Den moderna pilgrimen igen

På tåget, på väg till början på årets traskande mot Kompostella som råkade bli klostret strax utanför byn St-Come d'Olt, läste jag en till av Joseph Roths böcker.
Det var något av ett under, skulle nog somliga säga, eftersom boken handlar om djupt fromma människor, liksom om de värden som katoliker, och även andra, säger sig omfatta eller åtminstone villiga att försöka omfatta. Familjen först och främst. Familjens betydelse som identitetsskapande element, skulle man kunna säga. Men också resten, kulturen, religionen (eller brist på). Du är en del av det du kommer från, oftast en familj, men du väljer också själv vem du ska vara och bli, och det gör du genom att flytta, att byta plats och omgivning. Det i sin tur gör du genom att klotet blir mindre och mindre. På Roths tid var resan till Amerika i stort sett omöjlig att i praktiken ångra. Idag blir nästan ingen kvar i en traditionell (och from) miljö. Jag tänker lika mycket på det som händer i norra Afrika som på det som händer i Asien. Som på det som hände i Europa under 1800-talet. Migration, bort från det ursprungliga och statiska. Mot frihet och möjligheter.
Och sen sitter vi där och undrar över vad som gick förlorat på vägen.

Den moderna pilgrimen är klädd i moderna vandringskläder köpta på Decathlon, han eller hon har ofta stavar, men mindre långa än svenska pensionärer. På ryggen bär han en högpresterande ryggsäck som packad väger max tio procent av hans kroppsvikt. Han är vältränad, brunbränd och helt klart medelålders.
Rustad till tänderna klickar han iväg med stavarna svängande metodiskt och ekonomiskt, ut i ett uråldrigt landskap. Han låter som ett urverk på asfalt men snart lämnar vägen asfalten och stavarna hörs inte längre då deras spetsar sjunker ned i jord, torra löv och dammig lera.
Så går och går och går han, säg nånstans mellan tjugo och trettio kilometer. Sen kommer han fram till ett härbärge, typ, där han duschar och lägger sig på sängen och läser i guideböcker och planerar nästa dags etapp i väntan på middagen.
Middag serveras då alla som anmält att de tänker komma kommit.

Jag gick bara i tre dagar i år, jag missade hälften eftersom yngste sonen blev sjuk och inte kunde ta flyget som tänkt till mormor. Det var bara att vänta på att han blev frisk, köpa nya biljetter och sen fånga in de andra på vägen.
Då hade de vandrat i tre dagar och jag tror jag missade det finaste, högplatån som heter Aubrac och där man hela tiden möter kossor. Men inga människor. Min son trodde inte att jag kunde göra den biten ensam en annan gång eftersom jag inte skulle våga det. Man måste vara minst två då det finns kossor. Men inga staket.

Istället halkade jag liksom in på ett bananskal i mitten. Och eftersom jag inte riktigt orkar skriva mer just nu (har ju även skrivit en lång bit om Nådens Tyngd på franska romaner) så hoppas vi att jag kommer igen senare. Med skrivandet. För mer finns att berätta. Återkommer alltså.