Arkitektskolan i Stockholm

Som väl alla vet så har arkitektskolan i Stockholm till hälften brunnit upp. Nu initerar Newsmill en debatt om hur man ska göra sen, bygga upp den nedbrunna delen igen eller riva rubbet och bygga nytt.
Starkast försvar för rivning presenterar Jerker Söderlind här.
John Crispinsson förespråkar också rivning, men mer försiktigt.

Och jag kan bara hålla med dem, det är inte mycket att spara. Det var aldrig en särskilt väl fungerande arbetsplats, som Söderlind skriver.

Däremot var det nog så att de flesta som i likhet med mig började där någon gång på 80-talet, kom dit med en första reaktion som var just den: det här huset är fult och funkar inte.
Men sen fick vi lära oss, av en relativt unison lärarkår, att det visst hade kvaliteter som inte syntes vid en första anblick. Till kvaliteterna hörde den nu nedbrunna delen, från Engelbrektskyrkan såg skolan inte alls lika monoton och fientlig ut, istället såg man ett varierat och lågt taklandskap. Och så fanns det ju så fina rum... övre ateljén hette egentligen det, och det var ett fint rum med rejäla fönster, vackert ljus.
I resten av huset var det dåligt med det.
Och så fick vi lära oss om modernismen och funktionalismen och så fick vi lära oss att planera förorter med SKAFT, som gick ut på trafikseparering och mer betongkulvertar.
Gjorde man inte så (i vissa projekt) så fick man inte godkänt.

Och nu kommer det konstiga, med tiden där så liksom anammade vi den där synen. Jag tror att de flesta av oss då "vanliga stockholmare" sa att det var stans fulaste hur försvarade det med ungefär det där jag skrivit ovan.
Och så började de flesta av oss, med projekt av mer och mer komplex art och som handlade om större och större hus, att rita i en mer eller mindre modernistisk efterföljd.
Kritiken - genomförd av yrkesverksamma arkitekter - gick ofta ut på "byggbarhet". För att saker skulle vara enkla och billiga att bygga så skulle alla fönster vara lika stora och vinklarna räta.


Man kommer in i ett riktigt fult hus, tillbringar fem år i sin ungdom i det, och kommer ut ur det igen. Naturligtvis påverkades vi alla. Jag kan inte längre sätta likhetstecken mellan modernismen och fulhet, även om de ofta går hand i hand. Men när något som är byggt för att vara i första hand funktionellt, och faktiskt inte ens är det, ja, då är det inte mycket att spara. I synnerhet om hälften av det redan brunnit upp.