söndag 11 december 2011

Ur ett f n refuserat manus/På landet med pappa/Till Gabi

Med pappa åker jag bil. Vi åker till landet. Nu är jag lite större, farmor och farfar kommer senare eller är redan där. Vi är ensamma i bilen och vi hör på radion. Det kommer en jazzlåt.
- Vilket instrument, säger pappa, då det kommer ett solo.
- Saxofon, säger jag.
- Rätt. Vilken sorts sax, fortsätter pappa.
- Tenor, säger jag prompt, för det är det nästan alltid.
- Rätt, myser pappa. Vem är det som spelar?
- Charlie Parker, säger jag, och då flyger pappa i taket för det är fel.
Men ofta är det ju det. Och Dizzy Gillespie på trumpet.
Och han kommer aldrig på att spela metodiskt bitar med de olika gubbar det kan vara frågan om och att göra mig uppmärksam på hur de verkligen låter.
Men jag lär mig lyssna vertikalt i musiken med pappa ändå. Det gör jag.

Annars hör vi fågelband. Fågelläte. Paus. Latinskt namn. Larus ridibundus kan jag. Ficedula hypoleuca också. Den ser vi ju så ofta på stenen där vi lägger smulor. Blåmes och bofink. Och Pyrrhula pyrrhula förstås.
Och så det sorgligaste och helt annorlunda lätet - storlomen. Dess rop över vattnet i skymningen. Det är vemod i det, en sorts insjöns ensamma varg. Tystnad och så skriet igen. Och kvällståget Stockholm-Malmö som går dryga milen bort på andra sidan sjön hörs som en ristning i samma tystnad.
Pappa är ornitolog. Det får man säga. Han åker till Ölands södra udde där Ottenby är en lokal. Han har kompisar som ringer om biätare synts till. Sen släpper de allt de har för händer och drar. Men pappa är också artjägare och det får man inte säga. Han är med i SNAJS, Sveriges Nya ArtJägarSällsakp. Att jaga kryss är inte fint, men alla gör det ändå.
Det är därför sällskapet är hemligt.

Väl framme i kakofonin som råder i försommargrönskan är jag förlorad. Vem räknar till sju? Vem säger radio med engelskt uttal på slutet? Vem liksom joddlar musikaliskt och avbryter sig mitt i?
Och inte nog med det, de piper till och varnar också.
De är lika svåra som saxofonisterna.

Men vi spelar kort också, långa morgnar då pappa sitter med en kaffemugg och radion vid det lilla runda bordet på verandan. Vi spelar bluffstopp och när Marie kommer förbi och vill göra något med mig kan det hända att vi drar en beredskapsvist eller Bereitschaft som pappa säger. Även kallad plump.

När jag kommer hem om eftermiddagen ligger pappa under sin bleknade morgonrock med ankarknappar och sover. Han snarkade lätt. En fluga surrar i tystnaden. Nu kan man fråga: Får jag godis nästa gång vi åker till Flen?
Mmm, säger pappa då.
Får jag en cykel när vi kommer till stan?
Mmm, svarar pappa igen.
När han vaknar förnekar han förstås alltsammans.

Och om kvällarna flyger pappa runt i den lilla stugan och jagar dagens mygg med flugsmälla. Hans skugga rör sig oroligt upp över tak och väggar. Man lyckas aldrig slå ihjäl alla så någon viner alltid runt och sticker i natten.
Vi har en flugsmälla som farfar hade gjort själv. Ur ett svart gummistövelskaft har han skurit en rätt liten spadformad bit som han gjort några klumpiga hål i med morakniv. Denna gummilapp har han fäst vid en hasselkäpp och det enda den åstadkommer är grova svarta märken på väggen.
Jag tror att pappa sparar den för att den är så dum.

Men flest pappaord i det här sammanhanget ger ändå inlandsisen. Den allestädes närvarande. Vet jag att Sörmlands största flyttblock ligger rakt över sjön i den lilla urholkningen som grantopparna på andra sidan gör?
Blocket är som de flesta i Sörmland av gnejs vilket är berggrunden här, det har fallit sönder och ligger som i en röra av av mindre block. Hålorna mellan dem kallas varggropar och det ska finnas en grotta som rymmer tjugo personer och en smal passage genom vilken en smärt person kan gå under själva blocket. Det är elva meter högt. Allt enligt en STF-årsbok från tjugotalet som står bredvid flora och fågelbok. Jag skulle gärna åka dit och titta men det blir aldrig av.
Men pappa fortsätter.
Har jag tänkt på det att på andra sidan sjöns badplats står alltid en mur av skog?
Och hällarna är slipade och har isräfflor och vägarna i landskapet går ofta på en rullstensås som även gärna tjänar som vattentäkt.
Skogen kryper fram då isen drar sig tillbaka, börjar som småkrafs och sen kommer barrträden.
- Här är vi i ädelskog, vilka träslag är ädla?
- Eh, ek, hassel och björk.
- Rätt, rätt, fel. Björken är tåligare än så, finns i små varianter upp till trädgränsen. Men var går ädelträdsgränsen?
- Dalälven!
- Jajamen!
- Bara en sak till: Hur hög är landhöjningen numera?
- Fyra milimeter per år i Mälardalen, pappa.
- Så sant som det är sagt.

Flyttblocken ligger som fallna meteorer på ön. De är lika imponerande som ekarna. Ekorrar löper upp och ned längs stammarna och nötveckorna tvättar.
Bergarter är flinta, granit och porfyr. Porfyren är särskilt tjusig och kan ha flyttats långt av isen och finnas i små bitar på andra ställen.

Och vi åker en gång till ett övergivet marmorbrott på väg mot Kolmården och baxar hem skivad marmor i små bitar som vi lägger kring rabatterna.
I sågen står ett block kvar, till hälften genomskuret av klingan.

Och allt är egentligen mineral, gnejs och granit. Istiderna har namn och kommer och går i långa cykler.
Allt är som det ska.

18 kommentarer:

Bengt O. Karlsson sa...

Så fint! Det här vill vi ha mer av. Nu får man också en förklaring till varför "inlandsisen" och "gnejs" periodiskt förekommer i dina bloggtexter...

Det där inlärandet av vissa basfakta känner jag igen. "Latyrus odorata grandiflora." Men när det gällde Donaus bifloder måste min pappa ha missat en del. "Ilar, Lech, Isar, Inn, Sava, Drava, Morava." Det fattas några däremellan.

Tack Karin. Som läsare kan man bara uttrycka sin beundran.

Karin S sa...

Bengt,
Kul att ha dig på tråden. Jag tänkte faktiskt försöka mig på det här manuset igen, och du är med på ett hörn. Nåja, inte i själva texten, men kommer du ihåg den där Arne Nånting som du gav mig? Boken, alltså. Det finns en förening för folk som vill ge ut självbiografier. Tänkte kontakta den.

Vad gäller basfakta tror jag ju att det är den själva identiteten vilar på. Språket, orden som sätter namn på människor och platser. Ju fler ord, desto solidare identitet. Tror jag. Därför anser jag att inlandsisen eller varför inte Europas floder ger en bra grund, man får liksom ett perspektiv och en dimension där, över tiden. Och det är vad man behöver.

Jorun sa...

Vilken fin text, Karin. Måste rusa, men kommer att tänka mycket på saker som hänger ihop med det du skriver om.

Thomas Nydahl sa...

Karin, jag ska just ner och laga middag när jag hamnar i den här texten. Karin, du vet att jag inte smickrar dig när jag säger att detta är du när du är som bäst. Underbar text!

Karin S sa...

Tack allesammans för uppmuntrande ord. De värmer.

Gabrielle Björnstrand sa...

Fina Karin, tack för julklappen!
Klart jag visste att du också var en pappas flicka.

Roligt och ömsint och osentimentalt om en pappa, med starka intressen, som min också var, (det ska jag skriva mer om en annan gång).

Men det här är ju redan ett kapitel i en kommande bok. Och kapitlen ska va så här korta och kärnfriska, om du frågar mig.

Lennart Erling sa...

Jag, som så många andra, som uttryckte skepsis när du skrev att det där med skrivande var ett avslutat kapitel, blir glada av att läsa det här. Fortsätt!

Karin S sa...

Gabrielle,
Ja, gör det! Skriv om kanoten och udda intressen, det piggar alltid upp. Och tack.

Samma till Lennart,
Tack.

Gabrielle Björnstrand sa...

"Udda" intressen vet jag inte. Jag tror min pappa var en av de mest rejäla konstnärstyper jag mött. Så det blir snarare nödvändiga intressen, odlade med fasthet och passion: som litteratur, teater, film, ja, du vet, segling, fiske, röka ål, måla om båtar, snickra sump, och klampa in i köket med leriga stövlar. Samt vara fruktansvärt irriterad när näten sket sig.
Och en hel del till. Större mörtar.

Men jag fortsätter med en kommentar till dig: Att det är i sig skönt att någon - dotter/hustru/älskarinna, whatever - skriver något kärligt om en man. Vi är jättetrötta på det slentrianmässiga mansföraktet nu. Jag är, ska det stå.

Karin S sa...

Ja, det vore väl konstigt annars. Håller i och för sig med om att det är mycket tjat om hur dåliga män är i media. Om det är det du menar, och det antar jag.
Men jag misstänker att det är en rätt liten grupp ändå, som iscensätter scum och sånt. De flesta gillar nog sina karlar, ja, utom de där som skiljer sig och gör stor sak av det.

Okej, inte udda intressen. Intressen kort och gott. Jag känner igen typen, men min pappa var inte riktigt så. Även om det fanns inslag. Min pappa var lärare. Han spelar fortfarande nya skivor för mig då och då. Visste du tex att Bill Clinton jammat med Vaclav Havel i Prag nån gång på 90-talet? Honom gissade jag fel på, även om jag hörde att det inte var ett proffs...

Men gör det i alla fall, skriv mer om din pappa. Det vore så kul att läsa...

Gabrielle Björnstrand sa...

Din pappa lever - så bra. Så kul.

Kanske är det bara som vanligt: Ilska hörs mer än kärlek.

Men jag tror en viss slentrianmässig manskritik är ganska stark i Norden (mer än i Frankrike?). Har hört många, även danska, män berätta hur de blev uppfödda på hur dåliga män var. Och skitarga på det.

Sen kan ju även jag bli trött på de hundra herrarna i EU, och andra toppmöten. Men du, DET är en annan historia.
Nu ska jag läsa om den skojiga pappa-texten i stället.
Frid!

gunnarstrandberg sa...

Karin, det här tyckte jag mycket om.

Karin S sa...

Tack Gunnar.

annannan sa...

Fint.

Jag tänkte på en gång på Sommarprogram - det har varit fina pappatexter i flera sådana. Bäst gillade jag Olof-vad-han-nu-heter i Klungan, i somras. En fin ornitolog-passage framför allt, det var väl den som förde tankarna i samma riktning.

Men när jag läser kommentarerna tänker jag att jo, kanske är det också så att det saknas fina pappatexter i böcker?

Fast Mig älskar ingen är i så fall ett undantag.

Gabrielle Björnstrand sa...

Anna, jag tänker också på Kerstin Ekmans porträtt av sin (iofs problematiska) pappa, i En stad av ljus, där han på ngt sätt är den som ser sin dotter och för henne ut i livet.

Annaa M sa...

Du vet Karin vad jag har fått fnatt på. Obildningen bland unga. Och jag undrar om inte de där papporna finns längre. Mina barn hade en, född 1943, konstigt att tänka sig att han skulle ha varit pensionär nu, han blev ju bara 55. Men han tillhörde alltså den sorten. Som pekade och förhörde. "Man slipper i alla fall rabbla namn på vårblommor i år" sa dåvarande 9½-åringen första våren han var död.
Mammor har ingen tradition av den rollen i familjen. Det är förstås synd. Särskilt som det fortfarande tycks vara mammor som hjälper mest med läxor. De borde ju vara en bra kombination.

Och har pappor tagit sig andra roller? Än att förklara och sprida kunskaper? Jag vet ju att din pappa var lärare, det är en särskild kategori. Och mina barns far var vetenskapsman och evig kunskapsspridare. Men min var faktiskt skräddare. Kunde inte musik. Men väldigt mycket annat.

Karin S sa...

Annaa,
Det där har jag inte funderat på, om dagens pappor gör samma grej. Jag tror nog att min egen var milt extrem, men håller annars med dig. Gammaldags pappor föreläste.

Om vi säger att dagens pappor har samma bildningsnivå som dagens politiker (en av mina käpphästar), och då menar jag både Sahlin och reinfeldt, min generation över hela linjen, så tror jag nog inte att de har så jäkla mycket att komma med... Eller också försöker de tuta i telningarna nationalekonomi? Inte fan kan de blommor och dikter i alla fall, den saken är klara.
Och det är väl två ganska viktiga områden om man ska vara just bildad - som svensk.

Nä, det går nog utför där. Det tror jag med.

Gabrielle RW sa...

Hej, Karin. Hm, sitter här och blir lite tårögd av att läsa om pappor, din och andras. Fin text du skrivit, tack för den.
Min egen pappa gav sig iväg till en annan värld (?) en marsdag förra året, men finns kvar på väldigt många sätt. Ibland har jag funderat på att skriva om honom. En stor sällskapsmänniska, mycket social person, hög "charmfaktor". Fortfarande mycket populär även på det äldreboende där han bodde sina sista år. Han saknas mig mycket. Och jag tänker på honom varje dag. När han var några över 90 frågade jag honom en gång hur det var att vara så där gammal. Han svarade att han fortfarande fann glädje i livet och sa: "Jag är fortfarande nyfiken". Det tycker jag är så härligt att en riktigt gammal människa kan ha den inställningen till livet.

Blommor, fågelnamn och dikter och sånt var det mer min mamma som kunde. Hon kunde dra långa bitar ur "Fänrik Ståls sägner" m.fl. utantill.