Så här gör man

Mina senaste två inlägg verkar ha lett till en hel del missförstånd, så för att klara ut begreppen lite. Det här är en blogg, en minimal plats i offentligheten. Här tar jag upp saker - på mitt sätt - som intresserar mig eller stör mig eller som jag på annat vis känner för att kommentera.
Läsare får gärna kommentera men jag har bestämt mig för följande regler:
- Håll dig till ämnet
- Är du anonym riskerar du att dina kommentarer tas bort utan förklaring från min sida, även om det inte är säkert
- Begriper du inte vad jag menar - fråga om du är intresserad, släpp det hela i annat fall

Efter fem år i bloggsfären vet jag exakt var jag har mina gränser och dem är ni så illa tvungna att respektera.
Vill ni dryfta annat - starta en egen blogg!

Just nu är kommentarsgranskningen på, jag släpper bara igenom kommentarer jag gillar.

Hej på er.

Jaha.

Och?

Jag kan bara upprepa: Ta bort mig från det där landet.

Ta bort mig härifrån!

Jag klarar inte av det här landet. Jag utvandrar. Bengt O skriver helt sant om värderelativismen. Det resonemanget kan liksom översättas till det mesta. Det går inte att ens försöka klassificera saker utan att ett gäng får börjar bräka.
Jag tänker på den här recensionen, som jag fick upp ögonen för här.

En recensent på Expressen går i taket för att en bok han fått i sina händer kallas för "roman" då den i allt vad han kan se inte är en roman, utan en blandning av reseskildring och research - försiktigt uttryckt.
Well, han vägrar finna sig i det och recenserar boken som det den presenteras som - en roman, och som roman är den förstås usel.

Det här gränslösa fina. Det är naturligtvis bara att göra det enkelt för sig. Att undvika de konflikter som finns, att undvika att ta ställning, som Bengt i fallet ovan med Mali så tydligt beskriver.

Men nittio procent av svenska författare och kritiker tycker att det är så det ska vara. Tydligen.
Well, det tycker inte jag.
Jag har läst en roman av Carola Hansson, det var minst tio år sen. Den handlade om ryska adelskvinnor kring tsaren som väntade barn som föddes döda.
Det var allt.
Den var otroligt tråkig, varken mer eller mindre.
Om Carola Hansson är en av Sveriges bästa romanförfattare idag så är det i mina ögon illa. I synnerhet som hon tydligen inte skriver romaner.

Och vad mera är. Förlagen är aspigga på att presentera texter som romaner, det säljer nämligen. Skriver man prosalyriska meditationer på omslaget så blir tji kling i kassan. Allt ska in under den säljande överskriften roman.
Litteraturen, i den mån det är någon litteratur, lever inte i ett vaccuum, den är i allra högsta grad produkter.
Jag skulle tippa att då den här debatten avklingat har vi bara en enda genrebeteckning kvar i det här landet. Nämligen roman.

Hur som. Nu utvandrar jag. Tänker läsa franska romaner istället. Hej.

Medelklassen

Well, jag ger upp. Om man inte diskuterar medelklassen så är man inte svensk, eller hur?
Kjell Häglunds artikel i sensaste numret av Axess verkar vara det ultimata beviset för saken.
Som vanligt i den här sortens artiklar så handlar det, som jag uppfattar det i alla fall, i grund och botten om skribentens eget förhållande till detta begrepp, liksom hans uppväxt och dess förhållande till detta begrepp.
Det är en sympatisk text. Häglund verkar gilla medelklassen, har ingen större förståelse för Nina Björk och gänget som ägnat de senaste åren med att klanka på denna medelklass.
Men hur man än vrider och vänder på det så tillhör väl både Häglund och Björk just medelklassen? I stort sett hela Sveriges befolkning tillhör just medelklassen? Rätta mig om jag har fel.
Så vad är då poängen med att hålla på och försöka skikta, spalta, gruppera denna medelklass?
Visst, det finns en liten snål medelklassgrupp, en med prylar som är viktiga och heminredning och allt det där, en grupp som rynkar på näsan åt det mörkbetsade.
Visst, den gruppen har väl en sorts företräde i media.
Men ändå.
Utifrån betraktat är alla blåbär blå.

Själv skulle jag säga att hela den svenska medelklassen, inklusive jag/mig(?) själv, är totalblåst på allt vad traditioner, historisk kunskap, rötter heter.
Björk, Häglund, Reinfeldt - hela gänget.
Miljonprogrammet, landsbygdens avfolkning och enhetsskolan, senare grundskolan gjorde rent hus. Rubbet sopades bort.
Vi är alla modernister och postmodernister. Vi har inga andra referenser.
Vårt synfält är begränsat till det som omger oss, vårt läsande till det som presenteras för oss inom utbildningssystemet.
Vi är nyplanterade tallar på tundran.
Och. Vi ska alla bli pappersmassa igen.

Medelklasstexterna, inklusive Häglunds, rör sig alla inom det snäva område medelklassen själv utstakat åt sig. Det gör dem små, hopplösa, provinsiella. Man ser inte längre än in över grannens staket och har inte den jäveln ett barskåp med svarvade fötter?
Jaha. Det kunde jag ge mig fan på. Nu sitter jag alltså i medelklassfällan.

Men alla dessa texter vill också förstå något om själva livet som medelklassbegreppet inte ger något svar på.
Jag fattar inte varför den svenska medelklassen övergivit stjärnhimlen. Eller Staffan stalledräng som gav sig iväg från Herodes stall då han sett en stjärna lysa starkt speglad i djupet av en brunn.
Man kommer liksom aldrig hitta svaren på alla de där frågorna inom staketen, det är jag alldeles säker på.

Ruiner

Det hela är liksom Marcel Pagnol.
På den tunna arkaden där uppe påstås svågrar och barnens far ha klättrat över som barn. Jag hoppas att det inte är sant. Jag hoppas ännu mer att mina barn inte gör nåt liknande. I princip går det inte, för nu är de farligaste ställena åtminstone symboliskt inhägnade. Men det skedde härom året.

Gissa tältet

Byn ligger på kanten mellan civilisation och vildmark. På en flik av Luberonberget där en liten bäck skär igenom på baksidan, som på ett finger på en lejontass, om nu le Luberon är det liggande lejonet.
Går man ned i dalen, på slätten framför så är där bara byar och hus och fält och vin och pumpor. Små risiga häckar emellan som ska stoppa Mistralen. Det är liksom ett småskuret landskap som är alltför torrt och hett för att vara riktigt bra. Rödvinet gör ont i huvudet.

Men åt andra hållet... följer man bäcken upp i berget så är man i ett jättenaturreservat. Lämnar man de utprickade vandringslederna så kan man gå vilse. För något år sen gjorde en dam det och en helikopter flög omkring precis utanför kanten och letade efter henne. I dagar.

Man kan löpa iväg till ödehus där man däremot vet vem som bott tidigare. Familjen eller den familj som tog huset under revolutionen. Inga krångligheter där. Revolutionen var igår. Inget är glömt, inget förlåtet.
Man kan och får plocka druvor på två rader på en liten odlad plätt mitt inne bland ekar och tallar. Man kan klättra i ruiner på toppen av byn, där låg slottet som nu mest är några gamla murar, sten och bråddjup. Man får se upp.

Mellansonen hade en kompis från Paris där i en vecka. Vi såg dem bara vid matbordet, i övrigt levde de sina egna liv. Vad de gjorde mer än badade i den lilla bassängen då och då vet ingen. Jo, en natt tältade de. Det vet man.
Kanske smög de på djur, jag vet inte.
Nu lägger jag upp en bild på en ruin.

Gissa berget

Nej, det är väl ingen mening med det här längre. Alla gissar omedelbart rätt. Det är toppen på Mont Ventoux. Men nu har vi alltså varit där!
Det var en dag med Mistral, hård vind och väl ute ur bilen så var man liksom nedkyld på tio sekunder. Det blåste jättehårt. Man kunde nästan inte andas.

I bilen upp mådde hälften illa. Och det var väldigt mycket bilresa för några sekunder uppe på en grusig och kal bergstopp. Nästan 2000m.

Men på något vis var det värt det.

Fästmannen

Här är han, jag skulle nästan säga äntligen. Han är legionär och fin och har en massa rep kring axeln. Alla är nyfikna och vill nästan ta i honom.

Och här. En samling flickor som ännu inte... som väntar på sin tur? Jag kan inte hjälpa det, men jag tänker på romaner av Agnes von Krusenstjerna när jag ser de här liksom blomliknande unga flickorna.

Medan deras bröder redan har tröttnat och försvinner sin väg för att leka i, eller bara upptäcka parken.

Och här är de båda två. De var förstås jätteglada, precis som deras familjer. Han hade fortfarande ett år att göra i något i stil med Nya Guninea, så de visste inte exakt när bröllopet kan bli av. Men snart. Snart.

Ibland blir man inbjuden liksom på ett bananskal till okända världar och okända sagor. Noveller att skriva, trädgårdar att ströva i.

Manifestdebatten

Hm, skrev en stump som publiceras i Expressen idag, länk kanske kommer? Den gick i alla fall ut på att Agneta Klingspor häromdagen i samma tidning ägnar sig åt härskartekniker och är allmänt rödvinsvänster. Värsta sort, får man väl säga.
Vänlige Wiman (låter inte det som en romanfigur?), alltså Expressens kulturchef, skrev att han skulle ta bort ordet "rödvinsångande" (Klingspor) och sen publicera. Det får man nog vara tacksam för.
Jag tror att det låter som om jag skriver om en bœuf bourgignon.

Detta, tillsammans med andra yttringar i samma debatt, lär ska ha citerats i radions Kulturnytt.

Tack, Jakob och Helena!

Har uppdaterat med länken, tack även Laura!

Språkspalten

Igår kallade jag min son drullputte och började sen fundera på om Putte är ett smeknamn som har sin rötter i franskan petit-liten. Jag har läst om det här nånstans, namn som går i par med egenskaper. Men glömt var.
Snuskpelle, liplisa?, eller är det lipsill?, Gnällmaja. Tråkmåns.
I snåljåp minns jag att själva jåpet ska vara en form för Jakob.
I taskmört skulle mört kunna vara en form för Martin, men det är nog precis som i lipsillen en fisk. Har just fiskar fler egenskaper än andra djur?
Jag menar på svenska heter den som besöker prostituerade torsk och på franska heter hallick makrill. Macreau.
Sillmjölke är en liten muskel. Biscotto på franska, är det en liten kaka?
Gäddkäft är ett förekommande sätt att beskriva fula kvinnors nedre ansiktshalva fram till 70-talet i svenska romaner.
Kanske har det med vår traditionella föda att göra. Fisk är godis, typ.
Jag menar ingen skulle komma på att kalla någon för att se ut som en lammnjure eller något annat delikat och lite ovanligt.
"Hon såg ut som en flamberad lammnjure i nian." Det skulle man kunna säga om någon som 1. hade en ovanlig ansiktsform och 2. hade solat för mycket.
Sökt. Jag håller med. Tillbaka till djuren.
Slöfock? skulle kunna vara en svensk-fransk säl.
Dumsnut?
Larvpotta och tramsmaja. Faktum är att Maja är det mest förekommande flicknamnet i såna här sammanhang. Kommer inte på något mer alls.
Jo, kanske Lisa. Piplisa?
Och då är det traditionella kvinnonamn, Maria och Elisabet, antar jag.
Annapanna är ju inte precis en egenskap.
Inte stekte fläsk heller.

Grejen är nog att det är så få kvinnor i Bibeln. För att inte tala om namngivna fiskar.