Nu mår jag lite bättre, tackar, tackar. Vi har shoppat, det kan vara det. Visserligen inte till mig, men till barnen. Eller ett barn. Var ute med yngste sonen och dottern och erbjöd dem skor. Dottern nappade omedelbart och fick två par skor till henne. Till priset av ett par dubbelt så dyra. Nu återstår att se vad som håller längst. Men sonen ville inte ha skor, han ville ha en ny klocka.
Men det är ju inte samma sak! Du behöver nya skor här nu, kan inte gå i sandaler och badtofflor hela hösten.
Nej, det tyckte inte han. Han tyckte att han behövde en ny klocka. Man kan ju inte ha samma klocka varenda skolstart, typ.
Har ni tänkt på det, att klockor blivit förbrukningsvaror?
Jag fick min första klocka när jag fyllde sju år och så småningom skulle börja skolan. Det hela var en allvarlig sak, givaren min farfar som enligt min pappa var "klockskojare" hela sitt liv. Han sålde och köpte begagnade klockor, helst med vinst. Kanske var det en bisyssla till den där pantbanken. I alla fall. Min första klocka var en TIMEX med vit urtavla, arabiska siffror och vanliga visare, en sån klocka som barn ska ha för att lära sig klockan. Den hade jag rätt länge sen, fick kanske nån ny Moretime i tonåren och en fin blänkande liten CERTINA i typ artonårsåldern av pappa. Allt i borstat rostfritt. Damstorlek och urtavla med förenklade romerska siffror och sekundvisare också. Bakgrund lätt gråtonad.
Mina barn byter klockor som skor. Mellansonen sliter ut dem. Till slut är de så repiga att siffror och visare inte syns bakom glaset, och när jag vill lämna in dem till urmakaren så rycker han på axlarna och säger att det kostar lika mycket att byta glas som att köpa en ny klocka. Sexhundra spänn för en klocka som håller i ett par år. Max tre. Klart att man kan se det som ett rätt billigt nöje. Ändå stör det mig på något vis.
Själv byter jag också klocka oftare. Det råder det ingen tvekan om. Och de där små, små stela smyckesuren som jag tror var i guld och som min farmor hade tror jag aldrig mer att man kommer få se igen. Jag menar, har man mycket pengar att lägga på klockor idag så köper man väl dyra märkesklockor och har dem omväxlande. Matchar kläderna och sånt.
Jaja, nu ska jag inte tjata mer om det här. Det var mest för att säga att jag repat mig. Tillfälligt i alla fall. Hej.
8 kommentarer:
Alltsammans ytterst konstigt - för mig. Jag är nog den minst assecoir-beroende människa jag vet.
Jag vattnar min grannes blomster medan hon är på Grönland, och stirrar fascinerat/undrande på rader av stövletter, sandaler, piruetter, klackat, oklackat. Och SÅ många svarta stövletter; jeez, hur orkar man? Shoppa är det tråkigaste jag vet. Utom när jag nyligen hittade en söt blus. Men det ska ske liksom av en slump.
Men det är klart: Mellan 15 och 30 var jag mer intresserad.
Klockor? Vad är det? Jag fick ärva än den ena än den andra och fick sas ingen mersmak. Allesammans höll tills jag var 45, då jag var tvungen att köpa en vattentät Swatch. Till dags dato har jag bara köpt två klockor. Swatch. Båda.
Obs, detta är inte reklam, det är antireklam!
Glad att du puttrar omkring dock, med dina barn, Karin!
Puttrar omkring? Piska och morot är vad som gäller, annars slår de rot. Lock och pock, mutor och hot.
Puttrar omkring! Som om det hela vore en sorts mysig fiskebåt, eller?!
Min moster använder ordet "småputtrig", företrädesvis om deckare. Helt hopplöst ord, skulle jag vilja påstå, åtminstone om shopping. Andra ord av samma typ: färsig (rätt kul), raffig (elegant, tjusig), liten snoppa (pretentiös yngre kvinna, mkt användbart). Pigg o nyter, vid god hälsa, huvet upp o fötterna ner, samma sak, vertikalt, dito.
Men nu ska jag inte skälla mer. Det var kul. Jag puttrar omkring helt enkelt. Bäst att komma ihåg det nu.
Min föreställning om familj på shoppingrunda är naturligtvis out of the blue. Ingen erfarenhet helt enkelt.
Det enda tillfälle när jag själv verkligen puttrar på är när jag befinner mig i en stor blomsterhall.
Som en liten skuta, ja, netop! "Flyt" helt enkelt! Om inte precis "go".
Blomsterhall?
Ja, där man inhandlar vackra blommor, från perenner till cyklamen. Aldrig hört om?
Och bland alla de där "ärtiga" uttrycken du nämnde har jag bara hört ett: "Huvudet upp och fötterna ned", det lär alltid som en förfärlig varningslampa i mina öron, uttalades av Mannen i Hissen, alkisen, som när han kom innan för sin egen dörr snart nog hade vänt på vertikalen.
Tjing!
Okej, jag blev lite osäker, tänkte att det kanske fanns liksom växthus eller nåt du syftade på.
"Ärtig" hör dit! Alla de här orden tror jag man finner i deckare av Maria Lang, typ. Och jag gillar dem.
Bra att du repat dig! Jag hade tänkt skriva att jag märkt att dottern redan efter 3-4 år i annat land ibland får såna där slängar. Hon är i det stadiet att hon fortfarande varje år söker till någon svensk utbildning. "Ifall". Under tiden har hon snart förverkat sina CSN på det utländska.
Intressant det där med klockor.Tio skulle man vara i min familj för att få sin första Certina. Det visade sig sedan vara ett måndagsexemplar för redan när jag slutade gymnasiet tio år senare behövde den lämnas in på reparation.
Mina barn har som dina haft oräkneliga klockor. Jag lärde mig att aldrig byta band på de billigare. Gick bandet sönder så följde batteriet veckorna efter. Och så kunde man lika gärna köpt en ny. Swatch var bäst, höll i flera år. Finklockan som pappan fick när han fyllde 50 och som sonen ärvde 5 år senare lika kass som de övriga.
Sen slutade de. Övergick till mobiler. När dotter 20 var ensam hemma utan mobil begrep hon inte hur hon skulle ta sig upp. Klockradio? Telefonväckning? Rent av mekanisk väckarklocka? Hon hade glömt att det existerade en sån värld.
Annaa,
Har de inga klockor längre?! Det har mina, kanske för att de inte får fibbla med mobiler i skolan, men också lite som smycken. Särskilt dottern.
Man får se hur det utvecklas.
Skicka en kommentar