torsdag 18 augusti 2011

Exilgrejen mm

Well, well. Har suttit här och inte fattat varför det inte går att skriva inlägg just nu. Hittade en lösning som jag hoppas är provisorisk, ändra språk till engelska. Så det gjorde jag.

Annars är jag på g. Tänker på en roman jag borde skriva. Tänker på bra romaner jag läst i sommar, som Radetzkymarchen och Utrensning (som Jorun påpekade att Oksanens bok heter) och på andra bra romaner, som Makines näst senaste och även Roths Job (som Jens Christian påpekade att den heter).

Grejen är att en bra roman ska gripa stort över tid och rum, den ska också innehålla konflikter, liksom den ska innehålla en massa annat.
Radetzky spänner över tre generationer och ett imperiums glansperiod och fall.
Oksanens gör samma sak, i alla fall i princip. Imperiet är visserligen ockupationsmakten som liksom inte helt försvinner - maffian blir ju kvar, men annars kanske man kan säga det.
Makines bok som jag läste för ett par år sen spänner i tid över författarens liv, och det innebär Sovjetunionens fall. Den innehåller även exilbiten. Makine är exilerad ut ur något som inte finns längre.
Roths Job slutligen kan man väl säga beskriver den östeuropeiska judenhetens - fall. I just den familj det handlar om så överlever man visserligen, men man utvandrar till USA, och det är rätt givet att själva kulturen försvinner. Exil är det också.

Så, om man då jämför med Sverige. Sveriges 1900-tal har inget eller snarare mycket litet av det våld resten av européerna levt med, blivit offer för respektive utövat. Sverige har liksom kurat i skuggan av detta, hoppats att inget ont öga ska se det, fifflat lite mer räkenskaperna, varit nöjt med god folkförsörjning och pragmatism."Vi ska inte ta ställning i stormaktskonflikten."
Jag läste en roman som inte alls tog upp detta, Oline Stigs bok (Jupiters öga) om hennes farfar och farmor, som var nazister. Det var en svensk bok, men farföräldrarna var norrmän, vilket naturligtvis gjorde saken värre. I alla fall där. Det framskymtade men kunde ha fördjupats.
Nå, det var en bok där Stig hittade på det hon inte visste om sina farföräldrar, men det var inte en bok som egentligen svarade på den fråga hon själv ställde, nämligen Varför gjorde de så här? Och den hade ytterligare en gigantisk brist - om nu detta var ett ämne att skriva roman om, vilka konsekvenser hade farföräldrarnas val för Oline själv?
Noll svar. Verkade inte ha några konsekvenser alls, förutom att hon alltid hade skämts för dem. Det skrev hon. Men det var allt. I övrigt framkom det att hon levde gott i ett radhus i Vaxholm och att hon såg sig själv som en sorts intellektuell, om inte överklass, så åtminstone - medelklass. En resonerande människa, typ. Inte som de dumma grannarna som ville fälla fula träd mellan tomterna.
Äh.

Vart jag vill komma? Jag tänker att om man ska skriva den här sortens roman så måste man ha material ända fram hit och nu, man kan inte behandla en bit historia i tiden där borta utan att ge den någon sorts förankring här och nu. Man kan i och för sig skriva romaner som tilldrar sig i historisk tid, det är inte det. Men skriver man i den autofiktiva genren så måste man satsa mer. Sig själv.
I annat fall får man hitta på ända fram. Låta fiktionen löpa linan ut. Spänning. För att läsaren ska vilja läsa vidare så krävs mer än en skolboksaktig uppräkning av sen hände det och sen hände det och jag förstår inte varför. Man måste ha en intrig. Gåtor i gåtorna. Överraskningsmoment, in i det sista. Vändningar. Peripetier.

Det är svårt att skriva bra romaner. Men det är inte omöjligt.

17 kommentarer:

Petra Rhodin sa...

Tack för insiktsfulla ord om Jupiters öga. Läste den i våras och blev illa berörd, delvis av andra orsaker än dem du anger, men du sätter verkligen fingret på något viktigt.

Karin S sa...

Hej Petra,
Läste din text om boken och håller helt med dig. Jag rycker inte heller att man får göra sådär med verkliga människor. Särskilt inte då de är döda. När de lever kan de ju åtminstone försvara sig.
Samtidigt lite synd, för jag tycker att Stig har ett fint språk och gör fina iakttagelser, det är alltså annat det failar på.

Karin S sa...

Alltså, jag tänker så här (och ni får gärna rätta mig om jag har fel): romaner kan delas upp i klassiska som i princip är som grekiska dramer. Det är dem jag oftast gillar bäst. Sen har vi de modenistiska som bryter bänder o testar o som kanske är ännu svårare att få riktigt bra. Nu är vi då inne i en period där de flesta seriösa författarna jobbar i en modernistisk efterföljd, som t ex Stig här. Utöver den ryggradslösa kompositionen är autofiktionen och Sanningen, det verkliga kontra påhitt, vad man laborerar med. MEN vad som ofta händer då är att man lämnar läsaren i sticket. Det blir liksom ingen story, det blir heller inget språkligt hisnande. Det blir ungefär som Jupiters öga.

Einar J sa...

Stigs bok har jag inte läst, men däremot här hos dig inspirerats att ta del av Roths författarskap. Vilket varit ett stort nöje. Har i sommar läst både "Nikolaus Tarabas" och "Job" och ska försöka få fatt i "Radetskymarschen" m fl också. Verkligen exempel på det du kallar bra romaner av klassiskt snitt.

Karin S sa...

Einar! Kul! Och jag i min tur fick impulsen från Jens Christian o Bodil. Du MÅSTE hitta marschen.

JCB sa...

Karin,
Väldigt bra inlägg - och roligt att Joseph Roth ständigt är aktuell.

Om det så här, när helgen står för dörren, är tillåtet med lite hobbyfilosofiska spekulationer - så tycker jag att det är intressant att se hur pendeln svänger fram och tillbaka. I dag tycks vi vara många som återigen vill läsa de "stora" berättelserna, de som tar sig an hel epok eller på annat sätt tolkar historien.

För tjugofem år sen, när postmodernismens stjärna lyste som klarast, var den sortens böcker de mest hånade. I gengäld stod de fragmentiserade berättandet högt i kurs: böckerna skulle vara som taggiga skärvor, utan anspråk på att säga något om världen.

Det som hänt sen dess är (misstänker jag) att denna postmoderna hållning blivit allmängods. Inom politiken, inom media - överallt har vi bara brottstycken. Börserna kraschar och experterna rycker på axlarna och mumlar något om "kasino". Sen snabbt över till den stora nyheten: kronprinsessan är gravid. Etc, etc.

Och då, när resten av samhället liksom förskjutit de stora berättelserna och euforiskt upprepar mantrat att allt är subjektivt, allt bara händer och vi behöver inga förklaringar, ingen djupare förståelse, då blir motsatsen igen intressant för litteraturen. Historieskrivning, tolkning av komplicerade skeenden, övegripande perspektiv. Roth och Oksanen!

annannan sa...

Jan Guillou håller visst just på att skriva det stora eposet om svensk samtidshistoria som ska ge svar på allt...

Efter att ha läst ditt intressanta inlägg tänker jag att den stora svenska romanen kanske så småningom kommer att skrivas av någon vars rötter inte går mer än en generation ner i den svenska myllan (och nu tänker jag inte på JGs franska ursprung)?

Karin S sa...

JCB,
Jag tror att du har rätt. Det är en pendelrörelse vi ser, senast vi såg tegelstenar hoppa ström (för att göra en kass metafor) var väl 70-talet? Och då var de politiska många gånger. Fastvjag gillar fortfarande många i den generationen och känner mig mer befryndad med dem också.

Annanann,
Guillou ger jag inte mycket för, men visst kommer fler invandrarkids skriva på svenska, kanske även episkt...

e askestad sa...

karin och jcb,

en liten invändning. det episka ligger inte i formatet. det ligger i tilltalet, i språket.

en skärva, en förtätad sådan, som inte bara talar om "helheten" utan dessutom inrymmer den, kan säga mer än den tjockaste och episkt mest upplagda roman.

detta sagt som ett visst försvar för åtminstone delar av den "postmoderna" litteraturen -

allt gott

einar

Karin S sa...

Einar, du har rätt, och jag tror dessutom att det är svårare att åstadkomma något riktigt bra med den metoden. Men visst går det.

JCB sa...

Karin,
jag tänkte också på 70-talet. Viljan att sammanfatta, att sätta ord på de förlopp som lett fram till nuet.

Einar,
mycket viktig distinktion där. Tilltalet, språket - även blicken. Faktum är att jag också var - och fortfarande är - väldigt fäst vid dessa skärvor. Jag tänker att många av de riktigt fina författarna i den traditionen vände sig mot det överflöd av enkla förklaringsmodeller som då dominerade diskursen. Man ville inte banalisera utan ägnade sig hellre åt skärvorna.

Men nu när inga förklaringsmodeller längre finns är ju läget ett annat. Nu kan avantgardisten försiktigt beträda allfartsvägen - och upptäcka att den är tom, övergiven. Det var den pendelrörelsen jag ville åt.

e askestad sa...

jcb,

ditt sista stycke förstår jag inte. utveckla det gärna. att det inte skulle finnas några (fungerande) förklaringsmodeller nu? att avantgardisten därmed kan beträda allfartsvägen? allfartsvägen? och att den är tom och övergiven?

så här tänkar jag: förklaringsmodellen finns - därför talar/ljuder t.o.m skärvan

allt gott

einar

Magnus sa...

Intressant inlägg. Allmänt talat är det för mycket autofiktion bland dagens romanförfattare - svenska i synnerhet - och det sättet att skriva, den problematiken, i den mpn den är medveten, tror jag inte kommer att kännas speciellt intressant, eller lika självklar, om tjugo-trettio år. Den blir ofta ett sätt att försöka styla om privatlivet eller skärvor ur släktens historia till en McGuffin för romanen - som Oline Stig gör, eller som Carina Rydberg gjort i en del av sina böcker. Eller Jan Guillou.

Man vill inte skapa bärande metaforer som kan stå på egna ben utan att behöva backas upp med en koppling till nån biografisk verklighet, kan hålla samman och skapa spännvidd i romanbygget. Något med detta slags lyft tar emot, istället väljer man att brodera kring ett urval av privata eller låtsasprivata omständigheter. Det blir ett andfått och förstrött sätt att skriva; det blir inte bra och karaktärerna inte riktigt levande. Och som du har varit inne på ibland, när folk inte har hunnit göra egna, verkligt ingripande erfarenheter (som går utöver det vanliga från förort till plugg på universitetet till skrivarkurs/jobb i media till debut) och inte heller har nära förbindelser med någon utanför sin egen urbana medleklass, så blir det svårare att använda dialog för att ge liv åt berättandet, det är mindre man vågar helt enkelt eftersom man inte sett själv, med egna ögon.

Nu är det ju inte alla generationer som får det till skänks att uppleva revolutioner, landsflykt och våldsamma omkastningar i sina bästa år - eller kan se tillbaka på det så att det är nära och levande. De flesta moderna amerikanska eller brittiska författare har inte sett en revolution med egna ögon, utom kanske den sexuella revolutionen (såvida de inte är "invandrare" i första eller andra generationen), de har inte varit tvingade i exil eller personligen flytt undan bomber. Men de vågar oftare plocka upp den sortens ämnen, även från andra länders historia. Svenska författare skriver numera ganska sällan om saker som inte har en tydlig koppling till den svenska arenan - såvida det inte är thrillers man skriver.

Petra Rhodin sa...

PS, Den där romanen du tänker på. Skriv den!

annannan sa...

Det här inlägget har jag gått och tänkt under det att jag läst en stor episk roman som berör ett helt annat skeende. Det kommer visserligen in ett första världskrig på slutet, men det finns tillräckligt mycket annan typ av brytningstid.

Det är Sebastian Faulks Human Traces som handlar om vänskap och kärlek och vetenskap och den mänskliga naturen under den tid som psykologin och psykiatrin utvecklas. De spänningar och brytningar som huvudpersonernas liv utspelas mot bakgrunden av, har alltså att göra med vetenskapliga och medicinska skeenden, inte politiska dito.

Det fungerar lika bra. Jag tycker ibland att Faulks är lite väl högtravande på ett sätt som är på gränsen till schablonartat när han breder ut sig om kvinnorna vars liv får mening när de får barn. Men på det hela taget är boken ganska så magnifik.

PS från annannan sa...

"gått och tänkt på" ska det stå

Och nä, jag tror nog inte heller på Jan Guillou som den store episke förlösaren av svensk samtid.

Karin S sa...

annannan,
Tack för tips. Ja, ofta fungerar vilken utgångspunkt som helst för ett stort grepp, om författaren behärskar det. Man ser ju världen genom hans/hennes ögon. Man måste få den där specifika blicken, det är det som är grejen. Och då spelar det ingen roll om den riktas mot imperier eller litteraturen eller what ever. Det är det där att själva människan blir synlig som man är ute efter, tror jag.

Och Petra,
Ett senkommet tack för uppmuntrande ord!