måndag 27 augusti 2012

Svenska Verktyg, del 7

Hej!
Kommer jag någonsin orka blogga igen? Det kan man fråga sig.

Minns den där tiden, den första tiden med blogg, hur fantastisk den var. Hur världen öppnade sig.
Och det gjorde den ju. Flera bloggare har blivit vänner. En har blivit förläggare för min senaste bok.
Bloggen var och är en del av min tillvaro.

Ja, min tillvaro. Jag undrar lite över den faktiskt.
Hur kommer det att bli?
Jag har en flytt att "absorbera" som en god vän kallade det i somras. Plocka i ordning, sortera, slänga, ordna. Det kommer att ta tid.
Och så har jag ju då anmält mig till en skrivarkurs. På franska, här i Paris.
Det har jag grunnat på hela sommaren. I vissa ögonblick har jag verkligen ångrat det. Djupt. Det är så helt emot min natur, tänker jag. Jag har alltid skrivit i total ensamhet, inte låtit en katt läsa förrän det är klart i stort sett. Inte sett någon mening med att en massa människor som i vilket fall som helst inte ska ge ut något läser.
Men nu har jag alltså bestämt mig för att gå en kurs där det hela är kollektivt och man läser varandras texter och håller på. Som man väl gör på skrivarkurser.
Känns lite som om jag anmält mig till en kurs i keramik eller oljemålning. En sån där tantkurs som man startar i femtioårsåldern eller så.
Hur som helst. Jag testar och jag ger det ett år.

Vidare. Eva C Franko har läst Den gordiska soffan, min andra roman som kom ut 2006. Jag blev alldeles rörd av hennes läsning. Jag hade i viss mån glömt det jag hade skrivit, och så väckte hon det till liv genom att förstå det och få ut så mycket av det.
I pris (för bästa läsning av Soffan 2012) får hon ett ex av Arnes kiosk. Så småningom på posten.
Läsningen, och själva Soffan snuddar också vid den problematik som pappa Wästberg och dotter Ekström kretsar kring.
Nu har alltså faderns skildring av den tid dottern Johanna Ekström skriver om i sin roman (min något råddiga text här) kommit ut. SvDs snyftreporter intervjuar Wästberg.
Wästbergs bok har fått mycket blandade recensioner (orkar inte länka). I de flesta spökar också dotterns text.
Svårigheten med att förhålla sig till den självbiografiska texten, från såväl fader som dotter, blir uppenbar då man läser recensionerna av Wästbergs memoar (del 4).
Men problematiken blir kvar. Pappor som lämnar (eller blir utslängda ur) sina familjer och bildar nya. Min generation blev den första att i större skala genomleva det. Vi lever med det än.
Jag tror inte att det här är sista gången vi får läsa den här storyn.

Resten låter jag vänta. Men nu är jag i alla fall hemma igen. Hemma i det som brukar beskrivas som "Ursäkta röran", vi flyttar.
Skulle aldrig falla mig in att sätta det som rubrik på inlägget. Istället får det bli något helt oväntat. Svenska Verktyg del 7. Hej,






10 kommentarer:

Lennart Erling sa...

Hej Karin!
Roligt att du är tillbaka. Vi är ju en del som tålmodigt stannat till här på den dagliga bloggrundan, trots din frånvaro. Själv håller jag bloggen vid liv med bilder och vandringsinlägg mest. Jag läser, men lyckas inte skriva om det jag läser. Hoppas att du fortsätter!

Karin S sa...

Hallå Lennart,
Skulle tro det. Att jag fortsätter. Och dina vandringar och blommor har jag sett. Men inte lyckats kommentera pga dålig uppkoppling. Hörs,

Bodil Z sa...

"SvD:s snyftreporter", haha. Jag tänkte genast Karin Thunberg och se där! Kul.

Petra Rhodin sa...

Vilken tillgång du kommer att bli på skrivarkursen Karin! Ser fram emot att läsa vad du tycker om den: om hur det är att skriva när andra läser mitt i processen. Och hur det är att skriva på franska istället för på svenska.

Gabrielle Björnstrand sa...

Karin, bienvenu.
Skrivarkurs har jag också gått, rätt sent i livet, mest för att det var kul. Inte för att jag trodde jag skulle lära mig så mycket på Stockholms Univ. en termin.
Använde mest texter som jag inte tog alltför allvarligt på, men som var inifrån godkända. Har en bra upptakt till en roman...jag aldrig tänkte skriva.

Men alltså nyttar gör det nog inte, för dig heller, (vad vet man?) men det är kul att hålla en diskussion igång, med andra, ibland...även för oss autokrater.

Av Wästberg ett och två är det absolut dottern som har min sympati, men inte på grund av skilsmässognöl, utan på grund av finhetspolityrens känslomässiga korsetter.

Karin S sa...

Bodil,
Ja, hon har en så jobbig ton ibland, alltid bara känslor. Väldigt lite annat. Å andra sidan skriver hon ibland om intressanta grejer och i den här intervjun sa ju Wästberg något nytt, så den var rätt bra.
Men ibland går hon över alla gränser.

Petra,
Tack. Det var rart sagt.

Gabrielle,
Du skriver vad jag misstänker. Att det inte kommer göra så mycket nytta. Men jag inbillar mig att det kommer att göra nytta för mitt språk. Kanske inte så att de rättar stavfel åt mig, även om det vore bra, men så att jag liksom går i närkamp med det på ett annat sätt. Att jag måste det.
För resten, struktur, story, upplägg och allt det där tror inte jag heller att det gör någon nytta.
Även jag har en bra idé om en roman, vete fasen om jag presenterar den där...
Men så kände jag att jag ville träffa lite nya människor också, människor som intresserar sig för detta med att skriva. Och det kommer jag väl göra då. Antar jag.

Vad gäller Wästberg och dottern så lät ju dottern så jäkla osympatisk i den där boken. Och karln verkar inkapabel att begripa vad han ställt till med. Om en människa inte KAN något, kan man liksom anklaga henne för det hon ställer till med då? (Typ, - Titta här vad fult det blir när du skriver med vänster hand. Byt. - Nämen jag kan inte! etc)
Visst, om det är brottsligt kan man. Men om inte?
Alltså inte så att jag vill förbjuda henne eller någon annan att skriva böcker. Men är det, ur hennes synpunkt, meningsfullt då?
Det kan vara det för henne själv, att hon liksom kommer till klarhet i hur hon ska förhålla sig till sin pappa.

Nå, det är väl det du menar med finhetspolityrens känslomässiga korsetter, antar jag. Att han inte kan.

Men hur skulle han ha gjort, kan man undra. Som jag ser det, efter att ha läst dotterns bok, är det enda som hade hjälpt att han inte skilde sig. Hennes anklagelse är inte i första han att han levde dubbelliv. Den ligger i hur han efter skilsmässan helt enkelt inte hade särskilt mycket plats för henne och hennes bror i sin nya tillvaro. Det hade han förmodligen inte innan heller. Men nu försvann den lilla biten vardag också.

Och då hamnar vi i en värld där föräldrar alltså INTE ska skiljas - för sina barns skull.
Och det brukar de flesta tycka är helt uppåt väggarna.
Klart att föräldrar ska skiljas, kunna bilda nya familjer och framför allt ägna sig åt "sina egna liv" (läs åka jorden runt med nya partners) då barnen är "utflugna".

En sak är helt klar, det innebär försvagade familjeband. Framför allt blir det farmor/mormor-generationen så får dålig kontakt med barnbarnen, och tvärtom.
Liksom det innebär en generation gamla föräldrar som säkert får klara sig själv i större omfattning på ålderns höst. Jag har svårt att tro att Johanna Ekström kommer vara den som kör in och ut gubben Wästberg på sjukan. Ser till att hemtjänst inte knycker... Nå, han har ju en trettio år yngre fru, så hon kanske slipper.
Och hennes barn kommer inte se särskilt mycket av sin morfar, det är någon som man läser om i tidningen då han ger ut en ny "memoar".

Det jag tycker är intressant med alltsammans är att vi ännu inte sett vart det hela leder.
En gissning från min sida är att min generation (och yngre) försöker göra på något annat sätt i den här delikata frågan. Delad vårdnad är väl en sån grej.
Men kanske kan också hela den här "hemmafrutrenden" cupcakes och det, förklaras med något liknande.
Barn som vuxit upp på dagis och har skilda föräldrar vill kanske inte upprepa det mönstret.

Gabrielle Björnstrand sa...

Många frågor, inga svar.
Men jag har mött barn som sagt åt sina föräldrar att skiljas, kanske inte helt övertygande...

Att skiljas och gifta om sig när barnen är "utflugna" borde vara lättare. Men svarta känslor regerar många människor. Och det tycks mest bero på Personligheten hur man klarar upp sin familjära psykologi; avund, svartsjuka, hämndbegär, jag ska minsann tala om för dig hur det är...osv.

Alldeles oavsett vem Per W gift sig med; om det var en ärlig känsla, so what? Jag är med på Lacans gamla devis om att: "ne pas ceder sur son desir". Inte huka sig under sitt begär - i alla fall inte om det är en oersättlig kärlek, (eller två). Sen får de vuxna barnen tycka vad de vill. Och skriva det.
Och kanske - i bästa fall - en gång själva vara med om det.

Karin S sa...

PW verkar väldigt okomplicerad. En glad och diplomatisk typ som gått från kärlek till kärlek och gjort en fin karriär och säkert ganska mycket nytta.
Jag tycker inte att han verkar särskilt intressant eller vad man ska säga. Inte min typ liksom.
Men jag tycker nog att han kan vara rätt nöjd med sitt liv, i alla fall som det ser ut utifrån. Trots dotterns bok.

Man kan ju bara hoppas att även dottern, när hon kommer upp i 80-årsåldern, kan vara LIKA nöjd då hon ser tillbaka.

Och hur man - då - betraktar det man åstadkommit tror jag beror på just Personlighetstypen. Om man är en glad skit eller om man liksom bökar ned sig i det svarta.

Om man nu lever då. ;)

Gabrielle Björnstrand sa...

Just så.
Men glad skit - vet jag inte. Jag har sett PW stå och se odelat dyster och tråkig ut på Odenplan. Men det är där det.

Sen menar jag inte att på minsta vis hacka på Johanna W. Det vore svart pedagogik; liksom - vadå gnälla för att pappa mest gillade att spegla sig själv i omgivningen?

Men, ja; han har varit viktig för vissa saker, inte minst Afrika.

Hur som: De här relationerna förblir oupphörligt intressanta (kolla bara dina kommentarsrullar) därför att vi alla, mer eller mindre, är inne i dem. Med eller utan distans, med eller utan förträngningar, med eller utan ressentiment. Oftast med ; )

evacfranko sa...

Tack för priset, Karin!