lördag 31 maj 2008

mer om skolan

Skolåret går mot sitt slut, och om man bestämt att man inte ska skriva så mycket om sin familj här, men däremot ägnar sig mer åt densamma än vanligt, så blir det inte så mycket att skriva om. Man skulle kunna sammanfatta. Utvärdera, som det heter.
För en gångs skull har vi (föräldrarna) inte legat efter, utan snarare lite före, eller åtminstone jäms med. Detta innebär att våra två stora barn till hösten byter skola. Vi har alltså (i tid) lyckats skriva in dem i en privat skola, och dessutom fått både barnen och skolan ifråga att acceptera det.
Det har tagit sin tid, kan jag säga. Barn i tio, tolvårsåldern vill ogärna lämna de sammanhang de känner till (och vem vill det?) för att kasta sig ut i det okända.
Men vi har faktiskt lyckats få dem att tro att det är bättre för dem.

Skolan här påstås ju gå på två farter, den statliga skolan (förutom några få s k elitskolor) ligger hästlängder efter den privata skolan.
Och då har man som förälder inte en miljon saker att välja på.

Egentligen är det något otroligt sorgligt med denna lidande, för att inte säga blödande institution som är l'Education Nationale Française. Den som en gång var nationens stolthet och ursprunget till alla franska "klassresor" för att använda ett svenskt ord.
Alla nu inblandade är pessimistiska och missnöjda - lärare, politiker, föräldrar och elever.
Alla föräldrar här i kvarteret som är lite om sig och kring sig gör allt som står i deras makt för att ätteläggen inte ska hamna i den statliga skola som vi tillhör, åtminstone vad gäller högstadiet. Det innebär mackel och mygel med adresser, inköp av ettor mitt emot elitskolor samt inskrivningar i privata alternativ.
Sonens kompisar hamnar i fyra olika skolor. Några går ju förstås i den statliga skolan i kvarteret också, framför allt lärarbarnen.

Det är något som brustit, ett förtroende, tilliten - allt sånt.
Eller inte allt, men en hel del, det som blir kvar är otillräckligt...

För egentligen tror jag inte riktigt på det här heller, ett än mer segregerat samhälle.
Jag vet bara inte hur man kommer åt det.
Skolan är hur som helst ett glasklart exempel på hur det går till i praktiken.

fredag 30 maj 2008

transfer

Skrev det här häromdagen på maobloggen.

Annars har jag börjat irritera mig på en annan grej. Det hamnar nog också där så småningom.

Och så har jag gjort en länklista. Jag är inte säker på att ni känner varann alla gånger, nu blir möjligheterna större, tänkte jag.
Salve,

onsdag 28 maj 2008

Värdelöst vetande


Bodil har på sistone funderat över syrén och äppelblom, det jag numera kallar Hägg och Syrén Produkter. Nämligen det svenskaste av allt svenskt, ja?
Inte för inte som den här bloggen heter Blott Sverige, menar jag, det här är ju även en fråga om krusbär.
Vad jag är ute efter?
Jo, fördomar.
Jag tänkte slå hål på några till. Jag passar på nu, mellan Hägg och Syrén, möjligen är det att slå in öppna dörrar men det ger jag fanken i!
Fördom 1. Svenska jordgubbar är världens godaste.
Fel, i Sverige är svenska jordgubbar de godaste - helt klart, men i Frankrike är franska jordgubbar väl så goda som svenska i Sverige.
Fördom 2. Svenska tomater är världens godaste.
Fel, med tillägget att provensalska tomater i Provence är godare än svenska in Sweden. Yes, så är det.
3. Fördom 3, alltså. Dill finns bara i Sverige, och om den finns någon annanstans så smakar den hö, som allt kött.
Fel. Dill finns i la France och är likvärdig med svensk. Har dock aldrig funnit krondill, men det var det ju å andra sidan aldrig frågan om?
4. Svensk färskpotatis är världens godaste.
Rätt. Svensk färskpotatis är godare än de motsvarigheter jag stött på på andra håll. Men här får gärna läsekretsen rätta mig.

Och. Apropå potatis tänkte jag briljera med lite s k värdelöst vetande. Jag kan dessvärre inte mycket latin och har förmodligen högst bristfällig bildning, men somliga obegripliga grejer har jag ändå fått mig till livs. Här kommer den.

Livet är en kamp
Kampen är en häst
Hästen är en dragare
Dragaren är ett stadsbud
Stadsbudet är en knöl
Knölen är en potatis
Alltså är livet en potatis.

Kunde ni den? I såna fall får ni gärna berätta lite om vad stadsbuden gör också. För det har jag ingen aning om!

Hej!

måndag 26 maj 2008

Diverse

Jag läser en massa grejer om obehöriga lärare och elitklasser, för att inte tala om melodifestivalen, eller schlagerfestivalen som jag tror att man även kan kalla den.
Och jag tänker bara att jag inte riktigt orkar bry mig.
Allt är liksom som det alltid varit och jag har inte ändrat mig och inte så många heller och jag har mina käpphästar och det har de flesta.

Kudd-grejen gick bra. Det får mig osökt att tänka på ett gammalt projekt. Kristoffers gamla kuddprojekt, det håller än. Eller ytterligare en favorit i repris som det kunde stå i serietidningar när jag var barn.

Här är halvbra väder, ena stunden bra andra dåligt. Det kan man även uttrycks om halvdåligt, men eftersom jag är optimistiskt lagd så säger jag bra.

lördag 24 maj 2008

Kudden

Kan inte tänka på något annat än kudden just nu. Den är jättestor och inklädd i ett rött kuddvar. Örngott, då.
Barnet har brutit armen och ska på retraite (hur det nu stavas) över weekenden. Måste sova med handen högre än armbågen, ja? Då måste man ha en vägg och en kudde, att liksom ställa upp armen mot under natten, förklarar undertecknad allvarligt.
När barnet sover här hemma är det inga problem, kudden (och väggen) är på plats.
Men att åka bort på läger med en kudde. Hon dör hellre.
Till slut har de kommit iväg, barnet och hennes pappa. Kudden ska läggas i bagageutrymmet. Pappan ska prata med ansvariga, höra sig för om det finns kuddar, utan att helst nämna ordet kudde. Finns det ska kudden aldrig ut ur bagageutrymmet.
Man ska aldrig ens kunna ana att den existerar.

onsdag 21 maj 2008

Hajar


Såg ett program om hajar för ett tag sen. Farliga hajar tror man ju inte finns i Medelhavet, men det visade sig vara fel, enligt programmet. I östra "hörnet" av Medelhavet förekom ibland vit haj, ni vet den där jättefarliga sorten som i filmen Hajen. Tydligen har de kommit in via Suez-kanalen.
- Men det var ju där vi simmade som mest, utropade maken. Det hade jag ingen aning om!

Och är det inte en bra bild för hur det antagligen är, själva livet? Man simmar lugnt i Medelhavet, man gör det hela livet, och man hade inte en aning om allt som kunde ha hänt?

måndag 19 maj 2008

Credo

Bloggaren M. Chêne (Eifelbenstornet, skrev jag och tyckte det såg konstigt ut men jag tycker att det var rätt kul så jag låter det stå kvar, Elfenbenstornet ska det vara) fortsätter den intressanta diskussionen som fördes på mao-bloggen för en tid sen.
Hos M. Chêne har nu diskussionen lutat över mot att handla om hur man bör agera om man är kristen. M Chêne själv kör på. Han sticker inte under stol med sin tro, och han säger att han försöker tolka sin omvärld genom den (ungefär) och antagligen också uttala sig om den genom tron.
Påven säger att man ska missionera som katolik. Ungefär alltså. Vad påven säger brukar ofta reduceras i svensk press. Allt kommer inte med så att säga.

Själv brukar jag ligga rätt lågt med att gå ut hårt. Jag tror i och för sig att mina ställningstaganden påverkas av, för att inte säga genomsyras av, min tro. Men jag talar sällan om själva tron. Sällan om Kristus och sanningen.
Jag vet hur arga folk blir, nämligen. Och då kan det vara enklare i en diskussion att låta bli att säga att man är katolik, men hålla fast vid vad man tycker, man kan få större gehör för sina åsikter på så sätt.
Troende människor anses ofta förblindade och lurade av allsköns irrläror. Troende anses också ofta inbilla sig veta något som icke-troende inte vet.
Man glömmer att troende just tror.
Grejen med att tro är att medge att man tror. I och med det så erkänner man att det finns saker som är större än man kan föreställa sig och att man är liten i världen. Liten men inte helt obetydlig.
Att säga "Jag tror" - är det. Jag medger att jag inte vet, men jag tror. Jag hoppas, jag önskar. Jag tror.

Och om någon blev klokare av det här så ber jag vederbörande höra av sig så ska jag göra vad jag kan för att förvirra begreppen ytterligare.

Att tro är att medge att det finns delar av en som är helt irrationella, både bra och dåliga, det är också att medge att man behöver stöd och hjälp för att få ordning på dessa delar. Bön. Bikt. Samtal med vänner och bekanta.

Att tro, att gå in i sin tro, att medge att den finns där att som att låta de andra binda för ens ögon och sen snurra en som då man var barn, snurrig och blind låter man andras händer leda en - i tillit.

Har jag missionerat nu?
Plikten framför allt?
Nej, sången - till Guds ära, framför allt!

Pax på er, vänner och bekanta!

lördag 17 maj 2008

torsdag 15 maj 2008

Har Frankrike åskledare?

Och i såna fall, i vilken omfattning?

Läser en bok där fyra människor driver sysslolösa runt på Riviäran. En av dem röker opium, det unga älskande paret slåss och det lutar åt att berättaren kommer att överta den unge älskaren från den yngre kvinnan, mest för att hon inte verkar ha så mycket annat att göra. Boken heter L'entrave (Tjudret) och är skriven på 1910-talet av Colette.
Eftersom jag inte tänker skriva mer om den än så och eftersom våren har övergått i högsommar här och eftersom alla kastanjeblommorna föll av träden i gårdagens skyfall, så---

Funderar jag på att öppna en liten skoaffär av det slag som fanns i Midsommarkransen då jag bodde där. Oanvända skor från femtiotalet (och detta var på åttiotalet).

Hade en kompis vars kille var arkeolog och som hade grävt ut ett romerskt parti sandaler, i skick som nya, sa han, i Sudan.
Kunde ha sålts på vilken Carrefour som helst.

Bara väldigt gamla skor, men oanvända. Gärna överkomna(?) på lite lätt suspekt vis.
Jag skulle stoppa silkepapper i tårna och ha snygga skokartonger på lagret. Så att allt verkade vara på riktigt och helt i sin ordning. Kvitton skulle jag skriva med snirklig stil och extra slängar.
Kanske skulle jag stänga lite oberäkneligt och jag skulle klaga högljutt då det var dags att deklarera och få ordning på papprena. Den saken är klar.

Egentligen borde man bara skriva texter utan exakta tidsangivelser, det förbryllar mer.

fredag 9 maj 2008

Lästips

Bloggaren M. Chêne på Elfenbenstornet skriver djärvt och motströms om SVTs beslut att sända Englas begravning. Själv hade jag inte tänkt så långt och jag ser problem med resonemanget, men intressant läsning är det. Och jag måste nog puffa lite för den här bloggen som jag fann via Axess mao-blogg och som, vad jag kan se, har en mycket mer genomtänkt kristen syn på tillvaron än någon annan jag hittills mött i den genren.
Ofta blir kristna bloggare militanta och dogmatiska, vilket gör dem svåra att ta till sig och att resonera med. Chêne funderar, länkar till texter med olika synpunkter på ämnet.
Och dessutom gillar jag själva enkelheten i typografi och grafik samt bildval, det är en avskalad och flott blogg. Utan många krusiduller, bara ett par, för nöjets/lekens/skönhetens skull...
Jag skulle vilja säga: Äntligen en katolsk bloggare som jag känner helhjärtat för att länka till! Tack!

Bodil under Pausträdet gör en annan intressant iakttagelse idag. Jepp, för att få veta vilken måste man klicka på länken, men det tar inte många minuter att läsa inlägget som är kort och kärnfullt!

Och själv ska jag rita på en fasad.
Önskar er en fin fredag!

onsdag 7 maj 2008

Böcker man inte vill läsa

Såg två intressanta program på tevekanalen arte igår kväll. Det första handlade om Mein Kampf, och jag fick lära mig en hel del om den boken. Det var som jag vagt hade förstått, boken i sin helhet får inte ges ut i Tyskland. Delstaten Bayern hade rättigheterna och tänkte verkligen fortsätta göra vad man kunde för att fortsätta hindra spridningen. Man talade om åtminstone så länge som upphovsrätten är kvar. Nittio år efter författarens död, alltså?
Samtidigt finns boken på en massa andra språk, och enligt programmet hade Bayern reagerat på alla översättningar utom den till hebreiska. I Israel.
En tysk historielärare hade fått ett ex av den av sin farmor eller mormor. Han berättade om hur folk gjorde då efter kriget. Boken blev förbjuden, klichéerna förstördes, men folk brände eller slängde inte boken, utan stoppade undan den nånstans.
- Och så gör man ju med saker som har en viss betydelse? funderade han.
Han hade alltså fotokopierat hela boken till sina studenter för att de skulle kunna titta på texter tillsammans.
Och tjänstemännen i delstaten Bayern hörde av sig.
Programmet var vinklat så att en sorts dubbelmoral/tabu framgick helt klart.
En judisk historiker fick uttala sig för ett nytryck utan kommentarer.
Den officiella hållningen var att Mein Kampf kan man inte ge ut utan just kommentarer.
Man kan, likt den judiske historikern, fråga sig hur de skulle se ut.

Sen sålde boken bra i länder som Turkiet, Libyen och Egypten, om jag minns rätt. I Turkiet var den en best-seller med 80.000 ex sålda.

Den andra filmen handlade om en bok som jag knappt visste existerade, man kan efter att ha sett programmet kalla den konspirationsteoriernas urkund. Typ.
Les Protocoles des Sages de Sion (Sions vises protokoll). En bok (dokumentförfalskning) som tillkom i Frankrike innan den ryska revolutionen vars syfte är att "klarlägga den judiska världskonspirationen". Självklar källa för Hitler och många med honom. Också en bästsäljare i Mellanöstern idag.
Och, vad ännu värre var, tyckte jag, den ryska ortodoxa kyrkan har tagit upp den igen och trycker och säljer utan att någon egentligen opponerar sig.
En rysk historiker hade hittat bevis för att boken är falsk, det vill säga inte skriven av judar som en hemlig skrift och manual för hur man ska ta över världen, men av den ryska motsvarigehten till säpo i början av 1900-talet. Men den ryske historikern hade struntat länge i att publicera sin upptäckt. Varför? Ja, han muttrade ju, men man förstod på honom att det skulle bli besvärligt för honom själv om han gjorde så. Det var helt enkelt inte pk (där) att säga såna saker.
Rätt häpnadsväckande, tyckte jag.

Slutsatser... Tja, möjligen att med internet så blir ju den Bayerska delstatens agerande rätt löjligt.
Och förmodligen är det så att det bästa sättet att bemöta dåliga idéer är att ta fram dem i ljuset och skärskåda dem, bemöta och diskutera.
Inte lägga i omslagspapper på vinden, som den där gamla farmorn hade gjort. Samtidigt var det något rätt fint i att hon gjorde det, kanske tänkte hon att en dag blir det här ändå möjligt.
Hennes barnbarn, den unge historieläraren försökte, men än var tiden inte riktigt mogen, men ändå.
Det visade ändå att hon tänkte rätt, hon som så många andra.