torsdagen den 7:e juni 2012

Fira nationaldagen

Min trappande (esprit d'éscalier) gör att jag först idag kommer mig för med att fira den svenska nationaldagen, som ju inföll igår. Mot bättre vetande.

Jag hade nog helt glömt det om inte facebook hade varit fullt av flaggor och kommentarer, sen dök ju även Charlie upp och skrev igen om Sverige. Denna gång om vad som är bra med landet.
Kan väl säga att jag håller med Charlie i stora drag. Även om jag gillar också annat. Det Gabi kallar det "gammalsvenska".

På facebook påstods det att svenskar inte vet vilken deras kultur är, att de inte tar emot invandrare, inte beblandar sig, och så länkades det till den här artikeln, som jag mest tyckte var jobbig eftersom jag inte höll med om i stort sett någonting.
Varför tror man i Sverige att allt ska och kan gå så fort? Det är väl bra om någon sorts integration går på tre generationer? 
När vuxna människor in- eller utvandrar så kan de liksom inte gärna bli något annat än det de redan blivit. 
Jag flyttade till Frankrike som trettioåring, inte fan blir jag fransk. Jag varken vill eller kan.
Visst kan jag lära mig språket ordentligt, visst kan jag leva och verka här, liksom jag så småningom lärt mig trivas.
Men jag kan inte skaffa mig en annan ungdom, inte ett annat modersmål, inte andra minnen. Jag är formad i ett annat land och det får jag leva med.
Det verkar de ha svårt att begripa här, liksom de verkar ha svårt att begripa samma sak i Sverige.
Och det är väl möjligen skillnaden mellan européer och amerikaner. Här finns i de flesta länder en nationell och etnisk majoritet som suttit på sin plätt på jorden sen hedenhös. Och som hävdar, med rätt eller orätt eller båda, att här är det faktiskt vi som var först, vi är flest och det är vi som bestämmer.

Och om man nu firar en nationaldag, så är det väl det man firar? Eller?

Vad som är bra med Sverige. 
Ju mer jag läser om Sverige, ju mer jag ser av Sverige på det här avståndet jag nu befinner mig på, desto mindre tycker jag att jag vet om Sverige. 
Och desto mer odd verkar min egen uppväxt vara. De flesta svenskar verkar ändå komma från små städer och ha haft skogen inpå knutarna. Man identifierar sig med träd, som Zaremba konstaterade i sin serie om skogen i DN för en liten tid sen.
Jag har aldrig identifierat mig med träd. Jag har visserligen plockat svamp och känner igen några olika mossor, men över min bit skog låg höghusets skugga. Skogen var också strösslad med kapsyler och plastpåsar.
Och när Zaremba ojar sig över kalavverkning, som onekligen är fult och antagligen inte idealiskt ut skogens synvinkel, så muttrar jag i mitt skägg: Jamen, ska hela jäkla landet bli ett stort skogsmuseum? "Turism" säger han.
Min rumpa, säger jag. 
Sverige är ett totalt fiasko vad gäller turism. Visst, det finns lite hotell och restauranger i Stockholm, men turistnäringen som näring är i stort sett noll. Det räcker ju att försöka skicka franska vänner ut i Stockholms skärgård för att man ska inse det.
Vandrarhem och torrdass är vad som finns. Det är inget fel på vandrarhem och torrdass, det är vad svenskar vill ha. Säkert en del andra också.
Men det är liksom inte matresa i Provence, eller slottsresa i Loiredalen. 
Och lockar därefter.
Sverige är ett land för backpackers, för vandrare i terränggående kängor med staven i hand och STFs broschyrer i fickorna.
Folk som aldrig reser utan egen toarulle.

Hur som helst. Bra med Sverige tycker jag är just det. Bristen på inställsamhet, det okonstlade. Det rationella och effektiva, när det vill sig väl.
Jämlikhetssträvandena, jag gillar dem också, och att man verkligen lever dem, konsekvent. Inte bara pratar.

Sen tänker jag på en kvalitet vi svenskar åtminstone ibland har, åtminstone vi utlandssvenskar (hehe). Vi anpassar oss. Jepp. Vi tar seden dit vi kommer, vi är öppna och nyfikna och passar till slut ganska bra in i de samhällen som tar emot oss. Men vi lämnar få spår.
I Normandie finns namn på platser med ursprung i nordmännen, liksom på de brittiska öarna. Och det lär ju ska finnas runor klottrade i Haga Sofia i Istanbul.
Men på det stora hela taget så "försvinner" vi efter ett par generationer. Som i USA. 
Det tycker jag är en sorts kvalitet. Svenskhet, vad det nu är, passar liksom bara i Sverige. 
Jag kan bara se ett skäl att Sverige ska finnas kvar och det är det svenska språket. Resten, platserna, landskapen, städerna, går att förstå utifrån andra utgångspunkter.
Men det svenska språket förstås bara av dem som bebor det där landet. Svenskarna.

Krusbär finns för övrigt riktigt fina på vår marknad.

Hej.

12 kommentarer:

Den här soptunnan har fler läsare än din blogg sa...

Jag vet inte om ättlingarna till de nordamerikanska hedenhösarna firar 4 juli. Det var ju liksom en händelse och ett datum som var mest relevant den tidens invandrare som frigjorde sig från den tidens kolonialmakt.

Den svenska nationaldagen är nog mest till för att vi skall fyllas av yra och glädje över att bo i Sverige. Det var först 1983 som 6 juni fick "statusen" som nationaldag (samma år som vi gick ut gymnasiet). År 2005 blev det en helgdag som gjorde att de fimpade annandag pingst som röd dag. Det förlåter jag dem aldrig. Annandag pingst var en bra dag att hålla helg; alltid på en måndag!

Karin S sa...

Mmm, jag vet. Och Du gamla du fria har FORTFARANDE inte officiell status som nationalsång.
Vi har med andra ord ingen nationalsång, på pappret. Och det är sånt jag gillar med Sverige, saker har varit så självklara så att det aldrig behövts fästas på papper.
Men den statiskheten är förstås inte i längden möjlig, man ser det på fler och fler områden.

Bengt O. sa...

Grattis till en uppriktig och down-to-earth text! Bara några ord om "jämlikheten". Det är naturligtvis något väldigt fint i Sverige (och ovanligt i en internationell kontext)men ett problem är att den alltför ofta blir feltolkad. Du skall inte tro att du kan rita hus bättre än jag bara för att du är arkitekt!

En annan sak -som för mig kanske är den viktigaste-: natur§ och allemansrätt. Tyvärr urholkas den senare mer och mer - strandskyddet t.ex. har i praktiken upphävts liksom skyddet för avverkning i fjällnära skog. Vad gäller skogen så har jordbruksministern rätt i att den årliga tilväxten är större än uttaget. Vi kan alltså med gott samvet använda denna utomordentliga råvara. Tyvärr vägrar han dock att inse att det är viktigt att kontrollera var och hur man avverkar. Det som med ett förskönande ord kallas "traktavverkning" (istf "kalhygge") får tydligen i stort sett användas hur som helst bara ägarna tjänare på det. Så förstörs ju omistliga värden både för oss och efterkommande.

Karin S sa...

Bengt,
Jämlikheten har sina fram- och baksidor, det håller jag med om.

Och vad gäller skogen har du förstås rätt. Fast jag tyckte nog att Zarembas artikelserie var lite väl alarmistisk (säger man nog inte på svenska), man fick liksom ingen överblick. Det handlade om små orter och små skogar och med den utgångspunkten drog han slutsatsen att hela landet skulle bli ett kalhygge om tio år och en sån där granplantering om ytterligare fem. Vilket ju vore gräsligt, det håller jag med om.
Hur som helst, Ekmans bok var bättre.

Bodil Z sa...

Fast Ekman säger rätt mycket - särskilt i slutet av boken - som går hand i hand med det som Zaremba tar upp i sin serie. Och jag tror att han upptäckt ett fel i lagen.

Själv känner starkt för träden. Det slog mig nu att det nog är det enda sätt som jag är riktigt svensk på. Tack och lov finns det mycket träd och vackra skogar här i Kroatien, så det är mycket lättare att vara "svensk" här än till exempel i kalhyggenas Onsjö där bodde en gång.

Gabrielle Björnstrand sa...

Gammalsvenska - ce´st moi!

Men jag ska ta en allvarsammare titt på det där med skogen sen (min gamle vän) - följer andra lästrådar nu.

Och om jämlikhet: Vem var det som sa: We´re all equals, but some are a little more equal than others.

Karin S sa...

Bodil,
Jo, Ekman skriver samma grejer som Zaremba, men vad hon gör är ju föreslår alternativ: såhär ska skogsbruk bedrivas för att skogen ska skötas rätt.
Det såg inte jag något av i hans serie (men kanske har jag missat något avsnitt), han skrev bara sida upp och sida ned om folk som blev överkörda/Eskil Erlandsson som dum i huvudet.
Lite ensidigt, tyckte jag alltså.

Gabi,
I know. Nä, inte citatet, men resten.

Bengt O. sa...

Citatet lyder egentligen "All animals are equal, but some animals are more equal than others" och kommer ur Orwells "Animal Farm". Djuren gör revolution och sätter upp nya regler där den viktigaste var "All animals are equal." Allt eftersom revolutionens ideal korrumperades modifierades reglerna för att passa den härskande klassens intentioner och levnadsstil.

Så går det förr eller senare med alla revolutioner.

FåtöljStrategen sa...

Ramlade på det här inlägget om "svenskhet" (vilket kanske även har viss bäring på t ex "franskhet") som var rätt intressant: länk

Så hur mycket man än tragglar t ex franska romaner så är inte det tillräckligt för att bli "fransk" fullt ut.

Bodil Z sa...

Karin,
kanske har du inte läst Zaremba så noga. Om du exempelvis läser Zarembas tredje text i serien: http://www.dn.se/kultur-noje/motorsagsmassakern-det-finns-alternativ-men-lagen-kraver-kalhyggen så talar den egentligen främst om alternativen, att gallring och successiv avverkning av äldre träd inte bara gör att vi får behålla skogarna som skogar (i stället för att ha virkesåkrar-kalhyggen) utan att det även är ekonomiskt mer bärkraftigt. Att blandskogar klarar orkaner bättre säger han vidare. (Jag minns själv hur hårt Gudrun tog på granplnteringarna utanför Vänersborg.) Och att det finns en rad trädslag som är långt värdefullare än granmonokulturerna - att blandskog alltså är bättre även ur ekonomisk synvinkel. Jag citerar två ställen ur den här texten:

”Virkesåkrarna som Skogsstyrelsen beordrat fram blev en katastrof för enskilda skogsägare. Somliga har förlorat allt de ägde. Men för massaindustrin blev de rena skördefesten. I ett par år framöver fick man råvaran till vrakpris, 30 procent billigare.”
”När en delegation från Skogsstyrelsen kom för att granska en tredskande skogsägare i Ulvsjötrakten, lösgjorde sig denne ämbetsman från gruppen, tog ägaren åt sidan. Och sade i låg ton att han personligen hade förståelse för hans idéer. Kontinuerligt skogsbruk är det rätta. Men som tjänsteman måste han hantera ärendet i enlighet med kalhyggespraxis. ’Hoppas att du förstår.’”

Bodil Z sa...

Karin,
kanske har du inte läst Zaremba så noga. Om du exempelvis läser Zarembas tredje text i serien: http://www.dn.se/kultur-noje/motorsagsmassakern-det-finns-alternativ-men-lagen-kraver-kalhyggen så talar den egentligen främst om alternativen, att gallring och successiv avverkning av äldre träd inte bara gör att vi får behålla skogarna som skogar (i stället för att ha virkesåkrar-kalhyggen) utan att det även är ekonomiskt mer bärkraftigt. Att blandskogar klarar orkaner bättre säger han vidare. (Jag minns själv hur hårt Gudrun tog på granplnteringarna utanför Vänersborg.) Och att det finns en rad trädslag som är långt värdefullare än granmonokulturerna - att blandskog alltså är bättre även ur ekonomisk synvinkel. Jag citerar två ställen ur den här texten:

”Virkesåkrarna som Skogsstyrelsen beordrat fram blev en katastrof för enskilda skogsägare. Somliga har förlorat allt de ägde. Men för massaindustrin blev de rena skördefesten. I ett par år framöver fick man råvaran till vrakpris, 30 procent billigare.”
”När en delegation från Skogsstyrelsen kom för att granska en tredskande skogsägare i Ulvsjötrakten, lösgjorde sig denne ämbetsman från gruppen, tog ägaren åt sidan. Och sade i låg ton att han personligen hade förståelse för hans idéer. Kontinuerligt skogsbruk är det rätta. Men som tjänsteman måste han hantera ärendet i enlighet med kalhyggespraxis. ’Hoppas att du förstår.’”

Gabrielle Björnstrand sa...

Bengt, bra att du källanvisade citatet.

Karin och Bengt:
Själv har jag nog en Shakespeares eller Dostojevskijs psykologi att tacka för min föga naiva syn på jämlikhet. I familjer som Macbeth, Karamazov, Lear och Larsson - är det nästan alltid de sämsta som tar över, eller drar ner alla andra. Gäller även samhällen. Lears elaka döttrar intrigerar sig fram, och den sannfärdiga Cordelia blir ohörd. I politik ungefär likadant. Men så finns de lysande undantagen från denna regel, förstås.

Nej, jämlikhet är en vacker tanke - men mest en potjemkinkuliss som svävar suddigt över verklighetens hårda egenmäktigheter.

Men - vem skulle inte vilja behandla skogen som en jämlike? I stället för som ett exploateringsobjekt. Allt det vi gör mot andra...etc...skogen inkluderad.