söndag 8 januari 2012

Barnuppfostran

När mina stora barn var små fick och läste jag Anna Wahlgrens Barnaboken. Nu var det ju ett tag sen, men jag minns en hel del av den ändå. En del bra en del dåligt, en del rätt handfasta råd som ibland fungerade. Ibland inte. Bra var att man som förälder uppmuntrades till en viss auktoritet, det funkar inte att förhandla i evigheter med små barn. (Med större däremot är man så illa tvungen.)

Några saker reagerade jag på redan då, tyckte att de var skumma, eller de stämde inte alls med mina erfarenheter. Det första var det eviga tjatet om "flocken". Barnen var liksom inte individer i första hand, utan delar av, inte en familj, men en "flock". Mina barn betedde sig inte alls så, måste jag erkänna. Så fort vi var utanför hemmets dörr så sökte de andra kontakter än med varann, de hade olika kompisar, olika preferenser och var framför allt så olika man kunde bli.
Möjligen försvarade storasyster lillebror om han blev påhoppad, men oftast (alltid?) så såg hon inte det eftersom hon hade annat att göra.
Det enda jag vet hon gjorde var att ta över hans klädval då de var hos min pappa i Skåne. Hon hade uppfattningar om morfars sätt att klä brorsan, hon menade att saker skulle passa ihop, vilket både han och morfar struntade i. Tror inte att det kan inräknas i flockbeteende, direkt.
Den andra grejen var när Wahlgren skrev att man kunde må hur dåligt som helst själv och ändå vara en bra mamma. Möjligen inskränkte sig det till bebisar, men jag tyckte ändå att det var konstigt, jag trodde inte riktigt på det.

Så småningom läste jag även Wahlgrens självbiografi (Mommo Kvinnoliv, Sellin & Partner Förlag), och det jag minns av den är hur hon berättar om sexuella övergrepp (eller vad det nu ska kallas) från sin förläggare, pappa Bonnier. Hon var nu vuxen och myndig men säkert mycket osäker och även mycket ung.
Det hela gjorde mig illa berörd, minns jag.
Själv har jag då aldrig blivit bemött på det viset i någon professionell situation (ingen annan heller). Och hade en förläggare eller chef tyckt att jag skulle runka av honom så hade jag väl blåvägrat och sen inte gått dit mer. Basta cosí, liksom. Men inte Anna Wahlgren.
Hur som helst, hon beskriver det där bra. Hur han börjar med att ge henne pengar helt utan anledning, ingen bok, inget manus, men hon tar emot dem och sätter sprätt på dem. Ja, sen kommer då de slippriga förslagen, som ett andra brev på posten.

Hon skriver en massa annat också, en del är omtugg av Barnaboken, men det jag fäste mig vid var alltså förhållandet till Bonniers förlag, som hon ju så småningom lämnade.

Nu har då ett av hennes barn kommit ut med en bok på påpassliga Weyler förlag, Felicia försvann, heter den, och den handlar om hennes barndom.
Läbbiga Karin Thunberg (jag vet, så får man inte skriva, men jag har så svårt för hennes texter) gör en lång känslomättad och klibbig intervju i SvD, där dock den intervjuade gör rätt bra ifrån sig.

Om jag ska vara lika äääärlig som Thunberg dåra, så struntar jag fullkomligt i ett av Wahlgrens barns perspektiv på barndomen. Det framgår redan i Wahlgrens bok att hennes barn får en rätt konstig barndom med medelsvenssonska mått mätt. I intervjun framgår det att det jobbigaste var alkoholen (framgick inte i Barnaboken), våldet (än mindre) och den ambulerande tillvaron.
Det sista kunde man ju helt klart läsa mellan raderna om, och det var väl den som gjorde att Wahlgrens barn blev en "flock", något som hon tolkade som helt normalt, något som jag tolkar som lätt rubbat.

Så, med någon form av facit i hand kan man väl säga att Barnaboken ändå står sig, även om den ska läsas med en kritisk blick, och man kan ju hoppas att Felicia Feldt får ut något gott av det här.
"Inte försonas", står det i intervjun.
Av principiella skäl tycker jag att det är fel inställning. Man måste alltid lämna öppet för försoning, även om den aldrig blir av. Nu verkar ju Feldt faktiskt göra det, om mamma hör av sig så lyssnar hon och svarar.
Frågan är om det kommer att ske. (Svaret angår mig lika lite som resten av kringjoxet.)
Man har alltid sina föräldrar att tacka för själva livet, typ. Oftast (men undantag finns) gjorde de så gott de kunde. Det är i alla fall vad jag kommit fram till.

Hej.

PS. Bokens nödvändighet, offentliga personers liv via media och så vidare är förstås en del av den här grejen, men den skiter jag i just nu. Pengar, är mitt svar.

26 kommentarer:

e askestad sa...

karin

en liten hälsning från det lortiga land som du med din utsökta distans ger så fina rapporter ifrån -

"påpasslige weyler (förlag)". ja, är inte sådana de mest lortiga av dem allihop, som dessutom ser till att profitera på eländet?

allt gott

einar

Gabrielle Björnstrand sa...

Anna W, som jag samarbetade med en gång gjorde i alla fall en insats som ifrågasättare av den totala daghemsideologin. Att vara med barnen behöver ju inte vara "kvinnoförtryck" typ.

Sen är det märkligt hur ens egna ideologier aldrig täcker upp för det som verkligen fattas i en familj, vare sig de heter Wahlgren eller Myrdal eller Något annat efternamn på R eller B, som vi kanske aldrig får veta något om. De här som alltid ska BERÄTTA allt är ju ngn sorts ställföreträdare för allt som DÖLJS, inte minst i "fina" familjer.
Men Karin, idag söndag orkar jag inte läsa om Wahlgrens dotter.

Det där med mycket närvaro tror jag dock på. Samt den lilla självklara auktoriteten, gränserna.

Själv träffade jag Gerhard Bonnier som ung utan att ta minsta skada. Han var trevlig, känd som en festflirtis, om inte annat. Det bet inte på mig. Herregud, jag var arton.

Karin S sa...

Einar,
Ja, jag kunde inte låta bli att ge Weyler en mild känga, de där ungerska författarna han väl fortfarande ger ut ser mer och mer ut som en sorts alibi...

Karin S sa...

Gabrielle,

Du skriver: "De här som alltid ska BERÄTTA allt är ju ngn sorts ställföreträdare för allt som DÖLJS, inte minst i "fina" familjer."

Jag vet inte riktigt vad du menar, men kanske är vi överens. Eller också inte. De här som alltid ska berätta allt TAR PÅ SIG NÅGON SORTS ROLL menar du? Och ska ut i ljuset (offentligheten) med de som har funnits i garderoberna.
Wahlgren har ett mailsvar på det hela som står i slutet av artikeln (om du orkar läsa en dag) och där skriver hon att hon hade önskat att det hela kunde stanna inom familjen. Och att hon (däremot) inte tänker ta hedern av sin dotter.
Ett rätt schysst svar, som jag ser det.

För nog är det väl oftast så att när den här sortens grejer blir offentlighet så är relationen som tidigare var dålig, i stort sett omöjlig att reparera. Man talar inte via advokat, utan via journalist. Det kan aldrig vara bra.
Å andra sidan, hon Felicia verkar ju strunta i det. I alla fall nu. Kanske ångrar hon sig en dag. Det skulle inte förvåna mig.
För hur det än är, man hör i Wahlgrens böcker att hon faktiskt tillhörde dem som gjorde så gott hon kunde.
Det kanske inte räckte, men nog försökte hon...

Och ja, jag har svårt att tänka mig att du skulle låta dig luras in i jobbiga förhållanden av det där slaget. Men Gabrielle, till skillnad från Anna Wahlgren, så framstod du säkert som en "fin flicka". Är inte så säker på att hon gjorde det...

Karin S sa...

Sista stycket apropå förläggaren Bonnier, dåra. Jag glömde skriva det.

Thomas Nydahl sa...

Karin, du skriver: "de där ungerska författarna han väl fortfarande ger ut ser mer och mer ut som en sorts alibi". Du borde be om ursäkt. Det är en mycket grov känga mot en förläggare som sedan många år, förr på Norstedts, skött denna utgivning med bravur. Fråga Ervin Rosenberg om du tvivlar. Svante Weyler är varken "lortig profitör" (Einar) eller något annat. Jag har inga som helst bindningar till honom, så jag säger detta av egen fri vilja, om nu någon tvivlar. Tycker nog att du slirar iväg i uttalanden som är mycket tvivelaktiga.

Karin S sa...

Thomas,
Ursäkt. Ja, kanske. Åtminstone så långt så att jag har liten koll på vad Weyler ger ut utöver Kertesz och Heberlein.
Och det borde jag förmodligen ta reda på innan jag uttalar mig. Så okej för det.

Men nog är väl detta, liksom boken om bipolär sjukdom av Ann Heberlein gränsfall när man kommer till etiska frågor? (Att lämna ut sin familj.)
Anna Wahlgren själv skriver enligt artikeln i SvD att hon INTE vill synas på omslaget till den här boken, och det tycker jag nog att hon har rätt att inte vilja. Och att hennes vilja i det fallet skulle respekteras.

Så på den punkten ändrar jag mig inte.

Thomas Nydahl sa...

Jag hade lovat mig själv att inte säga ett ord om AW och hennes dotter. Men du får mig att göra det ändå: hur många bokomslag tror du AW haft sina barn på? Herregud, det är ett futtigt perspektiv. Vad är det som plötsligt gör självbiografiska böcker så läskiga? Jag kunde namnge hundra stycken som på ett eller annat sätt berikat den västerländska litteraturen. Det är en genre i egen rätt. När AW säger att saken borde ha avhandlats inom familjen hycklar hon. Stora delar av hennes författarskap handlar om usla män hon knullat och fått barn med, sina egna föräldrars uselhet och skamlöshet, hennes alla barn som figurerar i ett antal av de mest sålda böckerna. Är inte detta en skendiskussion, en smitta överförd från kvällspressens löpsedlar.
Låt mig också säga att Weyler gav ut Kertész många år innan han fick Nobelpriset. Likadant med Peter Nadas. Vad Weyler därtill betytt för relationerna med centraleuropeisk litteratur går inte att värdera i ord. Jag säger inte mer. Och jag ångrar redan att jag lade mig i. Det var mycket dumt gjort.

Gabrielle Björnstrand sa...

Beträffande Wahlgrens dotter menar jag förstås att det är för de förväntade läsarna som hon blir en ställföreträdare; allt finns det nåt skit som döljs, även i fina familjer. Och att ju mer som döljs, desto mer behöver man dessa ställföreträdande bekännare, menar jag.
Genren läser jag inte, men naturligtvis har jag läst privata historier från brev och annat; Från Tjechov till Tolstoj till Delacroix och Doris Lessing.

I övrigt håller jag med Thomas den här gången; angående Svante Weyler; (jag har bara inte haft lika god koll som T på vad Weyler betytt för viss utgivning.)

Karin S sa...

Thomas,

Ok, Weyler har helt klart kvaliteter som jag underskattat. Jag tror dig.

Och vad gäller foton av folk på bokomslag så är jag ÖVER HUVUD TAGET emot det om de inte själva vill (och är i livet och kan säga ifrån). Jag tycker att det är fräckt, onödigt, sårande och så vidare, även om det är tillåtet.
(I Frankrike är det det inte, en människas ansikte och namn är skyddat i lagen, individen har en starkare ställningen gentemot kollektivet eller om man så vill "allmänintresset". Ibland får det antagligen negativa konsekvenser, men det har också positiva.)

Men visst är detta en smitta från kvällspressen. Där har du helt rätt. Och här ligger ju hela genrens svårighet och vår tids dilemma.

Jag vet inte om du menar att det av Wahlgrens dotter är rätt att så att säga ge igen med samma mynt. Om så är fallet så håller jag inte med dig. Jag är emot "rättskipning" via löpsedlar (och numera "autofiktion"), tycker hela den hanteringen är avskyvärd. Ser hellre då riktiga processer, även om de i den här sortens fall är i stort sett omöjliga att döma, antar jag.

Fast jag fattar ändå vad du menar, det gör jag.

Om man får byta spår lite så är det ju jäkligt konstigt att folk (författare) tror att de kan komma undan med att skriva om sina nära och (f.d.) kära på ett utlämnande vis, och sen tror att familjelyckan ska bestå. Det tror de kanske inte, jag vet inte. Själv tycker jag åtminstone att det är rätt uppenbart. Det är, som jag ser det, en prioritering man gör. Lämnar man ut familjen så riskerar man familjen. Inte konstigare än så. Men värt att fundera över innan man går till verket.

Jag tycker att Strindberg när man läser honom idag, höll det hela på en okej nivå. Han bytte ut namn på platser och människor, han la till och drog ifrån. Idag hyser befolkningen på Runmarö inget agg mig veterligt mot honom, men verken består.
Återstår att se vad som händer med dagens autofiktiva böcker.

Karin S sa...

Nu börjar jag också ledsna i och för sig. Jag ångrar att jag skrev inlägget. Jag har inte läst Felicia Feldts bok förstås, kanske kommer jag att göra det, men säkert är det inte.

Däremot har jag läst Wahlgrens bok om barnuppfostran, det var liksom vad inlägget handlar om, i alla fall mest.
I den figuerar ett antal barn, med namn, det finns små teckningar om jag minns rätt. Men om namnen är de riktiga vet ju inte jag, mest minns jag dem som "flock".

Vad gäller resten av det Wahlgren skrivit har jag alltså läst den självbiografiska boken, samt någon mer om en ung mamma i en förort. Det är allt.

Det är klart att hennes barn ska kunna ge ut böcker, böcker som handlar också om henne. Men, jag tycker alltså att den lilla delen av hänsyn ska visas att man BYTER namn på folk (vilket det stod att dottern gjort om jag minns rätt) och platser.
Och att man inte tar med foton på folk mot deras vilja. Man ska ha skriftligt medgivande INNAN man sätter igång. Tycker jag, fransk som jag blivit i det avseendet.

Men nu släpper jag också det här.

Karin S sa...

Gabrielle,
Som läsare måste man väl alltid hålla i minnet att den där ställföreträdande författaren faktiskt bara ställföreträder sig själv.
Och då kvarstår kravet på själva textens kvalitet.

e askestad sa...

Jag har inte uttalat mig om värdet av att ge ut kvalitetslitteratur. Eller hur. Jag uttalade mig om att ge ut spekulativa - ovärdiga - böcker. Om att stödja, legitimera samt profitera på en skändlig samtid.

Jag ser ingen anledning för dig, Karin, att backa.

Einar

Thomas Nydahl sa...

Einar
du som brukar ropa högst om vulgariteter. Du polemiserar mot något som jag inte ens skrivit. Jag citerade Karin: "de där ungerska författarna han väl fortfarande ger ut ser mer och mer ut som en sorts alibi". Det var det jag vände mig emot. Din sista replik här hör till kategorin "om du slickar mig slickar jag dig." Tvi fan!

Karin S sa...

Einar,
Jo, jag kan tänka mig att backa om just den formuleringen, den var snabbare än genomtänkt. Och det var jag som började.

Men resten står jag för.

e askestad sa...

Thomas

Jag tror mig veta att vi delar uppfattning om denna samtid. Uppenbarligen delar vi inte uppfattning om att det inte är ok att ge ut den ena eller den andra boken. Kan man inte stanna vid det? Det är svårt att undvika missförstånd i detta medium -

Allt gott

einar

Gabrielle Björnstrand sa...

Apropå det ställföreträdande "offret" , så är själva ordet ställföreträdare liksom ämnat för figuranter av detta slag, inte för skribenten, som ju tydligen blottar sig själv, utan för de som inte blottar sig, men kittlas av att andra gör det. Jag sa också att jag undviker hela genren:
"Och då kvarstår kravet på själva textens kvalitet", skrev du Karin.
Just det. Alltså Delacroix´dagbok hellre än Caroline af Ugglas dito, hur snobbigt det än låter!

Sen tycker jag till exempel definitivt att Jan Myrdals första bok om sin barndom var oerhört bra, och avslöjande. Och att det alltid är etiskt oacceptabelt att avslöja det man känt sig utsatt för; även om det handlar om ens egen familj, håller jag inte med om. Det är skrivandets kvalité som avgör. Jag personligen kände mig rätt nöjd med att program-föräldrarna Myrdal inte var så lyckade som de ville framstå.
Men visst var det synd om dem...skulle det varit mindre synd om dem om han gjort roman av hela uppväxten? Kanske. Men alla hade ju ändå fattat.

Det som har hänt nu, det senaste decenniet, är väl det som många är inne på; att traumaförfattandet - jämte självhjälpsböckerna, ironiskt nog - blivit två lukrativa genrer; det är ju onekligen retsamt...

Så, jag tror vi lämnart´ - som min farmor brukade säga.

Helena Looft sa...

Jaha, nu har alla redan tröttnat, men jag vill i alla fall invända mot detta:

"Man har alltid sina föräldrar att tacka för själva livet, typ. Oftast (men undantag finns) gjorde de så gott de kunde."

Jag tycker tvärtom. Barn har inte bett om att få födas och de har alltid rätt att kritisera sina föräldrar. Även offentligt, om så skulle vara, och alldeles särskilt när föräldrarna själva är en del av offentligheten. Som i det här fallet: Det är inte svårt att föreställa sig hur det måste kännas att ha lidit av sin uppväxt och samtidigt se sin mamma figurera som uppfostringsguru. Jag tror också att de flesta föräldrar gör så gott de kan, men det blir ändå fel många gånger och då hjälper det inte barnen det minsta att tänka så. Tvärtom, det gör det bara värre, som jag ser det.

Karin S sa...

Gabrielle,
Även om det inte låter så så tror jag att vi är tämligen överens.

Karin S sa...

Helena,
Jag tror att det faktiskt är som AW säger, i medelåldern, om inte förr så får man en sorts behov av att stämma av, göra upp med, sätta punkt för, jag vet inte, de påverkan ens uppväxt hade på en. Familj eller inte, föräldrar eller inte.
Men om man sen går omkring resten av livet och fortsätter att tycka att man varit utsatt för något orättvist och överjävligt så får man det väldigt jobbigt. Det är dit jag ville komma.
Klart man kan gå omkring och säga Jag har inte bett om att bli född tills man dör en naturlig död i nittioårsåldern, men det klingar onekligen mer och mer falskt.

Helena Looft sa...

Men man kan ju vara mer eller mindre sen med den där uppgörelsen. En del har den i tonåren, en del kanske inte förrän i 40-årsåldern. Man blir inte färdig förrän man är färdig, liksom ... Det är väl ingen som går omkring och surar på sina föräldrar för att det är roligt.

Karin S sa...

Helena,
Den där uppgörelsen håller väl, som du säger, på mer eller mindre hela tiden.
Det jag funderade på, apropå din kommentar, var att det kanske känns nödvändigt för en del att ha den i offentligheten, om det man gör uppror mot också var i offentligheten.
Som att valet av plats inte var författarens, vilket det ju egentligen är i alla fall.

e askestad sa...

karin, och delvis gabrielle och helena,

detta med "uppgörelse" är intressant. att den allt mer måste göras i det offentliga. det är som allt annat inte existerar med samma tyngd. som jag var inne på i ett tidigare inlägg på denna blogg har själva verkligheten (eller upplevelsen av vad som är verkligt) flyttats från det mer näraliggande (där man själv mer fysiskt ingår, är en aktiv del i) till den abstraktion som är den mediala verkligheten (och som mer eller mindre dessutom sammanfaller med den ekonomiska, teknologiska och politiska ordningen). denna "scen" där allt får en lyster av ultraverklighet är när man tänker efter någonting djupt onaturligt - och i detta ligger det skändliga; människor figurerar där inte som människor, utan som någon slags figurer som man kan tala om och smutskasta (och upphöja) av det ena eller andra skälet; att de offentliga personerna själva inte sällan är mycket angelägna om att "synas" bidrar givetvis till att detta abstrakta förhållningssätt frodas.

om du karin, och jag, anser att ett förlag sysslar med en utgivning som liksom gynnar och profiterar på den vilsenhet som detta arrangemang - detta att "verkligheten" förflyttats till en medial scen - innebär för var och en, borde vi vara i vår fulla rätt att få uttrycka det.

sedan är det olyckligt att detta förlag i princip utgörs av en person... självklart måste en offentlig person alltid vara beredd på att utstå kritik -

men här finns en viktig distinktion att göra: man kan vara offentlig på olika sätt. om du är exempelvis skådespelare måste du vara beredd på att utstå (offentlig) kritik för det du gör - inom skådespeleriet. att från denna offentlighet dra slutsatsen att även privatlivet är en offentlig historia är ju någonting annat. tillkommer problematiken att många offentliga personer själva inte tycks göra denna åtskillnad... ja tvärtom, de ser till att dvälja sig i offentligheten och med sina icke-offentliga problem och glädjeämnen utnyttja den för sina egna syften...

det är med andra ord fler frågor sammanflätade i allt detta.

ifråga om förläggaren till förlaget i fråga är det uppenbart att kritiken rörde (delar av) dennes utgivning och inte dennes sexualliv eller liknande.

i övrigt vore det väl en god tumregel att endast diskutera det mest intima, som sina relationer till familj och vänner, med just sin familj och sina vänner?

inte minst av respekt för dem - och för samtalet överhuvudtaget.

allt gott

einar

Karin S sa...

Einar,

Håller helt med dig, eller snarare, jag har inget att tillägga.

Annaa M sa...

Äsch vad synd att jag missade den här diskussionen, men i söndags var jag fortfarande helt upptagen av dotterbestyr och i måndags pustade jag ut i ett tomt hem. Jag förstår att du blev trött på diskussionen, som den blev. Men det är ju det som är spännande med ett dynamiskt kommentarsfält, hur diskussionen vindlar. Så jag ska inte ta upp en enda kommentarstråd av de många, utan bara återknyta till början av ditt inlägg.

Jag har precis samma erfarenhet som du av barn och flock. Men jag tyckte jag genomskådade Wahlgren tidigt, redan innan jag fick barn. Hennes råd gick ju så mycket ut på det, hur man som förälder skulle "slippa" barnen. De skulle tivngas att genom resignation lära sig att somna ensamma inspärrade i sina spjälsängar i stängda rum och de skulle tas om hand av syskonen i "flocken". Inget av det passade mig/oss alls.

Karin S sa...

Annaa,
Håller med dig. Även om jag nog inte funderade på saken innan jag fick barn, men en sak blev ju snart uppenbar, man kan inte lämna små barn utan tillsyn.
Wahlgrens metod liknar min bild av min barndoms u-länder (jag har fattat att de förändrats, men så var det då), det vill säga lite äldre framför allt flickor, konkar runt på yngre syskon, detta medan föräldrarna antagligen är upptagna med att jobba för att skaffa mat för dagen.
Wahlgrens dagisvägran byggde i stort sett på att dessa äldre syskon rätt snart tog över delar av dagsispersonalens jobb.

Och egentligen tycker inte jag att det är så jäkla fel. Men, lever man i Sverige (eller Frankrike) så är man rätt ensam (som barn) om att ha en sån här familj. Kompisarna kan gå ut och sätta sprätt på fickpengar medan man själv sitter hemma och är gratis barnvakt.
Där, om inte annat uppstår förstås en kollision och säkert en revolt också. Om man inte har jäkligt starka argument för sitt agerande som förälder, och då måste man ju dessutom få barnen att liksom omfatta idén/planen.
Tror att det är så gott som omöjligt i de allra flesta fall.