i Norge hade lika gärna kunnat hända i Sverige. Det är vad jag kommit fram till de senaste dagarna. Överallt annars också - det har ju redan hänt, även om gärningsmännen kom ur andra sammanhang.
Men det skeende vi såg och ser i Norge kan åtminstone jag direkt översätta till min vardag. Hur jag uppmuntrar mina barn till samhällsengagemang och hur jag stöttar deras vilja att ta sig ut och möta nya och redan kända människor. Läger, resor, språk...
Man kan klaga på medierna i Sverige, man kan definitivt påpeka deras ansvar i såna här lägen, men man kan också konstatera att norsk direktsändning i svensk teve fungerar utan textremsa och utan en kulturell tolk, något man ju gärna blir då man tolkar eftersom orden finns i ett sammanhang, ett kulturellt historiskt sammanhang.
Ungdomsläger på öar finns bara här. Nej, det vet jag förstås inte. Men regeringsbyggnader i huvudstädernas kärnor finns överallt.
Jag har drömt mardrömmar om barn på öar och hur jag simmar iväg med dem. Inte så konstigt, min åttaåring behöver en axel att hålla i då han fått en kallsup. Hade vi klarat 600m? Hur kall är Oslofjorden?
Sånt man inte vill fundera på.
Jag vill helst inte tänka på den här gärningsmannen heller. Jag blir bara illa berörd då de foton han själv regisserat gör sin jorden runt-turné, i stort sett okommenterade. Liksom textmassan nu tycks göra. Att kalla den politisk är så vitt jag förstår fel, hopkok och missförstånd, motsägelser på löpande band. Är då gärningen politisk? Det vore fel att påstå att den bara är politisk. Men det vore nog också fel att säga att den endast är en psykopats verk. Att skjuta på folk i en skola eller i ett köpcentrum borde däremot vara utan inslag av politik. Därmed naturligtvis inte sagt att det skulle vara bättre.
Vi kan inte skydda oss mot detta, lika lite som norrmännen kunde det. Vi får lov att leva med den insikten. Men vi kan antagligen bli lite bättre på att mota Olle i grind, reagera i tid, och då menar jag inte bara polisen och politikerna, utan vi, allihop. Det är den lärdom vi kan komma att dra av detta.
Jag är åtminstone glad att jag var här hemma i Sverige då det hände. Annars hade det för mig blivit som Estonia, en mycket overklig historia. Man förstår att något fruktansvärt hänt, att människor man känner kanske omkommit, att man helt säkert känner människor som förlorat anhöriga, men man lever på en plats där ingen bryr sig. Jag var på en middag den kvällen, tyst och just lätt alienerad. Till slut undrade en av fransmännen om jag tänkte på mina landsmän som låg på havets botten. Då började jag gråta och gick hem.
Jag är alltså glad att vara här, glad att förstå norska, tacksam att åtminstone dela känslorna med omgivningen.
Måste också berätta att "mina" franska scouter som just nu befinner sig i Degeberga, på väg till världskamboreet i Kristianstad, skickade ett mail där de skrev att de förstått att norrmän och svenskar är mycket nära, och att de förenades med offren, deras familjer och alla norrmän i bön. Samt att de litade på den svenska polisen.
Jag tror helt enkelt att de är representativa för stora delar av jordens ungdomar.
Så ja, behåll öppenheten och våra demokratiska grundvärderingar. Mer än så kan vi inte göra.
4 kommentarer:
Fint inlägg Karin. Jag befann mig i Frankrike och veckan som fäljde i Boston, både Franska och amerikanska medier rapporterade flitigt, och som jag förstår det, relativt korrekt. I Frankrike översattes lägret med
"université d été" vilket kändes som en kulturell översättning som fungerar.
Däremot förstår inte min omgivning att jag känner det som om det skett i mitt hemland, vilkat jag på ett sätt gör. Man vet ju precis hur sådana där lägergårdar luktar, hur berghällarna och tallbarren känns under fötterna, hur det smakar att borsta tänderna i nordsjövatten, hur man ser fram mot en lägervecka som det mest spännande och roliga som händer under hela året.
Precis. jag blir också förvånad över hur folk glömmer att norsk och dansk tv, litteratur och debatt är tillgänglig utan några större översättningsproblem -. de allra flesta svenskar förstår åtminstone bokmål hyggligt och det andra är inget större problem heller om man vill. Men idiotanglifieringen gör folk blinda för det (dessutom är det goivetvis lättare att skoja med norrmän etc och att beskriva dem som småbonniga, just för att vi förstår deras språk och inte har någon invand känsla av att "det låter coolare på norska" - som många har med engelska).
Utöya, ja. Det kunde i princip lika gärna ha hänt hos oss, däremot tror jag inte att det officiella Sverige då hade hanterat katastrofen lika rakryggat, värdigt, varmt - eller lika välartikulerat. Varken regering, proffstyckare eller massmedier. Norge har kvar ett självförtroende och en förmåga att lyfta sig över den trötta cynismen och "sig selv nok"-känslan som på många sätt har dunstat här hemma.
Charlie, tack!
Jag vet hur det där är, kallar det Estonia-känslan. Det är urjobbigt. Men numera har vi ju också varann på bloggen! Liksom på fb mm. Det hjälper faktiskt lite.
Magnus,
Är rädd att du har rätt vad gäller en eventuell svensk motsvarighet.
Också här i Portugal har de norska händelserna varit mycket uppmärksammade. Jag råkade resa från Porto till Skåne mitt under efterverkningarna. En kuriositet var att jag satt på flygplatsen här i Porto och undrade vad det var för märkligt språk som talades ur tv-apparaten som doldes bakom en pelare. Tills jag hörde att det var norska.
"Vi var alla på det tåget" sa man i Madrid efter bomberna där, och jag tror att den här typen av händelser när de sker i ett europeiskt land känns ganska gemensamma. Det kan hända här också.
Det är annorlunda än Estonia, ur den synvinkeln. Inte alla länder har stora färjor med massor av människor. Men jag var i Vietnam på Minor Field Study när Estonia-olyckan skedde, på en fältförsöksstation där vi bara kunde ringa hem varannan vecka (på postkontoret i Hanoi, två timmars bilresa dit). Så Estona finns inte för mig, eller är ett bisarrt fenomen jag inte kan relatera till.
Skicka en kommentar