I Profil

Våren

är ju som bekant här. Eller ja, både här och där. I det här landet där jag bor har de bestämt att våren börjar den 21 mars. Varje år. I ur och skur.
Det tog mig lång tid att fatta. Och jag tycker fortfarande att det är fullkomligt idiotiskt, våren är ju en process, inte ett faktum? Våren beror på, skulle jag säga. Beror på väder och vind, lite nyckfullt sådär.
Men så är jag då svensk, och så resonerar man i Sverige, även på vetenskapligt håll. Om man nu kan kalla meteorologi för en vetenskap. Men det gör man väl?
Man liksom duttar och känner sig fram, går ut med termometer och grubblar. När kan det tänkas vara vår egentligen? Ja, så kommer man fram till något för de flesta acceptabelt. Den svenska våren är helt enkelt placerad efter svensk konsensusmodell. Och därmed inte vid samma tidpunkt överallt i landet. Herregud, det skulle ju inte gå?

Medan de här nere, antagligen i romarnas efterföljd, studerat himlakropparna och jordaxelns lutning och vad fan det nu kan vara. Något annat än den späda grönskan i alla fall. Och bestämt att våren börjar då natt och dag återigen är lika långa. Det är ingenting att diskutera.

Vilket jag tycker är, om möjligt, ännu dummare.

Idag blir det gissningsvis nytt deff. Hej.

spela kort

Gunnar ska ha fest. Märker att vi alla är väldigt pigga på det här, att vi liksom ser fram emot det.
Och märker något mer. Att jag kommit över puckeln, typ. Jag är på nedväg nu. Man kommer inte ifrån det. Festerna bakom mig är gissningsvis fler än de framför mig. Framför allt är jag väldigt mycket mindre intresserad av att gå på fest. Jag var intresserad. Och av att springa på krogen. Och nu orkar jag i stort sett bara deffa. Umgås helst med rågbröd och riktigt sur yoghurt, inte sån där len och fin fransk, och inte med folk.
Jag är tillbaka i något där tillvaron är en sorts medicin, Femina på 70-talet, typ. Inte för att jag läste den, men jag åt det som lagades efter recepten.
Allt, precis allt tänder små lyktor där i minnets mörker. Ja, en fondtapet, ja, en doa-kör, ja, Tor Line. Mina spelkort kommer från en resa med Tor Line, vi måste ha åkt till England. På båtar spelar man alltid kort, eller man gjorde i alla fall. För det finns inte så mycket att göra. Nu spelar man väl på en DS eller en annan spelmoj. Ensam.
I tält kunde man också spela kort. Och på verandor. I gillestugor någon gång. Och i skolkafeterior.
Mina barn spelar kort då de tältar och då de träffar sin morfar. I övrigt inte. Ett tag spelade jag kasino med minsta barnet, så att han skulle lära sig addition. Nu har han övergått till multiplikation och de stora håller på med vektorer och funktioner av x. På franska.

Allra bäst var att spela bluffstopp på verandan när det regnade. Eller beredskap. Våfflor gräddades även på verandan eftersom det osade.
Jag skulle kunna borra mig ned i tiden här, som en mask i jorden. Slå mig ned i ljusgrå torr lera som ett rostanlupet spett i potatislandet.
Men jag låter bli. Ser fram emot partyt!

Deff

Bestämde mig, efter moget övervägande, för att börja deffa.
Snörde därför på jympaskorna med tog i övrigt vanliga gångkläder, tuffade ut. Man ska gå så fort att man knappt kan föra ett normalt samtal, enligt expertisen. Jag gick ensam. Det småregnade.
Söderut.
Borde man inte alltid, rent principiellt gå söderut? Rue St Jacques - den som leder till Kompostella. Men jag avvek, tog en sväng genom Parc Montsouris. Där gick ingen. Alla sprang. Alla, utom sammanlagt tre äldre tanter med hundar, kutade som blådårar, eller lunkade, eller flåsade som ånglok, eller sprang samtidigt som de skrek i en osynlig mobil. Fast det var bara en, han var chict skallig och gormade första gången om att det handlade om ett symboliskt värde. Andra gången var det bara Non, non, non, surtout pas!
Klart att jag undrade. Klart att jag tänkte: ska det vara så här måste jag börja skriva noveller igen. Avklippta öden, på en parkbänk eller vid en bardisk, eller som här, tjoande om sånt som antagligen var oerhört viktigt.
En av de tre hundarna hade ett helvete, den hade nämligen bestämt sig för att skälla på joggare. Här fanns bara joggare, det kryllade av dem. Tanten gick ut i närmaste hörn.
Själv hann jag möta några av dem två gånger. Han med skorna som såg ut som exotiska fiskar vid ett korallrev, snygg liten spänstig karl, kanske lite förs spänstig, spännig, som vi sa.
Sen kom jag ut på den boulevard Jourdan, det duggade fortfarande. En löpare strechtade vid staketet, en annan på spårvagnshållplatsen.
Det är en boulevard som får mig att tänka på Zagreb närmast, men också på alla städer jag varit i, den där kransen av staden med förfallen funkis kring alltför breda trottoarer. Citroëns fasad var bandagerad, gasbinda över allt utom skyltarna.
Emmaus skåpbilar parkerade framför entrén, vid porte d'Orléans liv. Trevligt café, en stor fiskmarknad med fullt av folk och en bio-marché öppen, man såg enorma vitkålshuvuden och folk som klämde på dem.
Hemväg, den enda tomma trottoaren den framför fängelset. Som om folk undvek att gå boulevarden just där? Jag stretchade inte, men var nöjd med min deff. Lågintensiv som den ju faktiskt var.

Belgien

För den som undrar hur det egentligen går i Belgien rekommenderar jag den här artikeln. Jag har aldrig riktigt fattat det där med hur man inte kan ha en regering, men det lutar väl snarare åt att man inte har ett  land.

Bevakningen trappas upp

Jag har förstått av bevakningen av En underbar roman fungerar väldigt dåligt. Väldigt, väldigt dåligt. Träffade en bevakare(?) igår och hon var besviken. Här skriver man in sig på bevakning, sa hon, och vad får man?
Ingenting.

Det är ju inte klokt. Därför tänkte jag styra upp det här med bevakningen nu.
Boken innehåller 147 sidor med text på. Lite fler utan. Den innehåller vidare ett tiotal små illustrationer utförda av författaren. Den handlar om döden. Också. Det gör alla böcker, egentligen. Det säger i alla fall många seriösa författare, så jag säger också det.

En bevakare är ju naturligtvis lite av en ornitolog. Vill kryssa nya arter, vill se rara djur, typ.
I boken förekommer vidare en hel del fågelillustrationer, det kan vara bra att veta. Duvor. Det är liksom ett bitema. En del ser ganska konstiga ut. För den som verkligen vill hårdbevaka kan jag skicka en duva per post. En så kallad e-brev-duva. Mejla mig i såna fall.

Blipping while waiting

Bevismaterialet

har förkommit. Men tro mig, det är kall vår. Kastanjerna har jätteknölar till knoppar och allt det där som blommar på bar kvist blommar.

Nykonservatism på Nysmill.

Har ni sett att det pågår en lite halvt undanskymd debatt om "nykonservatism" på Newsmill?
Jag läser den och även kommentarerna, och då och då poppar det upp ett nytt inlägg, och för varje gång det händer så blir jag mer och mer konfunderad.

Samtliga skribenter verkar övertygade om att det verkligen pågår en nykonservativ rörelse eller våg i Sverige, och de leder liksom det i bevis, var och en på sitt sätt.

Ibland är det helt hialöst. Charlotta Levay till exempel, verkar mena att saken är glasklar eftersom kvinnor drömmer om att bli hemmafruar och bakar "cupcakes", för att inte tala om att de sätter surdagar och köper begagnade kläder!
Och de bor i radhus och nya prylar väcker respekt. Däremot inte skilsmässor.
Men hallå, som folk brukar säga. Vad är det här för gallimattias? Det må vara hänt att det är ungefär så de flesta svenskar lever, jag säger inte emot, men vad i hela fridens dar är det för konservativt med det?
Själv tycker jag inte att något av sagda beteenden är utpräglat konservativa. Amerikanska muffins allra minst. Om nu de ska räknas till beteenden.

Levay verkar hämta sin inspiration i det här inlägget, lägereldsmetaforen. Konservatismen är en kvinnlig angelägenhet, inåt-hemåt-eller-hur-det-var.

Men allra mest från vettet (ursäkta, men jag tycker faktiskt det) är ändå den här skribenten. Läs hans uppräkning av möjliga politiska reformer och fundera på om de är genomförbara inom ramen för en europeisk förhoppningsvis förnuftig konservatism. Första halvan går väl an. Men sen? Kultur och utbildning hör inte hemma i regeringspolitiken?
Och hur man än ser på det, inte sjutton får han något större gehör för resten heller. Tror jag. Bland svenska folket, alltså.
Kan man då hävda att det är konservativt?

Det här är i mina ögon den enda vettiga artikeln. Carl Johan Ljungberg för fram en vettig tysk konservativ Röpke som skulle kunna inspirera dagens borgerlighet.
Om man bara ska läsa en av artiklarna i serien så är det den här man ska läsa.

Min tanke var att nu leda i bevis, med hjälp av andra bakverk och inredningsdetaljer (hehe), att svenskarna inte är konservativa och aldrig (mer) kan bli det, men just nu orkar jag inte. Kanske blir det här en serie. I såna fall blir det del två.

Hörs,

Underbar vårdag idag

insåg jag då jag satt på en parkbänk för några timmar sedan och inte hade något att göra. Ingen bok, ingen tidning, ingen telefon. Jag tittade på barnen som lekte och tyckte att de var så fina. Funderade på frågorna i en intervju förlaget Tusculum ska lägga ut på sin sajt i samband med att romanen (man kan bevaka den, som bekant) kommer ut. Som om man visste vad man håller på med?

Nästa läge av någon sorts förhöjd varseblivning: på väg hem i skymningen, gick förbi den fantastiska chokladbutiken och saktade in vid skyltfönstren; så förföriska. All denna choklad i bruna och nougattoner, glaserade kaffebönor för att sätta punkt i meddelandena, ja, det var eleganta chokladbitar med bokstäver på.
I nästa skylt ett prompt budskap framför gamla sirliga apotekskrus i fin gammal butiksinredning: Tänk på att noga övervaka ert blodtryck.
You bet, tänkte jag, klart jag noga övervakar mitt blodtryck! Sen hann jag tänka att är inte detta vår västerländska civilisations budskap i ett nötskal? Konsumera, ät, drick och var glad. Tänk inte på följderna, efter oss syndafloden. Och så kommer staten och socialstyrelsen, som väl inte finns längre, och påstår motsatsen. Vem bryr sig?
Hann jag tänka, sen var nästa fönster Fonus. Vi fixar stenen i marmor.

Och så slöts ju liksom cirkeln.

Nu har överkokat makaroner med flit, samt hällt i riven ost så att det ska bli en klisterburk - på allmän begäran.
Nu hoppas jag bara att de får leva. Ungefär.
Kan utsträckas till jordens alla barn.