tisdag 9 oktober 2012

svensk räksallad

Nu har diskussionen (äntligen!) kommit in på räksallad på Pressylta. Now we're speaking shrimpsallad, som Gunnar antagligen inte skulle säga.
Är inte just räksallad något av det svenskaste som finns?

Detta apropå den här artikeln som en del av mina fb-vänner blev mäktigt upprörda över. Själv tyckte jag inte att den var så konstig. LA försökte hitta ett vidare sätt att definiera vem som är svensk med utgångspunkt i en bok jag inte läst. För mig lät det hela rätt så okontroversiellt. Men ack vad jag bedrog mig. LA ansågs ha dold agenda eftersom hon krävde att man skulle känna sig som svensk.
Fast jag kan inte se att hon gör det. Hon säger att det är ju bra om man känner sig lite svensk, men något krav kan jag inte se från hennes sida.
Och sen började folk där på fb tjata om hur lite, mycket, inte svenska de kände sig.
Vi expats har ju diskuterat detta förut.
Hur intressant är det på en skala, som också är ett ganska svenskt sätt att uttrycka sig.

Men nu tänkte jag, för mitt eget höga nöjes skull, göra ett antal nedslag i min egen, outgrundliga, svenskhet.

Vi börjar vid den då dygnet-runt-öppna korvmojen på Slussten, strax nedanför ingången till Katarinagaraget. Att där i bitande kall och svart natt med alldeles för tunnsulade skor äta en tunnbrödrulle med kokt korv, mos och extra! tatatataaaa! räksallad (typ elva spänn till eller nåt) är för mig en sorts höjdpunkt.
Vart man tar vägen sen där i natten förmäler icke historien. Nattbuss? knappast, man kommer inte in med korven. Eller också gör man det.
Marken glashal av den där isbarken, ni vet, men skorna (med de för tunna sulorna) ändå förstörda av saltränder.

Diskarna (heter det inte), kassorna på ccop extra i Bollis. Stora som bagagebanden på Arlanda, och lika mycket folk. En purjo glider sakta ned och man fångar elegant upp den sju meter bort från kassörskan. Rusar tillbaka och får stoppa pengarna i maskiner för att betala.

Embassy club. Stureplan.
Att vara ute på nätterna i ett land och ett klimat som inte är gjort för det, utom sommartid, det är vad jag känner är det svenskaste man kan göra.
Åka fyrtio mil för att plocka svamp och sen inte hitta någon, istället ett kalhygge.
Att inte höra ljud från gatan när man är inomhus.
Att det är så förtvivlat tomt över allt, mitt inne i stan.
All skog som Zaremba påstår är kulisser. Numera. Vad vet jag?

Det är faktiskt en sorts känsla, något säger mig det. Känslan av finlandsbåt, av gurkmajonäs (en annan klassiker som jag är mindre förtjust i), av allt som var.
Och allt som förändras, utan min medverkan.

Ta Vasastan till exempel, där vistades jag ofta som barn. Jag sov över hos farmor och farfar. Där bodde folkpensionärer i halvmoderna lägenheter (tjotta men inte bad) med tjocka pudlar och utflyktsmålet var Epa på Odenplan. Grannarna hette fru Österberg och Wiklund. I källaren hade farfar verkstad. Där fanns få affärer och en krog då Butler och Svensson hade öppnat. Där jobbade min kompis Ingelas moster. Men jag tror aldrig att vi gick dit, vi var i alla händelser inte stammisar till skillnad från kompisens familj.
Eller Odenplan. Odenplan tycker jag är väldigt svensk. Var det inte Pär Rådström som skaldade Oden, Oden, Odenplan, till melodin av Sverige, Sverige Fosterland?
Om man följer Odenplans utveckling skulle jag tro att man får hela Sveriges urbanisering och gentrifiering på ett bräde. Möjligen missar man migranterna från Odenplan under andra halvan av 1800-talet. Fast kanske åkte inte de som redan hade funnit ett jobb och en kvart vid Odenplan? Kanske åkte man direkt från bystan till Amerika?

Jag har två epoker av mitt liv i Sverige, barndom och ungdom. Sen är det slut. Sen dess åker jag till Sverige som människorna kring Odenplan åker till Skansen.
För att se något, om inte exotiskt, så i alla fall - väldigt annorlunda.

Hej,

13 kommentarer:

Bengt O. sa...

Tack för denna text. Som part i målet undanhåller jag mina kommentarer. Som på beställning hittar jag dock i dagen DN (nätupplagan) en förstasidesartikel med rubriken "Fick Folköl i Tyskland?". Den handlar om en svensk familj som rest 80 mil (!) till Puttgarden för att köpa Åbros starköl (alltså ett svenskt öl) men när man kommit hem till sin fasa upptäcker att man fått folköl istf starkd:o. Stort hullabalo, kränkthet och konsumentombudspersonen och hela baletten. Samt första sidan i DN.

Var finns ett land, tamtamtamta...

Vore kul om någon kunde identifiera Rådströms dikt om Odenplan. Jag vet bara vad han skrev om Stureplan:

Herr Sten den unge Sture
han går på Stureplan
och om honom vingar bure
så vore det väl fan


Ser fram mot en kul diskussion.Hoppas verkligen att någon retar upp sig ordentligt på din text.

Gabrielle RW sa...

Jag retar inte upp mig - hade bara roligt! Och part i målet om därmed menas expat är jag ju inte. Har bott i Sverige i hela mitt liv, småstad först, storstad (nåja för all del, Stockholm är väl en sån men en liten sån) sen. Bor dessutom nära Odenplan. Hade som sagt mycket roligt åt din text. Fniss fniss!

Gabrielle Björnstrand sa...

Om Odenplans gentrifiering har jag följande att meddela: Stor invadering av barnfamiljer, bredradiga vagnar, lattemammor-och-pappor i bredd, extradagis på Coop, i motsats till för trettio år sen då tanterna regerade här, med enstaka inslag av farbröder, tanterna med ändan i vädret över rabatterna på gården. DE dog ut och i stället har vi en köp-och-sälj-uppkomlingsklass, som remejkar ettor och gör bostadskarriär, samt ägs till större delen av bankerna i staden. People moving in people moving out, som låten heter. DET är dagens story of Odenplan. Bankability.
Samt att vi förlorat två fina fiskaffärer och fått åtta slinplingiga frisörsalonger.
Men annars har du rätt.

Karin S sa...

Bengt,
Är rädd att du är lite optimistisk här, det enda jag säger egentligen som kan uppfattas som krängkande (din stavning) är väl att man kan bli sjuk av räksallad? Och dessutom på Pressylta och dessutom är det inte jag som säger det först.

Men visst. Jag hoppas också.

Karin S sa...

Gabrielle RW - tackar, tackar.

Gabrielle B - jamen det är ju det jag säger.

Gunnar sa...

Bostongurka är nog för den något äldre generationen svenskar vad räksallad är för den något yngre.

Gabrielle Björnstrand sa...

Ja, det är väl ungefär det du säger ja. Och jag fyller i som en inbodd reporter. Kan inte bli bättre ; )

Bengt O. sa...

Karin - det där med stavningen kommer från en historia som cirkulerade för några år sedan. En lärarstudent anmälde sin handledare till högre instanser eftersom han kände sig "krängkt" när läraren anmärkte på hans stavning. Fortfarande använder en del gamla sura gubbar detta som ett tarvligt sätt att racka ner på nutidssamhället.

Karin S sa...

Bengt, Jag tycker också att det är kul.

e askestad sa...

karin

när min mor låg döende och vi bröder vakade över henne menade en av sjuksköterska (född i sri lanka) att det var fint att se oss bredvid vår mor. och förklarade att det mycket sällan är så i sverige - människor låg döende och dog utan att några "nära och kära" fanns i närheten.

min äldste bror kunde berätta att liken blivit ett problem, att de får ligga kvar på bårhuset i månader för att släktingar inte tar hand om sina döda.

när jag läser din friska text om det komiska med svenskarna kommer jag ofrånkomligen att tänka på denna mindre friska och fulländat tragiska aspekt av vad svenskheten har att erbjuda.

ytterst handlar det säkerligen om moderniteten som sådan - men sverige har som du skriver en del eget att komma med.

jag tror så här: att möjligen består det ofta förekommande svenska självföraktet (viljan att utplåna sig, som svensk) av en insikt om det mänskliga svek som format en.

eller snarare: oviljan att se detta svek - och oförmågan att göra någonting åt det.

skulden blir i ett sådant universum till högsta verklighet. någonting att rent av estetisera (ingemar bergman etc).

allt gott

einar

Karin S sa...

Einar,
Jo, och inte bara svenskar. Efter den heta sommaren 2003 med oslagbar värmebölja i Frankrike var bårhusen överfulla. (Innan dessa hade åldringarna dött i förtid.) Många av dem blev, som du skriver, inte omhändertagna.
Någon energisk politiker gjorde förstås ett uttalande i stil med: Sånt här ska inte kunna hända i ett välfärdsland som Frankrike!
Minns Houllebecqs svar i en essä: Sånt här kan ENDAST hända i ett välfärdsland. Som t ex Frankrike.

Rätt mycket gick också förlorat med moderniteten.

annannan sa...

genialt

nilla|utanpunkt sa...

Fniss, kul text. Men räksallad, är inte det engelskt? Prawn Marie Rose. A classic, my dear, skulle de säga häröver. Fast att inmundiga den med korv måtte bara förekomma i Sverige!