Det finns väldigt många bloggar som drivs av människor som vill skriva böcker, men som inte har givit ut någon bok än. Och så finns det lika många minst av såna som just gett ut sin första bok. Debutantbloggen är en som ofta är sympatisk. Just nu kan man läsa en text av Annelie som i mig väcker en viss oro. Höja ribban. Prestera mer och bättre.
Men det går ju inte när det gäller skrivande?
Eller rättare sagt, man vet inte om det man gör är bättre eller sämre än förra gången, det får man veta - på sätt och vis - den dag det blir läst. Om det blir det.
Och samtidigt inte, för det är något med det där som är omöjligt att ringa in. Är det som är bra och som man vet att man gjort väl nödvändigtvis det som andra gillar?
Jag tror inte det.
Att skriva är (för mig) i mångt och mycket att pendla mellan självöverskattning (Detta är genialt!) och missmod (Nä, det här kan jag lika gärna lägga ned direkt. Ingen kommer orka läsa det.)
Men drivkraften är, och detta har jag funderat över den senaste tiden, inte att det hela en dag ska ges ut och bli läst och bedömt och därmed lyckat eller misslyckat, att man hellre skall vistas i den miljö och med de karaktärer man där hittat på än i det verkliga livet.
Det är flykt, skulle jag påstå, flykt eller nyfikenhet, för man hittar ju på ett problem när man bestämmer sig för att genomföra en berättelse. Man vill liksom ta reda på vad som händer i de där - rummen som man skapar.
När man istället börjar fundera på förlag eller pengar eller framgång eller andra runt-omkring-grejer, så är man liksom död.
Och hur det här fungerar, inom en, det vet inte jag riktigt. Man styr det inte helt. Man kanske kan påverka det, ge sig själv goda förutsättningar, men det ligger ändå delvis utanför ens kontroll.
Man kan inte skriva särskilt långt på vilja. Det måste vara lust som driver en.
Annars blir det bara pannkaka av det man gör.
Detta innebär också att när man väl skrivit något och det kommit ut så tappar man intresset för det. Jaha, det gick, eller Nähä, det gick inte så bra.
Tant pis. Nu vill jag testa en annan grej...
3 kommentarer:
Det allra bästa är att ha en skrivkollega med kritiskt sinne, så att du kan utsättas för ateljekritik, något av det nyttigaste som finns. Det stannar mellan er två, men sanning sägs: "det här är du urbra på , det här är inte lika lyckat. Jobba på det" Men det gäller förstås att hitta en sådan kollega, som du respekterar och som respekterar dig.
Var Mark Twain. Läs om dina böcker, om och om igen. Låt några månader passera mellan omläsningarna, och läs dem långsamt/noggrant, och försök se vad som riktigt funkar, och var det haltar. Varför funkar det där det funkar? Jo, därför att - med ett väldigt gammalmodigt uttryck - du talar sanning, dvs du talar sanning inför dig själv.
När du hittat de bra punkterna - tänk framåt. "Nästa bok" lever alltid - säger altid - i ett fragment av din senaste bok, i en mening, ett stycke, en bit dialog, som du inte hann/ville/kunde/vågade utveckla just då. Nu är stunden.
Detta bara som några slumpmässiga reaktioner.
Gunnar,
Tack för fin kommentar.
Jag har nog faktiskt en sån läsare, men det är inte alltid, inte ens oftast som jag kommer på att dra in henne i det hela.
Låta vila är ofta en metod som funkar. Man tröttnar och släpper, sen tar man upp igen efter ett bra tag (minst ett halvår) och då ser man en hel del fel. Man har också i regel ändrat sig, så det blir en del arbete.
Twain-grejen är säkert bra, men ojojoj, så JOBBIG?
Den sista tycker jag bäst om, så har det alltid funkat och kommer nog alltid funka, en detalj, en bifigur, något i en bok leder vidare till något annat.
Håller med! Lusten måste finnas. Att "bara" skriva för att bli läst, men glömma, eller inte få tag i, vad man egentligen vill säga - njä.
Dessutom är självcensur mycket vanlig enligt min erfarenhet, därför att författaren tänker på mottagandet långt innan boken är färdigskriven. Det blir lätt och ofta tillrättalagt, vilket en läsare känner, även om de kanske inte alltid kan sätta fingret på vad det är som stör.
Bokmärker din sida!
Skicka en kommentar