lördag 17 oktober 2009

Twitter, första utvärdering

Djisus, det känns som om jag kommit ut med livet i behåll, men det knappt. Jag talar om twitter. Det är rätt stressigt. Man blir följd och så följer man folk och så rätt som det är har man någon som upptar hela rutan och som kallar sig tvättomaten, typ. Och som talar om den varma fina gemenskapen och föreslår gemensam blogg, gemensam tvätt och jag vet inte allt.
Jag tog till slut bort tvättomaten. Jag tar bort alla som skriver om idol09 också. Till slut tror jag att jag kommer ha tagit bort varenda kotte utom klippis, helena, trucken och therese och kanske några till som jag ju liksom redan har ett gammalt förhållande till. Så vad är då poängen?

Ja, poängen är att det liksom är den sortens samtal som man för medan man gör något annat. Skraffar en plan eller bygger en modell. Inte skriver en roman. Mina barn chattar medan de gör läxorna, eller om det är tvärtom. Medan man väntar på svar läser man en bit om Merovingerna, typ.
Eller som när man, förr i tiden, läste tidningen: Nämen! Nu går skam på torra land! säger man och någon annan grymtar Mmm, och fortsätter att läsa sporten eller kulturen eller vad det nu är. Well, det här kanske är en poäng. Man kan läsa tidningen ihop med såna som grymtar mindre och ropar mer: Ja, det var det värsta!
Och så håller man på så.

Men vadå. Man kan ju inte ägna hela dagarna åt att läsa tidningen, för att inte tala om tvättomaten. Hjälp.

9 kommentarer:

FransyskanH sa...

Det där lâter ungefär som min erfarenhet av Facebook. Âh, jättekul att ha kontakt med endel, och hej hej, där dök du upp ja ; i början säger man ju "ja" till varenda väninbjudan fÖr man har ännu inte fattat grejen vilket man snart fâr ângra - snart har man uppdateringar i realtid pâ sin "mur" av tjejen som gick i parallelklassen en gâng i världen tänker pâ varenda minut, eller att gamle grannen ska gâ och se fotobll och att det är skitkul... Vän av radikala lösningar raderade jag en arg dag ut hele bunten innan jag visste att man kunde "gömma dem". Men sen dess har jag totalt tappat motivationen och gâr inte ens in där mer. Därför har jag utan att ens testat dragit slutsatsen att twitter, det är nog inget för mig. Det du skriver bekräftar mina farhâgor, men du har rätt: varje media har sitt sätt att användas, sâ det kanske bara gäller att lära sig hantera dem rätt. Men för det krävs tâlamod, vilket jag har dâligt med.

Karin S sa...

Fransyskan H,
Jag har också raderat folk jag fick nog av. Det är ju någonstans löjligt att gömma folk. Man hade glömt dem och det var befogat!

Helena sa...

Sant. Men när jag sâg det tänkte jag ändâ att det kanske hade varit ett trevligare sätt - vet ej om de nu vet att jag raderat vilket känns lite osympatiskt pâ nâgotvis. Men till syvende och sist sâ strunt samma!

Stefan sa...

Men kära nån, sociala medier är som det mesta andra i livet: Vad man själv väljer att göra av och med det. Och alla "nitar" man går på eller blir pågången (överkörd) av är det pris man får betala för de rosor och ängsblommor som man har nöjet att finna.Ganska precis som i, vahettr'e, livet, typ!

Och glöm inte bort att man kan "blocka" de värsta idioterna från att se någonting om och med dig ö.h.t.

Karin S sa...

Stefan,
Jag tog nog i lite i den här texten som så ofta annars. Hittills har det inte varit några nitar att tala om och jag klarar både att blocka att ofölja. (Jag blockar endast SPÄM, samt rapporterar förstås.)

Fast för fem år sen då jag började blogga så var det kanske en annan sak: en sorts rus - det var så jäkla roligt och då blev det några nitar. Men - som med allt annat: man lär sig...

Och twitter är rätt kul. Också.

Lennart Erling sa...

Karin,
du såg kanske mig twittra till några dagar, mest för att se vad det innebar - och jag la ner ganska fort. Insåg att jag inte hann med, inte hängde med. Så jag fortsätter i bloggens mer lugna tempo. Kul att du fortsätter blogga!

Karin S sa...

Lennart,
Jo, du verkade lite vilsen i valsen, med tanke på din bloggs namn så verkar det vara ett riktigt beslut.

Jag tror inte att jag slutar att blogga helt någonsin, men jag har definitivt svackor.

Roligt att du hänger med här i alla fall!

Helena von Hofsten sa...

Jag upplevde detta vårrus i Twittersfären under de första månderna - alla var aktiva, intill berusning, av de 140 tecknens möjligheter. Sedan avklingade många av de intressanta rösterna, till att numera hojta till någon gång var annan vecka eller så. Facebook är jobbigt. Jag provar, men orkar liksom inte igång.

Karin S sa...

Helena,

Facebook är urtråkigt, stelt och formellt om man jämför med twitter. Men det är nog mer privat, och mindre media där. Skulle jag tro.