torsdagen den 8:e december 2011

Jag längtar efter snö

insåg jag när jag såg Anna Brodows blogg alldeles nyss. Hon tycks ha en sorts snöfunktion på, mycket diskret, men just därför fin. Liksom verklig.
Men det snöar rätt sällan här, och faktiskt aldrig på rätt sätt.
Jag tycker att man ska kunna gå långa promenader, lagom varm i något som nästan är ljummen snö. Den ska inte knarra, men liksom väsa lite. Som en orm. Man ska gå på mörka vägar mellan höga granar och öde och små sommarstugor där masoniten dominerar.
Sen ska man komma hem och då ska det finnas en Alladinask med alla goda praliner kvar.
Det måste vara jullov på 70-talet jag vill ha, typ.

Jag tänkte på det att allt som upprepas lämnar spår. Kan senare i livet skapa längtan, säkert motsatsen också om det var obehagligt.
Kalv marengo lika gärna som lukten av de där gamla bussarna SL hade. För tusen år sen.

Jag undrar om mina barn någonsin kommer att längta tillbaka hit, där vi är nu. Kalv marengo eller ej. Och om jag själv kommer att göra det.
Jag har märkt att de platser jag levt på kommer tillbaka i nattens drömmar först då jag lämnat dem, och nästan alltid deformerade. Överbyggda eller sänkta i gyttja. Förvandlade.

Jag har läst mer av Aharon Appelfeld, han som skrev om en pojke som var född östeuropeisk jude och blev vuxen som israel. (Och däremellan kommer Shoah! hör jag nu som en parodi på Nu var det jul igen, hjärnan gör sina egna liksom inte helt etiska språng) Kanske skriver jag mer om det en dag på franska romaner, kanske inte.

Hej.

12 kommentarer:

Gunnar sa...

Gör man kalv marengo som kyckling marengo? Kör du original med kräftor och stekt ägg? Eller senare versioner med svarta oliver och sånt? Hugger du upp kalven med sabel? Konjak eller ej konjak?

Anders Sparring sa...

Fråga ungarna. Mina kan redan nu hänfalla åt nostalgi över platser som är fullständigt obegripliga. Hörnet bondegatan/duvnäsgatan, typ, vår gamla sunkiga etta..konsumbutiken på bondegatan..

Karin S sa...

Gunnar, jag tror det. Men jag känner liksom bara lukten, i andanom, ska väl erkänna att jag inte gjort det själv. Konjak alltid bra. Helst flambera.


Anders,
Stämmer nog. Vi har flyttat så lite, men min pappa hade ett tag ett hus i Skåne, kring det kan de bli väldigt nostalgiska. (Iofs mindre konstigt, för det var rätt mysigt.)
Egentligen tycker jag inte riktigt om den där liksom blötmilda nostalgin, kan fatta folk som jobbar på att få bort den.

Annaa M sa...

De där staniolspiralerna, silvriga på ena sidan gröna eller röda på andra, som min mamma köpt på Ferdinand Lundquist och som var det modernaste julpynt man kunde ha, och när man kikade förbi dem skymtade granrisgirlangerna över gatan, lätt snötäckta. Jo, man undrar om barnen... Själv är jag redan nostalgisk över förra julen på Irland. Som de två medföljande barnen bara tyckte var jobbig och kall. Men tänk om de om 40 år kommer att tänka på knarrande snö, hot whiskey, Fairy Tale of New York, med ett nostalgiskt skimmer. Och säga något milt överslätande om sin mamma.

Karin S sa...

Annaa,
Jag tror nog att dina barn kommer vara snällare än milt överslätande. Det låter i alla fall så, alltså inte på dig, men indirekt.

Själv älskar jag min mamma. Det har funnits jobbiga perioder, men nu är det liksom bara bra. Och det var inte givet.
Jag tror faktiskt att om man gör vad man kan för sina barn (vilket ju du gjort) så tar det liksom ut sin rätt. Alltså, de fattar det, förr eller senare.
Värst vad jag blev personlig här, hoppas att du inte tar illa upp.

Gabrielle Björnstrand sa...

Julnostalgi: Christmas Carols. Och då är jag inte ens uppfödd i Engelska Kyrkan.
Vaknade idag och sjöng "God bless You merry gentlemen", men det är ju inte nostalgi, det är presens.

Nostalgin, min, gäller mera sommarens vägar, stränder och djur och barn, och pappa bakom mig i dubbelkajaken. Och mamma i pannkaksköket. Hur Mumin som helst. Men DET var det alltså inte.

Jag tror du får nostalga friskt på "Det är en ros utsprungen." Samt sill då. Snön vet man ingenting om numera.
Och barnens nostalgi - går väl aldrig att förutse. Vem skulle trott att jag i många år mindes min barndoms snällaste bonde, Farbror Erik. Kossorna. Lagårdslukten. Mycket mer än jag mindes Max von Sydows ståtliga besök.
Men så här års gjorde vi julspel, vännen Peter L och jag, för de på stolar församlade familjerna. Det var Fantasy med enkla medel. Gud bevare hittepået för dataspelen!

Karin S sa...

Gabrielle,
Snyggt. Ja, de där grejerna man lekte vuxna och barn tillsammans - de sitter. Mina barn har spelat Fontaines fabler med hemgjorda kasperdockor för oss, och för mammas franskakurs. Kanske kommer de att minnas det?
Men som du säger, det går fan inte att förutse.
Själv är jag också nostalgisk kring sommaren, farmor och farfar i typisk svensk sommarstuga. Deras kunnande om hur man lägger nät, ror drag, fiskar kräftor. Deras sparsamhet, vedbacken som farfar skötte - en sorts sista utlöpare av bondesamhället. Potatisland och egen dill. Gamla cyklar som rustades upp. Egen morakniv, boden, färgburkarna, doften.
Ja, mumin är väl bara förnamnet, på sätt och vis.

Gabrielle Björnstrand sa...

Aha, vi har båda lagt nät, och huggit ved.
Kan du filea en aborre också? Och angöra fint en brygga med rasslande segel bakom rumpan?

Ja, du kajak och segelbåt, med eller utan Pappan, förblir det bästa minnen. Men inte nostalgi.
Det finns annan, mer ljuvt berörande. Som vi inte talar om här.

Karin S sa...

Filéa, ja. Men det var längesen jag gjorde det.
Angöra fint en brygga, nja. Vi hade en eka först, sen en annan liten båt i plast med en utombordare på 4hk, tror jag. Den kunde jag väl lägga till med, oftast.

Jag vet inte om det är nostalgi, heller. Jag fångade gräshoppor och stora gröna som kallades vårtbitare. Åt dessa skapade jag ett hem i en plastbalja. Gräs och lera i botten, plastfolie genomstucken med gaffel som en pajbotten över. För att de inte skulle kvävas. (Lugn, jag släppte ut dem då vi kollat upp dem i en insektsbok.)
Lite så tänker jag mig det hela, ett inneslutet minne liksom, i en egen värld.
För min del var det mycket arter, pappa biologilärare. Jag övades i fågelsång på kassett i bilen. En mås som skriade, en en röst som sa det latinska namnet. Larus ridibundus.
Samma med jazzmusiker.
Insekter, fjärilar, blommor.
Men det var alltså pappa, det. Det var inte han som hade de gedigna kunskaperna i hur man sköter ett potatisland och sånt.

Gabrielle Björnstrand sa...

Summering: Du kan arterna och gnejsen och jazzen mycket bättre än jag. Men jag seglar bättre. Och FLÅR aborre. Flådde. Flådd.

Karin S sa...

Du skrev filea.
Vi flådde inga abborrar, antingen fjällades de med speciellt därför utformat verktyg, eller så fileades de. Mot skalet, liksom. Men då skulle de vara tillräckligt stora.

Jag seglar asdåligt.

Gabrielle Björnstrand sa...

Jag skrev filea, men att flå var tuffare. Krävde handens lätthet. Impade på vanligt folk i Dalsland tom när jag bodde där ett par somrar.

Ja, du, livet på landet och allt det gammelsvenska. Fint!

Seglar gör jag bara med vänner numera. Och aborre har jag inte ätit på många år.