Gunnar ska ha fest. Märker att vi alla är väldigt pigga på det här, att vi liksom ser fram emot det.
Och märker något mer. Att jag kommit över puckeln, typ. Jag är på nedväg nu. Man kommer inte ifrån det. Festerna bakom mig är gissningsvis fler än de framför mig. Framför allt är jag väldigt mycket mindre intresserad av att gå på fest. Jag var intresserad. Och av att springa på krogen. Och nu orkar jag i stort sett bara deffa. Umgås helst med rågbröd och riktigt sur yoghurt, inte sån där len och fin fransk, och inte med folk.
Jag är tillbaka i något där tillvaron är en sorts medicin, Femina på 70-talet, typ. Inte för att jag läste den, men jag åt det som lagades efter recepten.
Allt, precis allt tänder små lyktor där i minnets mörker. Ja, en fondtapet, ja, en doa-kör, ja, Tor Line. Mina spelkort kommer från en resa med Tor Line, vi måste ha åkt till England. På båtar spelar man alltid kort, eller man gjorde i alla fall. För det finns inte så mycket att göra. Nu spelar man väl på en DS eller en annan spelmoj. Ensam.
I tält kunde man också spela kort. Och på verandor. I gillestugor någon gång. Och i skolkafeterior.
Mina barn spelar kort då de tältar och då de träffar sin morfar. I övrigt inte. Ett tag spelade jag kasino med minsta barnet, så att han skulle lära sig addition. Nu har han övergått till multiplikation och de stora håller på med vektorer och funktioner av x. På franska.
Allra bäst var att spela bluffstopp på verandan när det regnade. Eller beredskap. Våfflor gräddades även på verandan eftersom det osade.
Jag skulle kunna borra mig ned i tiden här, som en mask i jorden. Slå mig ned i ljusgrå torr lera som ett rostanlupet spett i potatislandet.
Men jag låter bli. Ser fram emot partyt!
7 kommentarer:
Varför inte borra vidare? Från en plats ännu lite längre nedanför puckeln öppnar sig ett nytt landskap. Någon ljusgrå, torr (sydfransk?) lera finns inte här, men väl rostanlupna spett i potatislandet. En mycket vacker metafor...
PS: Vad tror du, man behöver väl inte klä upp sig till partyt?
Lennart,
den där leran var nog sörmländsk, i södra Frankrike är den nog brunare... också torr.
Klädsel tror jag är valfri, till partyt. Klart, ska man publicera bilder blir det väl lite mindre valfritt. Huvudsaken dock att man HAR kläder.
Hur är det Karin? Har du kommit i form för klubblazern? Vi skulle nog gärna vilja se om Sven-Bertil har gett dig några goda råd. Jag deltar f.ö gärna i partyt.
Vackert det där med korten...
Jag minns också flydda somrar med kortspel på verandor, i skenet från inte fullt uppskruvade fotogenlampor. Och respekten man som barn kände för vuxna som lade patience. (De betraktades som stora tänkare.)
Och samtidigt fascinerande att man i dag kan bli en smula vemodig vid tanken på kortlekar, när dessa för inte särskilt länge sen betraktades som ett tecken på sedernas förfall.
Från en höst på franska landsbygden minns jag tärningsklappret inne på krogarna. Även det mycket vackert, koncentrationen bland spelarna, tärningarna som rasslade över bordsskivorna, jublet när de lade sig tillrätta i den formation spelaren hoppats på.
Mer sånt, minns jag att jag tänkte.
Istället fick vi - mobiler.
Anna,
Klubblazern stramar fortfarande lite, fast jag tycker inte att det gör så mycket, jag tar nåt annat till partyt. Klart du ska dit!
Jag deffar på. Har kommit på en bra runda som nog kan bjuda på både överraskningar och återseenden.
Men idag såg jag ett par ursnygga österrikiska skor med blommor på skaften. Bredvid såna där hänglsen med målade edelweissar och koskällor. Jag bara måste ha ett par alpskor, kände jag då! Så... en garderob kommer nog att ingå i Sven-Bertils tips. Med tiden.
Och själv? Har du lämnat det där löpbandet? Jag rekommenderar deff i intensiva urbana miljöer. Eller möjligen i bergspartier.
Ses!
JCB,
Jippi, du är hemma igen! Ja, kort var inte bra. Det KAN fortfarande vara sämre än annat. Har en nevö som bytte ut judon (svart bälte) mot poker. Hans föräldrar blev inte glada. Men annars tycker jag nog att det är ett ganska oskyldigt nöje. Mer bortglömda ting: spelmarker. Alla har en sån där liten dosa med fyra nivåer. Men jag känner ingen som kan använda dem.
Tärning: aldrig sett här. Däremot sitter farbröder i Luxembourgträdgården och spelar schack. Jag tror att de har östeuropeiskt ursprung.
Titta gärna in på partyt du med, du kommer att göra given succé där, jag fick massor av beröm för din blogg (vilket ju var helt oförtjänt) i din frånvaro här. Av dem som ska dit, menar jag.
Femina på sjuttiotalet måste ha varit något. Tänk om man kunde komma över en samling. Mamma sparade inte, tror jag. Till och med LäsFemina som hon rivit ur åkte i någon röjning av tevagnen som var hennes nattduksbord.
annannan,
Ja, det vore kul. Jag är rätt säker på att jag skulle komma ihåg en del av bilderna. Fast inte på mat, utan på kläder. Och själva fotomodellerna. I slutet av 70-talet läste jag med.
Skicka en kommentar