boken varken jag eller Bengt O gillar så mycket (rätta mig om jag har fel, Bengt!) nämligen Gör mig levande igen, är samma sorts bok på sätt och vis, det vill säga Ekman utgår ganska nära från någon annans bok. Då Eyvind Johnssons Krilonsvit. Den gången minns jag hur jag läste eller hörde en diskussion om titeln. Ekman gör Johnssons bok levande igen, orden Remember me står i slutet någonstans, och har en analog tolkning i stil med: Gör mina lemmar levande igen. Ungefär, alltså.
Och i det här fallet alltså Doktor Glas, som inte behöver levandegöras på samma sätt, eftersom den aldrig fallit i glömska. Och här är ju titeln motsatsen? Mordets praktik, dels Revinges läkarpraktik som blir en mordets, och dels hur det egentligen går till när man mördar. För det är ju där Ekman verkar irriterad på Söderberg, mord är inte en intellektuell handling, tycks hon säga. Mord är infall, impuls, oövertänkt - och resulterar i döda kroppar.

Ekman har alltid varit tydlig med det, att litteratur lever av annan litteratur. Vilket hon härmed återigen har visat.