onsdag 9 februari 2011

Det var en tysk en fransk och Bellman

Nu har jag kollat på ett specialinsatt program om händelserna i Egypten på tysk-franska arte. I studion satt en egyptier, en fransyska, en tysk, en amerikan och en israel. Alla någon form av Mellanösternexperter.
Det första som förvånade mig var om att de alla var eniga om att det här var en revolution. Alltså det kommer inte att gå att backa bandet. Mubarak kommer inte att kunna sitta kvar.
Sen gick de igenom orsakerna, där korruptionen verkade vara viktigast. En ung generation protesterar mot att aldrig få ha ett ord med i laget, tydligen var ju Mubaraks son påtänkt som nästa ledare. Alla protesterar inte, men tillräckligt många i och med att de unga är så många (befolkningspyramiden) och i övrigt medelklassen.

Sen var de också överens om att demokrati inte skapas över en natt. Kolla på er, sa tysken, ni hade er revolution 1789, sen tog det hundra år innan man egentligen kunde kalla Frankrike för en demokrati. Men de var också överens om att det mycket väl kunde vara som så att det faktiskt kommer. Svartmålandet av Mellanöstern och Nordafrika som hopplösa ställde de inte upp på.
(Lite som den här svenske bloggaren f ö.)

Sen konstaterade de att vad militären gör är avgörande, armén ska tydligen vara Egyptens största arbetsgivare... men den har inte ingripit mot demonstranterna och kommer inte heller att göra så.
Vidare att sociala medier hade betydelse - något jag tvivlat på så länge jag läst om det i svensk press för enligt svenska journalister så är ju dessa det som styr i stort sett allt. Och det tror ju inte jag riktigt. Möjligen i Sverige...

Sammanfattningsvis tycker jag nog att det var ganska hoppingivande.

Hej.

4 kommentarer:

Flugan på väggen sa...

Det här med Mubaraks son är intressant.
Även i Vitryssland behandlas presidentens son som ett slags kronprins. En liten och olycksbådande pojke som alltid finns med vid statsbesök, militärparader och nationella högtider. Där har det gått så långt att dissidenterna aldrig kallar presidenten för nåt annat än "Koljas pappa".
Som litterärt motiv är det fascinerande. Men man förstår befolkningens känsla av vanmakt när diktatorn söker trygga successionsordningen.

gunnarstrandberg sa...

Snygg bloggdesign Karin!

Helt off-topic, men här är en artikel (publ. i The Guardian) som jag tror kommer att intressera dig:

http://tinyurl.com/67cb3kt

Apropå (bristen av) redigering och korrekturläsning av samtida skönlitt.

Karin S sa...

Flugan,
Trodde jag skrev ett svar på din kommentar för länge sen! Men det kom aldrig fram. Ja, det verkar vara ett rätt givet scenario många gånger. Ruggigt på något vis.

Gunnar,
Tack! Jag kollar länken!

Magnus sa...

Jag delar nog deras bedömning att det handlar om en öppning mot demokrati, ett "historiskt fönster" för en reell demokratisk utveckling i Egypten och, i förlängningen, åtminstone hela Nordafrika. Men demokrati är inte bara formalia och rösträtt utan också ansvar, en ny medborgarkultur, osv. Det kommer att ta tid, men nu har det börjat.

Sedan tror ajg att det som händer i Egypten 'är avgörande också för Israel och för detta lands bild av sig själv och sina val. Israel har i trettio år kunnat lita på att Egypten håller sig lugnt och att den egyptiska staten inte backar upp terrorism eller aktivism mot dem. Det är inte fullt lika självklart nu, vi får se hur det går. Men det finns också en annan vinkel. Bilden av Israel i Väst har sedan starten vilat på en halvuttalad förutsättning att arabländerna alltid skulle förbli i samma stagnation som under 18- och det tidiga 1900-talet, att de aldrig skulle bli fullt moderna och att Israel därmed skulle inte en särställning. Även om en del av de här länderna har enorma oljeinkomster så har det ändå gått att säga "pah, det var ju engelsmän och amerikaner som upptäckte det, själva kunde de inget, de bara latar sig och drar in kosing..." - jag har själv hört den sortens avsnäsningar och antydningar om att arabländerna egentligen ännu idag borde varit kolonier.

Om Egyptemn vaknar till och visar att ett arabland kan skapa sig en egen, levande demokrati (som inte behöver vara en skänk från USA) och en mera välmående, framgångsrik ekonomi, så är denna israeliska exceptionalism hotad, och Egypten är ju demografiskt en jätte jäömfört med Israel. Det blir inte längre möjligt att bara vädja till att "vi måste ju stödja Israel för de är den enda demokratin i Mellanöstern och de andra är i grunden bara barbarer, Israel är de enda som är _som_vi..."