onsdag 31 augusti 2011

Misantropens dröm

Jag har ont i hjärtat. Jag vet inte vad det är. Sommaren över? Barnen stora? Ungdomen borta, långt långt borta, i ett land där jag inte finns längre. Jag tycker mer och mer illa om att bo här. Jag har svårt för i stort sett allt nostalgiskt franskt, antagligen för att jag inte delar nostalgin. Jaha, så lät den franska punken. Och? Jaha, så gjorde de på femtiotalet. Och?
En djupt sittande känsla av att det här landet inte angår mig. Jag bryr mig inte. Deras banker går i putten? Fine with me. Statsskulden inte ens petad på på de tjugo år jag bott här. So what? Inte en enda pensionsreform, inte en enda reform av statligt anställdas villkor, istället nedskärningar av antalet tjänster pga lärarbrist på sina ställen. Jo, det stör mig faktiskt. Men det här landet är totalt jävla omöjligt att ändra. Det kommer att köra huvudet längre och längre ned i sanden. Tills det kvävs.
Houllebecq har rätt, det enda de kan är turism. God mat, gott vin och bra vägar att köra runt i bil på (dåligt med sexditon, dock, det kan begränsa saken något. Men vadå, par i övre medelåldern?). När världens medelklass är utdöd är Frankrike dött, och i och för sig, det lär väl dröja.
Jag är inte intresserad av mat och vin och bra vägar och bilkörning, så för mig får det gå som det vill med den saken.

Det enda jag, fortfarande, tror är något bättre här, är delar av utbildningssystemet. Men då blir barnen fransmän, om de genomgår det. Jaha. Och?
Ja, inte ens det bryr jag mig faktiskt om. Inte så länge de kan prata svenska, förstår svenska. Fast det gör de ju inte heller. De delar inga minnen (det hade de väl inte gjort ändå), men de fattar inte ironin i att ingen som inte kan sjunga Kumbayaya är svensk. Blev det rätt?
Jag vill bort från precis alltsammans, och jag kan inte precis säga att jag vill till Sverige heller för där har jag ju ingenting att göra.

Det jag vill är försvinna in i en av mig uppfunnen fiktiv värld. Och det lär ju dröja tills jag kan göra det. Men det är åtminstone vad jag vill. Hej.

14 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

ÄR det verkligen så?
Jag som alltid imponeras av fransmännens motståndskraft i vissa lägen; demonstrationer med traktorer och gud vet allt.

Ja, och så konsten och arkitekturen då: DET intresserar dig visst. Balett, madame?

Men det här var en jäkla bra
text, och jag fattar något, fast på annat vis -
oss vandrande pilgrimer emellan...

Den s.k. inre världen allt viktigare.
Själv ska jag börja översätta en av de inre världar jag förstår mig på, och skriva vidare själv. Förstås.

Vi finns, vi finns. Vi lever.

annannan sa...

Det är september, skulle Fransyskan H säga, tror jag. Eller april om det var den månaden.

Det är ett bra svar, tycker jag, det känns i alla fall bättre än om någon skulle bekräfta att det är livsledan, den får du leva med.

Det är väl lite där att inte höra till någonstans, kanske? Men när jag tänker på det, tänker jag att det är inte för att vi flyttat utomlands som det blev så, det är för att vi var så som vi flyttade utomlands.

Är det inte på gott och ont, det där med vad man ändrar på och vad man inte ändrar på? Kan man ha kulturkonservatismen kvar och reformera statsbyråkratin på en gång? Hamnar man inte i antingen det ena eller det andra?

Det där med det ena landet och det andra landet går i faser, sa en tidigare kollega på svensk myndighet som var gift med en rätt mycket äldre man, som en gång flytt Franco-Spanien (ja, han hade väl flytt nån gång på 1970-talet, inte direkt efter inbördeskriget) och blivit kvar i Sverige. Jag tänker ofta på det, tycker inte att jag ser det hos mig själv, men ibland har man ju för lite utsikt för att få insikt, så att säga.

Jag ironiserade just över fado på den egna bloggen och diskuterade saken med P. Det är på gränsen till vad man får göra om man inte är portugis. Men vadå, jag bor ju här, jag betalar skatt här, jag bidrar till det här landets forskning, jag är lika mycket med i det här som alla som är födda här. Ska jag inte få ironisera, ska jag bara lyssna och bita ihop?

Det är inte lätt att vara utlänning. Men det är som Gabrielle antyder inte heller lätt att vara människa. Att vara katt förefaller ett behagligare alternativ, dock ouppnåeligt.

Karin S sa...

Gabrielle,
Ja, de där traktorerna, ja. Och blomkålsberg framför jordbruksdepartementet och i Seine och så vidare. Och strejker. Men det är alltid samma som strejkar, och en fransk strejk är meningslös om den inte går ut över tredje man. Tågresenärer och skolbarn, typ. Rakt motsatt förhållningssätt än det svenska alltså.
Och. Vad mera är, de ändrar inget, vad jag kan se.

Arkitektur ger jag fan i, men det vore i och för sig synd om jag dog nu innan jag varit på balett på Parisoperan. Så där ger jag dig rätt.
I övrigt är det nog bara att vänta ut detta. Hörs,

annannan sa...

Och ja, läsandet av en magnifik roman ger en behaglig ryggrad i den vardagliga tillvaron. God konst lyfter. En del god konst rycker för all del undan mattan för en, och det kan man behöva det också, men betydligt mer sällan. Det man behöver i vardagen är sådant som lyfter en. Tycker jag.

Bengt O. sa...

"En djupt sittande känsla av att det här landet inte angår mig" Men är inte just det i själva verket en styrka? Så kan vi se på egendomligheter och tillkortakommanden med ett överseende leende och ibland även en von-obenattityd. Det som sker är förargligt och dumt, kanske farligt, visst men i grunden angår det ju inte mig. Jag kan plocka russinen ur kakan, njuta av naturen, vinet, -i mitt fall den troligen oöverträffade kulturella rikedomen- och av att jag kan lura min omvärld att jag är "integrerad."

Det hjärtonda kommer i stället vid längre besök i Sverige. Jag är i detta land men detta land är inte i mig som whatshisname sade. Känslor av frustration, främlingsskap, rent av aggression växer för varje dag. Tyvärr är jag intresserad av politik och åtminstone tidigare yrkesmässigt av ekonomi och när jag hör Reinfeldt, Borg eller Wadelich eller som idag riksbankchefen på teve kan jag bara skaka på huvudet och undra hur kan landets öde få länkas av dessa aningslösa och kortsiktiga, ofta okunniga, personer. Men det är naturligtvis inte bättre någon annanstans men längst innerst inne i huvet sitter en medfödd tagg som irriterar mig och mot min vilja får mig att tänka att det borde och kunde vara bättre i Sverige. Fråga mig inte varför, jag är rädd för svaret.

Det här är det dubbla främlingsskapet, Karin, som jag skrivit och talat om så många gånger. Du om någon borde väl kunna tränga in i denna problematik och sätta den på pränt. Jag tror att det kunde bli en stor roman eller kanske essäsamling som kunde få oss frivilliga expats att må litet bättre. Kanske dig också.

Karin S sa...

annannan,
Njae, det är inte det ena ELLER det andra. Det är varken det ena eller det andra. Allt upphör, typ.
Fast nu har jag piggat på mig lite. Och håller nog med dig, det var för att vi var så här (vad det nu var, naiva och blåögda? öppna och nyfikna? dumma eller mer begåvade än genomsnittet? - ingen vet egentligen) som vi flyttade.
Känslan, som inte är så kul, fanns förstås där redan innan. Men kanske med delvis andra förtecken. Det känns på något vis definitivare så här. Okej, jag har prövat. Jag passade inte här heller. Nu återstår egentligen inte så mycket. Mer eller mindre missanpassad... Nej, omöjlig att integrera, kanske är bättre. Jag vill alltså inte "anpassa" mig längre. Jag har inget som helst intresse av att lära mig bättre franska, jag är fortfarande måttligt intresserad av fransk politik, jag är inte särskilt intresserad av - tja, fransk kultur. Och jag är verkligen inte intresserad av att tillägna mig det här landet avigsidor! Nån jävla måtta får det vara. Jag kommer i tid, jag håller vad jag lovar (i annat fall säger jag hellre nej direkt), jag skjuter inte upp saker, jag behandlar folk lika (så långt det är möjligt), oberoende av om de är kungar eller hemlösa.

Så ja, lite fadodissning tycker jag låter utmärkt. Fortsätt med det! (Fast gudarna ska veta att de blir förbannade när man inte ÄLSKAR deras odd habits, eller inte tror att det är världens bästa land.)
Och det är rätt skönt att kunna klämma till med att Sverige faktiskt i vissa avseenden är BETYDLIGT BÄTTRE.

Karin S sa...

Bengt O,
Det är möjligt att det är en styrka, men de blir ju så arga, fransoserna, när man påpekar svagheterna. Då är det måttligt kul egentligen, och man borde väl hållit käften. Men om man nu berörs av idiotierna så är det ibland omöjligt.

Att det finns ett hjärtont som uppstår i Sverige kan jag bara hålla med om. Men i mitt fall är det mest familjen, att åka ifrån den. Det vill jag inte. Å andra sidan, kanske finns något där bakom jag inte ser för detta uppenbara onda. Jag tycker alltid att det är en otrolig lättnad att se ut som alla andra, att vara säker på att bli förstådd (blir jag inte det är det i regel inte jag som varit otydlig), men visst. När man hamnar i närkamp med det svenska kan man bli förtvivlad. Så fort man inte fungerar har jag en känsla av att det blir krångligare i Sverige. Om man är sjuk, arbetslös och ve och fasa inte med i a-kassan (eller det kanske är ändrat?), allt sånt fungerar illa. Vad jag minns.

Jag misstänker att din tagg där liknar min, det är ju på något vis värre att vara misslyckad eller vad man ska kalla det, svensk i Sverige, än rätt lyckad invandrare i ett annat europeiskt land. Alltså, även om man inte ÄR misslyckad, så känner man sig misslyckad. På nåt vänster.

Jag har träffat rätt många exil-ester, när Estland blev fritt så investerade föräldragenerationen i fastigheter och vad de kunde där borta. Unga människor som aldrig hade satt sin fot där men uppfostrats av nitiska föräldrar till att tala språket åkte dit och var med och utbildade och jobbade.

Jag tror att taggen har med det att göra, att vi INTE gör den grejen, att vi liksom är bortsorterade och att ingen egentligen bryr sig om ifall vi skulle kunna bidra med något eller inte. Ungefär så. Men säker är jag inte.

Jepp vad gäller att skriva. Vi får se hur det går, men jag kan lova att det inte blir några essäer i alla fall. Dem får du skriva.

Lennart Erling sa...

Jag tror att du är den sorts människa som är en främling i varje land, vare sig det är ett fasterland eller mosterland, för att apostrofera den av Bengt O nämnde "whatshisname"…
Jag tar fasta på dina avslutande ord: "Det jag vill är försvinna in i en av mig uppfunnen fiktiv värld. Och det lär ju dröja tills jag kan göra det. Men det är åtminstone vad jag vill."
Gör det!

Karin S sa...

Ok, Lennart, jag kör på det. Tack!

JCB sa...

Karin, bra att du repat dig.
Jag ville bara säga att jag känner igen mig i allt som sagts härinne.

Det är lätt för politikerna att tala om "integration" och svårare att efterleva i praktiken.

Som "invandrare" (eller vad det ska kallas) har man ju aldrig en och samma bild av det nya landet, utan intrycken förändras ständigt. Man genomgår olika faser - och ibland når man ett slags botten. Jag känner igen både det överseende leendet som Bengt beskriver och den tomhet du skildrar. Dagar då det är ett slags frihet att inte höra hemma och dagar då det blir outhärdligt.

I Bibeln och i olika myter heter det att man inte får vända sig om. Lots hustru blev till saltstod och Orfeus förlorade Eurydike just för att det fumlades med backspegeln. För invandrare av vårt slag tror jag att det motsatta gäller: man ska undvika att blicka alltför mycket framåt. Inte fråga sig hur situationen kommer att vara om fem eller tio år, inte grubbla på "fortsättningen".

Karin S sa...

JCB,
Inte blicka bakåt. Inte blicka framåt. Inte blicka alls?
EGENTLIGEN tror jag mer på de där definitiva flyttningarna. Amerikabåten som kostar skjortan och resan som därför är omöjlig att göra två gånger. Sen inga kommunikationer till det. Då blickar man framåt. Det finns inget bakåt men om man ändå ägnar sig åt det så gör det liksom bara ont.
Nu kan vi ju hålla på och förhala det här brottet hela livet. Snacka om att hålla såren öppna?!

Inte framåt säger du. Det stämmer nog i och för sig, men det gäller egentligen hela tiden, tror jag. Man hoppar från tuva till tuva och är helt upptagen med det.

Bengt O. sa...

Ett litet lättsammare inslag från dagens DN. Rocky och hans vänner har varit borta från Sverige ett par veckor och nu anlänt till Arlanda.
Ni kan klicka på den här länken.

Precis så känns det. Varje gång får man fungera som guide. En gång när vi inte så noga tänkte på var vi var befann vi oss plötsligt långt ute i Johanneshov istf på S:t Paulsgatan.

Typen i första rutan måste ni också ha träffat många gånger.

Charlie Truck sa...

Åh Karin, pekfingret på sårskorpan igen! Jag får dessutom dligt samvete för att jag inte intresserar mig mer för fransk politik, kultur etc. Jag gjorde det mycket mer i USA, det var mer lättillgängligt, showigare, CNN och Obama, jag vet inte men det var skoj. Här blir jag trött bara jag hör ett knyst om socialisternas primärval.
Kanske för att jag borde veta vad alla ministrarna heter etc, jag har ju bott här över tio år! I USA var jag nyinvandrad, inga krav på integration eller kunskap.

Jag känner mig utan hemland, och tycker det är rätt jobbigt faktiskt.

Karin S sa...

Bengt O,
:)

Charlie,
Jobbit är bara förnamnet, som Bengt brukar säga om Kafka. Typ. Mitt tips. skriv en roman, du också. Jag tror att du grejar det.