Jag håller på och pillar med bloggen, som ni kanske märker. Gillar den här nya rätt bleka framtoningen. Kanske gör jag den så småningom ännu blekare. Men jag väntar lite, för förra gången hade jag en svart och den blev snart nästan kolsvart, allt blev liksom bara svartare och svartare. Jag antikbehandlade den. Har fortfarande googlare på antikbehandling.
Nu skulle det alltså vara vätesuproxidbehandling som gäller. Eller helt vanlig blekning. Med lut eller målarsoda eller vad man nu använder. Herregud, jag skriver samtidigt som jag kollar på teve och det blir varken hackat eller malet. Men nu ska jag sluta.
Kanske tonar jag ned det orangea. Det är väldigt orange.
Annars är jag snart klar med Ekman och återkommer förhoppningsvis, men som bernur skrev så tar den sig och blir bättre och bättre.
måndag 26 oktober 2009
söndag 25 oktober 2009
Jag försöker vara social och BOKBLOGG, typ
Jag satt och knåpade med det här i tre timmar i morse, medan familjen sov och klockan fortfarande bara var typ 6 (kom min man upp och sa efter en stund).
Och sen tänkte jag att jag inte orkar göra klart, men nu kör jag. Oklart. Idén har uppstått nånstans, jag fann den hos Therese som i sin tur länkar till Andedräkt av koppar och Bernur, som gjort samma sak.
Man ska presentera sig med hjälp av boktitlar.
Jag tog bort en grej. En aforism. Jag tror inte att jag har någon bok med titel som kan tolkas som en aforism, ju mer jag funderar på det hela desto mindre känner jag mig säker på vad aforismer är. Trots att jag har en bok med drottning Christinas och en med Söderbergs, vad jag vet. Kanske har jag andra. Jag vet, det var inte det, men jag tog helt enkelt bort aforismen. Annars är vad som blev:
Är du man eller kvinna? Homunculus
Beskriv dig själv: La Vagabonde
Hur mår du? Svindlande höjder
Beskriv stället du bor på: En stad av ljus
Vart skulle du vilja resa? I Egypten däremot
Vilken är din favoritfärg? David Golder
Beskriv din bästa vän: Lyssnerskan (och andra noveller)
Hurdant väder är det just nu? Molnen över Metapontion
Vilken är din favoritårstid? Vinterbarn
Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? Den dåraktiga gudskärleken
Vad betyder livet för dig? Din stund på jorden
Vad är du rädd för? Att döda ett barn
Dagens aforism:
Vilket råd skulle du vilja ge? SJUNG, SVENSKA FOLK!
Hur skulle du vilja dö? Bergtagen
Ditt motto: Inre frihet
Och sen tänkte jag att jag inte orkar göra klart, men nu kör jag. Oklart. Idén har uppstått nånstans, jag fann den hos Therese som i sin tur länkar till Andedräkt av koppar och Bernur, som gjort samma sak.
Man ska presentera sig med hjälp av boktitlar.
Jag tog bort en grej. En aforism. Jag tror inte att jag har någon bok med titel som kan tolkas som en aforism, ju mer jag funderar på det hela desto mindre känner jag mig säker på vad aforismer är. Trots att jag har en bok med drottning Christinas och en med Söderbergs, vad jag vet. Kanske har jag andra. Jag vet, det var inte det, men jag tog helt enkelt bort aforismen. Annars är vad som blev:
Är du man eller kvinna? Homunculus
Beskriv dig själv: La Vagabonde
Hur mår du? Svindlande höjder
Beskriv stället du bor på: En stad av ljus
Vart skulle du vilja resa? I Egypten däremot
Vilken är din favoritfärg? David Golder
Beskriv din bästa vän: Lyssnerskan (och andra noveller)
Hurdant väder är det just nu? Molnen över Metapontion
Vilken är din favoritårstid? Vinterbarn
Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta? Den dåraktiga gudskärleken
Vad betyder livet för dig? Din stund på jorden
Vad är du rädd för? Att döda ett barn
Dagens aforism:
Vilket råd skulle du vilja ge? SJUNG, SVENSKA FOLK!
Hur skulle du vilja dö? Bergtagen
Ditt motto: Inre frihet
Mordets praktik I
Har börjat läsa Mordets praktik (Ekman, Bonniers, ni vet) och är efter fyrtio sidor mest förbryllad. (Resumé: Ekman skriver en bok kring Söderbergs Doktor Glas.)
Jag vet inte vart hon vill komma, och det är väl rimligt efter endast fyrtio sidors läsning, men jag är ändå, just nu, skeptisk. Det första jag hänger upp mig på (av allt knäppt att göra) är att den sjabbige doktor Revinge, Ekmans huvudperson, en betydligt glanslösare läkare än Glas, använder sig av en massa franska. Han approcherar Söderberg på Rydberg, han funderar på om han borde cedera i något sammanhang, och han konstaterar att hans kollega Skade, har en patient som är moribund, vilket kanske är latin och ett jäkla bra ord för döende, men varifrån får Revinge sin franska vokabulär? Jag känner mig som om jag läste ett brev skrivet av Gustav den III.
Eller ska man utgå ifrån att den tidens studenter helt enkelt hade ett jäkla bra ordförråd på tyska och franska?
Nåja, förklaring kanske kommer.
Minns att då jag irriterades på mycket i Bengt Ohlssons bok om Gregorius, men att jag gillade hans Stockholmsbild, som sammanfattningsvis, för mig, var mer Bellmansk än Söderbergs. Kraftigare grönska, mer vind i seglen, gator där folk (nästan) slängde ut pottinnehållet genom fönstret.
Hos Ekman är staden en gråmörjig stenanhopning i snöstorm, någon gång bländande ljus. Här finns funderingar kring skuggor på olika plan. Men än så länge känner jag inte igen Stockholm. Ljuset över den stan, som Söderberg onekligen är den som fångar bäst som jag ser det, även om just Bellman och Strindberg också har fina skildringar, har jag ännu inte sett skymten av hos Ekman.
Här rör sig en klunga prostituerade i grå sjalar genom snöyran. Det är suggestivt och så kan det naturligtvis också ha varit. Men jag känner inte igen mig. Jag blandar ihop det med en granskog på något vis. Än så länge.
Och sen då.
Det är som om Ekman hittills medvetet missförstår Söderberg, via Revinge. Revinge säger att Glas mördar för att slå ihjäl ledsnaden eller ledan.
Så har jag aldrig tolkat honom. För mig drivs han av en korrumperad form av medkänsla då han mördar. Och är även förblindad av rejält undertryckt förälskelse. Men dock förälskelse.
Hon säger att han inte vill göra aborter av barmhärtighet - men det säger han ju inte själv. Glas medger att han inte vill beroende på att han inte vågar.
Så jag blir lite förbryllad av det hela. Vad är det för poäng med att gå i kamp med en av Ekman påhittad eller åtminstone tolkad, Glas? Och inte Söderbergs egen?
Kanske står svaret att finna i dessa rader.
Jag måste inse att Glas inte är någon läkare. Han är sin författares fantasi om en läkare.
Detta är Ekmans fantasi om Söderberg, Glas och de gestalter dessa två framlockar.
Well, jag känner att min egen ligger en bra bit ifrån Ekmans.
Och så hänger jag upp mig på när hon inte skriver konsekvent - vad det nu heter- i verbformerna. Hör här:
Det är stora takkronor inne i Rydbergs kafé och de lysa med ett milt gassken. Röken svävar i slöjor och ansiktena bli diffusa.
Varför sväva inte röken? utan r? Jag studsar liksom till när jag ser det och börjar fundera på franska verbformer. Jag är språkligt en manisk läsare. Jag ser det här som en inkonsekvens och den skorrar. Om än aldrig så lite.
Annars stör det mig inte med pluralformer på verben, de flyter fint. Det är mer själva helheten som är... oigenkännlig, eller förvrängd...
Men nu ska jag fortsätta läsa.
Jag vet inte vart hon vill komma, och det är väl rimligt efter endast fyrtio sidors läsning, men jag är ändå, just nu, skeptisk. Det första jag hänger upp mig på (av allt knäppt att göra) är att den sjabbige doktor Revinge, Ekmans huvudperson, en betydligt glanslösare läkare än Glas, använder sig av en massa franska. Han approcherar Söderberg på Rydberg, han funderar på om han borde cedera i något sammanhang, och han konstaterar att hans kollega Skade, har en patient som är moribund, vilket kanske är latin och ett jäkla bra ord för döende, men varifrån får Revinge sin franska vokabulär? Jag känner mig som om jag läste ett brev skrivet av Gustav den III.
Eller ska man utgå ifrån att den tidens studenter helt enkelt hade ett jäkla bra ordförråd på tyska och franska?
Nåja, förklaring kanske kommer.
Minns att då jag irriterades på mycket i Bengt Ohlssons bok om Gregorius, men att jag gillade hans Stockholmsbild, som sammanfattningsvis, för mig, var mer Bellmansk än Söderbergs. Kraftigare grönska, mer vind i seglen, gator där folk (nästan) slängde ut pottinnehållet genom fönstret.
Hos Ekman är staden en gråmörjig stenanhopning i snöstorm, någon gång bländande ljus. Här finns funderingar kring skuggor på olika plan. Men än så länge känner jag inte igen Stockholm. Ljuset över den stan, som Söderberg onekligen är den som fångar bäst som jag ser det, även om just Bellman och Strindberg också har fina skildringar, har jag ännu inte sett skymten av hos Ekman.
Här rör sig en klunga prostituerade i grå sjalar genom snöyran. Det är suggestivt och så kan det naturligtvis också ha varit. Men jag känner inte igen mig. Jag blandar ihop det med en granskog på något vis. Än så länge.
Och sen då.
Det är som om Ekman hittills medvetet missförstår Söderberg, via Revinge. Revinge säger att Glas mördar för att slå ihjäl ledsnaden eller ledan.
Så har jag aldrig tolkat honom. För mig drivs han av en korrumperad form av medkänsla då han mördar. Och är även förblindad av rejält undertryckt förälskelse. Men dock förälskelse.
Hon säger att han inte vill göra aborter av barmhärtighet - men det säger han ju inte själv. Glas medger att han inte vill beroende på att han inte vågar.
Så jag blir lite förbryllad av det hela. Vad är det för poäng med att gå i kamp med en av Ekman påhittad eller åtminstone tolkad, Glas? Och inte Söderbergs egen?
Kanske står svaret att finna i dessa rader.
Jag måste inse att Glas inte är någon läkare. Han är sin författares fantasi om en läkare.
Detta är Ekmans fantasi om Söderberg, Glas och de gestalter dessa två framlockar.
Well, jag känner att min egen ligger en bra bit ifrån Ekmans.
Och så hänger jag upp mig på när hon inte skriver konsekvent - vad det nu heter- i verbformerna. Hör här:
Det är stora takkronor inne i Rydbergs kafé och de lysa med ett milt gassken. Röken svävar i slöjor och ansiktena bli diffusa.
Varför sväva inte röken? utan r? Jag studsar liksom till när jag ser det och börjar fundera på franska verbformer. Jag är språkligt en manisk läsare. Jag ser det här som en inkonsekvens och den skorrar. Om än aldrig så lite.
Annars stör det mig inte med pluralformer på verben, de flyter fint. Det är mer själva helheten som är... oigenkännlig, eller förvrängd...
Men nu ska jag fortsätta läsa.
fredag 23 oktober 2009
Länktips
Håller med Fransyskan H här, en nyhet jag annars hade missat.
Och gillar även hennes fransyska visit...
Och gillar även hennes fransyska visit...
Google och myten
Jag hörde något igår som jag inte vet om det är en modern myt eller inte.
Så här: Google ska ha köpt det företag som gör såna där små textrutor man får fylla i för att inte vara ett spam. Ni vet de står två underliga ord på engelska och man ska pliktskyldigtast fylla i dem igen.
Och nu påstår myten, ryktet, att när vi gör de så "hjälper" vi Google att översätta ord som inskanningsmaskinerna gått bet på. På så sätt fylls de i även i de där böckerna.
Vad ska man tro om det?
Så här: Google ska ha köpt det företag som gör såna där små textrutor man får fylla i för att inte vara ett spam. Ni vet de står två underliga ord på engelska och man ska pliktskyldigtast fylla i dem igen.
Och nu påstår myten, ryktet, att när vi gör de så "hjälper" vi Google att översätta ord som inskanningsmaskinerna gått bet på. På så sätt fylls de i även i de där böckerna.
Vad ska man tro om det?
mvh, åäö
Igår skrev bernur om att han inte språkvårdar, och det gör han ju inte.
Och så skrev han om hur man avslutar e-brev och han gillar inte riktigt MVH, fast det gör jag. Även om jag inte fattar varför det ska vara med versaler.
Med Vänliga Hälsningar.
Skriver man så?
Det låter som Glad Påsk och God Jul, inte heller där har jag fattat varför man har stor bokstav sådär.
I alla fall. Igår hade jag lite svårt att sova och då tänkte jag på det där, och dessutom på hur det blir om man inte har åäö. För det har inte alla.
Vanliga hälsningar, kan det bli då. Det tycker jag är bra! Inget särskilt med de hälsningarna, de är vanliga helt enkelt. Inte vänliga, absolut inte hjärtliga, vanliga.
Och de är inte halsningar.
För det är knäppt.
Vilket gjorde att jag kom in på knäppa respektive knappa hälsningar.
Knappa hälsningar skickar man väl till någon man är sur på. Knappt att man hälsar, liksom.
Man kan ju i stort sett skicka hurdana hälsningar som helst. Har man bett om något kan man skicka förhoppningsfulla hälsningar. Molokna, många - är väl inte så bra, fattar inte vad det ska tjäna till, en hälsning räcker. Men svinaktiga, räddhågsna, ilskna, svaga - allt är möjligt.
Tänkte jag igår när jag inte kunde sova. Kanske bör man pigga upp det där med hälsningarna, helt enkelt, eller uttrycka mer med dem.
Det är nog modellen.
Fröjdefulla hälsningar, typ
Och så skrev han om hur man avslutar e-brev och han gillar inte riktigt MVH, fast det gör jag. Även om jag inte fattar varför det ska vara med versaler.
Med Vänliga Hälsningar.
Skriver man så?
Det låter som Glad Påsk och God Jul, inte heller där har jag fattat varför man har stor bokstav sådär.
I alla fall. Igår hade jag lite svårt att sova och då tänkte jag på det där, och dessutom på hur det blir om man inte har åäö. För det har inte alla.
Vanliga hälsningar, kan det bli då. Det tycker jag är bra! Inget särskilt med de hälsningarna, de är vanliga helt enkelt. Inte vänliga, absolut inte hjärtliga, vanliga.
Och de är inte halsningar.
För det är knäppt.
Vilket gjorde att jag kom in på knäppa respektive knappa hälsningar.
Knappa hälsningar skickar man väl till någon man är sur på. Knappt att man hälsar, liksom.
Man kan ju i stort sett skicka hurdana hälsningar som helst. Har man bett om något kan man skicka förhoppningsfulla hälsningar. Molokna, många - är väl inte så bra, fattar inte vad det ska tjäna till, en hälsning räcker. Men svinaktiga, räddhågsna, ilskna, svaga - allt är möjligt.
Tänkte jag igår när jag inte kunde sova. Kanske bör man pigga upp det där med hälsningarna, helt enkelt, eller uttrycka mer med dem.
Det är nog modellen.
Fröjdefulla hälsningar, typ
måndag 19 oktober 2009
Fideikomissen
Nu har jag fortsatt läsa om Jorden de ärvde, längst ned på sidan kan man klicka fram ett kapitel som handlar om en familj som ansöker om att få fideikomisset för sina egendomar förlängt. Hur det går med det får vi inte veta, bara att familjen ifråga antagligen missförstått lagstiftaren, fideikomiss borde kunna bli kvar endast i ett enda fall: Skokloster. Påstår af Kleen frankt.
I redogörelsen för fideikomissens historia dyker förstås den franska revolutionen upp. Här gjorde man ju upp med den här mycket riktigt orättvisa arvslagen och den existerar inte längre.
Men, vad af Kleen missar, och det må vara begripligt, för det är inte så lätt att veta, är att franska adliga familjer många gånger i alla fall lyckas behålla egendomar i familjen därför att alla syskon uppfostras i den andan. Hör och häpna. Alla vet att äldste sonen ska ärva huset/slottet. Det läggs i en hög för sig vid arvsskiftet och syskonen delar sedan så rättvist det går på resten.
Något som är genomförbart så länge det finns det som i arvsfrågor är en sorts minimum, laglott eller vad det kallas - till alla berörda.
Så visst, den franska lagstiftningen är så långt det någonsin är möjligt rättvis. Däremot inte den franska befolkningen.
Jag tycker att det är okej. Därmed inte sagt att jag tycker att shariadomstolar är okej.
Och jag är inte alls så säker på att en ändrad lagstiftning skulle få den svenska adeln att ändra vanor och värderingar i brådrasket heller. (Här har ju alltså mycket lite skett på drygt 200 år.)
Grönsöö slott är ett ursprungligen barockslott som inte alls är fideikomiss, men som fortfarande ägs och drivs av den adliga familjen som fick det i sin ägo på 1800-talet. De har inrättat en sorts stiftelse för bevarandet av hela egendomen intakt. Och de har fått alla instanser, kulturhistoriska etc, med på det.
Och deras arbete är nu att driva stället som ett företag - och att få det att gå runt.
Precis som så många franska slottsägare håller på med.
Så nej, det är inte säkert att den familj af Kleen beskriver i inledningen till sitt kapitel om fideikomissen, faktiskt förlorar sina egendomar.
Återstår att se, det också.
I redogörelsen för fideikomissens historia dyker förstås den franska revolutionen upp. Här gjorde man ju upp med den här mycket riktigt orättvisa arvslagen och den existerar inte längre.
Men, vad af Kleen missar, och det må vara begripligt, för det är inte så lätt att veta, är att franska adliga familjer många gånger i alla fall lyckas behålla egendomar i familjen därför att alla syskon uppfostras i den andan. Hör och häpna. Alla vet att äldste sonen ska ärva huset/slottet. Det läggs i en hög för sig vid arvsskiftet och syskonen delar sedan så rättvist det går på resten.
Något som är genomförbart så länge det finns det som i arvsfrågor är en sorts minimum, laglott eller vad det kallas - till alla berörda.
Så visst, den franska lagstiftningen är så långt det någonsin är möjligt rättvis. Däremot inte den franska befolkningen.
Jag tycker att det är okej. Därmed inte sagt att jag tycker att shariadomstolar är okej.
Och jag är inte alls så säker på att en ändrad lagstiftning skulle få den svenska adeln att ändra vanor och värderingar i brådrasket heller. (Här har ju alltså mycket lite skett på drygt 200 år.)
Grönsöö slott är ett ursprungligen barockslott som inte alls är fideikomiss, men som fortfarande ägs och drivs av den adliga familjen som fick det i sin ägo på 1800-talet. De har inrättat en sorts stiftelse för bevarandet av hela egendomen intakt. Och de har fått alla instanser, kulturhistoriska etc, med på det.
Och deras arbete är nu att driva stället som ett företag - och att få det att gå runt.
Precis som så många franska slottsägare håller på med.
Så nej, det är inte säkert att den familj af Kleen beskriver i inledningen till sitt kapitel om fideikomissen, faktiskt förlorar sina egendomar.
Återstår att se, det också.
söndag 18 oktober 2009
Om privatlivets gränser
Via twitter och Wiman där så hittade jag det här radioprogrammet om en baron Gripenstedt som stämmer journalisten Björn av Kleen och dennes förläggare Svante Weyler vid vite om 1 miljon var. Tror jag man uttrycker saken, alltså, om boken släpps som planerat så hoppas Gripenstedt att håva in två miljoner - det vill säga, han vill att boken ska stoppas.
Boken, Jorden de ärvde, handlar alltså om den svenska landägande adeln. Och i radioprogrammet där både af Kleen och Gripenstedt kommer till tals, även om vi först (naturligtvis) får reda på att Gripenstedt "krånglar" och blandar in sin advokat så framgår med all önskvärd tydlighet den kollision mellan värderingar som råder mellan de båda.
Gripenstedt ser familjen som något värdefull och privat, något man vårdar.
af Kleen vill göra ett närgånget reportage om en samhällsklass som fortfarande har en hel del makt. Därför är allt, i hans ögon, viktigt.
Också den privata del av sfären som för Gripenstedt blev droppen som kom bägaren att rinna över, nämligen då af Kleen dök upp på Gs pappas begravning och även närvarade vid familjens minnesstund och där spelade in Gs tal över sin pappa. Som sedan ingår i boken.
Gripenstedt menar att han hade rätt att få ta tillbaka sin medverkan om den, eller snarare texten om den, inte passade honom. af Kleen säger att någon sån rätt inte alls förekommit men medger att han kanske var otydlig på den punkten.
Och ger sen också det urdåliga argumentet att ingen annan av de medverkaden har krävt något sånt.
Vidare framställs adeln som "skygg" och "medieovan".
Och som sagt, här står värld mot värld, en gammal konservativ värld där det som sker inom hemmets väggar tillhör den privata sfären. Var gränsen går för någon annans insyn framgår egentligen inte. af Kleen gick för långt, tycker Gripenstedt, och om han skulle tycka att det var okej då oegentligheter på något vis sker får vi inte veta. Men vi får väl utgå ifrån det.
En däremot medievan person som råkade många gånger värre ut, kan man väl tycka, var Ingmar Bergman, vars liv och bild och namn exploaterades tämligen hämningslöst i en roman för ett par år sen. Bergman sa luttrat till pressen att han var helt emot den här boken, men han tänkte inte vidta några rättsliga åtgärder.
Ger en fingervisning, menar jag, om hur det här kommer att sluta.
Själv tycker jag, instinktivt, att Gripenstedt har helt rätt. Inte ska hans pappas begravning exponeras om han själv inte vill det. Samtidigt tror jag att hans möjligheter att stoppa af Kleens bok är otroligt små. Med tanke på hur mycket den enskildes integritet väger mot det allmännas upplysning. Individen står sig slätt i Sverige.
Och jag måste ju även tillägga att jag inte läst af Kleens bok, som säkert kan vara en mycket intressant bok, så något omdöme kan jag egentligen inte ge, på det sättet.
Fast det tänker jag nog å andra sidan göra. Läsa af Kleens bok, alltså.
Vad som sällan framgår i reportage om den svenska överklassen som ofta framstår som obegripligt konservativ och lite töntig eller löjlig på något vis, är allt det värdefulla som faktiskt också följer med - ett arv. Inte bara ett materiellt arv, utan ett arv av värderingar och kunskap om det förgångna och den egna historien. Inte nödvändigtvis bara för den enskilda individen och hans/hennes familj - utan också, ofta, för det ställe där de här människorna sedan länge har sina rötter.
Säger jag som själv är ingift i en fransk adlig familj.
Vilket naturligtvis inte gör att jag kan vara 100 på att jag vet vad jag pratar om.
Men 99.
Boken, Jorden de ärvde, handlar alltså om den svenska landägande adeln. Och i radioprogrammet där både af Kleen och Gripenstedt kommer till tals, även om vi först (naturligtvis) får reda på att Gripenstedt "krånglar" och blandar in sin advokat så framgår med all önskvärd tydlighet den kollision mellan värderingar som råder mellan de båda.
Gripenstedt ser familjen som något värdefull och privat, något man vårdar.
af Kleen vill göra ett närgånget reportage om en samhällsklass som fortfarande har en hel del makt. Därför är allt, i hans ögon, viktigt.
Också den privata del av sfären som för Gripenstedt blev droppen som kom bägaren att rinna över, nämligen då af Kleen dök upp på Gs pappas begravning och även närvarade vid familjens minnesstund och där spelade in Gs tal över sin pappa. Som sedan ingår i boken.
Gripenstedt menar att han hade rätt att få ta tillbaka sin medverkan om den, eller snarare texten om den, inte passade honom. af Kleen säger att någon sån rätt inte alls förekommit men medger att han kanske var otydlig på den punkten.
Och ger sen också det urdåliga argumentet att ingen annan av de medverkaden har krävt något sånt.
Vidare framställs adeln som "skygg" och "medieovan".
Och som sagt, här står värld mot värld, en gammal konservativ värld där det som sker inom hemmets väggar tillhör den privata sfären. Var gränsen går för någon annans insyn framgår egentligen inte. af Kleen gick för långt, tycker Gripenstedt, och om han skulle tycka att det var okej då oegentligheter på något vis sker får vi inte veta. Men vi får väl utgå ifrån det.
En däremot medievan person som råkade många gånger värre ut, kan man väl tycka, var Ingmar Bergman, vars liv och bild och namn exploaterades tämligen hämningslöst i en roman för ett par år sen. Bergman sa luttrat till pressen att han var helt emot den här boken, men han tänkte inte vidta några rättsliga åtgärder.
Ger en fingervisning, menar jag, om hur det här kommer att sluta.
Själv tycker jag, instinktivt, att Gripenstedt har helt rätt. Inte ska hans pappas begravning exponeras om han själv inte vill det. Samtidigt tror jag att hans möjligheter att stoppa af Kleens bok är otroligt små. Med tanke på hur mycket den enskildes integritet väger mot det allmännas upplysning. Individen står sig slätt i Sverige.
Och jag måste ju även tillägga att jag inte läst af Kleens bok, som säkert kan vara en mycket intressant bok, så något omdöme kan jag egentligen inte ge, på det sättet.
Fast det tänker jag nog å andra sidan göra. Läsa af Kleens bok, alltså.
Vad som sällan framgår i reportage om den svenska överklassen som ofta framstår som obegripligt konservativ och lite töntig eller löjlig på något vis, är allt det värdefulla som faktiskt också följer med - ett arv. Inte bara ett materiellt arv, utan ett arv av värderingar och kunskap om det förgångna och den egna historien. Inte nödvändigtvis bara för den enskilda individen och hans/hennes familj - utan också, ofta, för det ställe där de här människorna sedan länge har sina rötter.
Säger jag som själv är ingift i en fransk adlig familj.
Vilket naturligtvis inte gör att jag kan vara 100 på att jag vet vad jag pratar om.
Men 99.
lördag 17 oktober 2009
Twitter, första utvärdering
Djisus, det känns som om jag kommit ut med livet i behåll, men det knappt. Jag talar om twitter. Det är rätt stressigt. Man blir följd och så följer man folk och så rätt som det är har man någon som upptar hela rutan och som kallar sig tvättomaten, typ. Och som talar om den varma fina gemenskapen och föreslår gemensam blogg, gemensam tvätt och jag vet inte allt.
Jag tog till slut bort tvättomaten. Jag tar bort alla som skriver om idol09 också. Till slut tror jag att jag kommer ha tagit bort varenda kotte utom klippis, helena, trucken och therese och kanske några till som jag ju liksom redan har ett gammalt förhållande till. Så vad är då poängen?
Ja, poängen är att det liksom är den sortens samtal som man för medan man gör något annat. Skraffar en plan eller bygger en modell. Inte skriver en roman. Mina barn chattar medan de gör läxorna, eller om det är tvärtom. Medan man väntar på svar läser man en bit om Merovingerna, typ.
Eller som när man, förr i tiden, läste tidningen: Nämen! Nu går skam på torra land! säger man och någon annan grymtar Mmm, och fortsätter att läsa sporten eller kulturen eller vad det nu är. Well, det här kanske är en poäng. Man kan läsa tidningen ihop med såna som grymtar mindre och ropar mer: Ja, det var det värsta!
Och så håller man på så.
Men vadå. Man kan ju inte ägna hela dagarna åt att läsa tidningen, för att inte tala om tvättomaten. Hjälp.
Jag tog till slut bort tvättomaten. Jag tar bort alla som skriver om idol09 också. Till slut tror jag att jag kommer ha tagit bort varenda kotte utom klippis, helena, trucken och therese och kanske några till som jag ju liksom redan har ett gammalt förhållande till. Så vad är då poängen?
Ja, poängen är att det liksom är den sortens samtal som man för medan man gör något annat. Skraffar en plan eller bygger en modell. Inte skriver en roman. Mina barn chattar medan de gör läxorna, eller om det är tvärtom. Medan man väntar på svar läser man en bit om Merovingerna, typ.
Eller som när man, förr i tiden, läste tidningen: Nämen! Nu går skam på torra land! säger man och någon annan grymtar Mmm, och fortsätter att läsa sporten eller kulturen eller vad det nu är. Well, det här kanske är en poäng. Man kan läsa tidningen ihop med såna som grymtar mindre och ropar mer: Ja, det var det värsta!
Och så håller man på så.
Men vadå. Man kan ju inte ägna hela dagarna åt att läsa tidningen, för att inte tala om tvättomaten. Hjälp.
torsdag 15 oktober 2009
Det ULTIMATA litterära manifestet
Vill bara tipsa om att e klipspringer skrivit sitt eget litterära manifest.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)