The Killers

Cineclub igår.
Och eftersom vi som vanligt var för sena kollade jag den första kvarten av filmen på Youtube nu. Hela rullen finns där - The Killers.
Jättebra, men ruggig musik och egentligen rätt ruggig film också.

Goda vänner har byggt om hemmet till biograf, det är ju naturligtvis också ett sätt att göra. Hela kortväggen ovanför panelen i vardagsrummet var duk och filmen projicerades (säger man det?) därpå.
Efteråt borde det ha varit en seriös diskussion tycker man, om filmen, men istället utbröt det gamla vanliga: dels vad man ska se nästa gång och dels det där tjatiga: vad var det den där skådisen hette nu igen. John Wayne, t ex. Herregud det tog en halvtimme innan vi kom på John Wayne.
Den där karln som såg ut som ett isskåp, försökte min man hela tiden. Isskåp? Jo, man säger det. Som om man befann sig i samma tidsålder, typ.
Iaf, i den här filmen var det Ava Gardner och Burt Lancaster (hade jag aldrig gissat), skådisar min farmor måste ha sett på bio då hon var ungefär i min ålder.
Någon konstaterade: Nejvisst nej, det är inte filmen som åldras. Det är vi.

Och barnen, barn från kvarteret som jag senast såg då de hoppade hopprep eller spelade pingis i parken. Nu satt de där i lurviga frisyrer och med mycket kajal. Stadiga saker som inte hade något gemensamt med dem jag hade i minnet.
Så. Glöm inte: Det är inte filmen som åldras. Det är vi.

Detta är numera En Dåres Pensionärsblogg.
Nästa gång tar vi upp nya modeller på käpp/rollator.
Hej.