onsdag 13 mars 2013

Nostalgi



Påmind av Thomas i hans snabbgenomgång av den svenska efterkrigstiden återser jag Cornelis som tolkar Victor Jara.
Och jag kan inte hjälpa det, jag tycker fortfarande att det är en jädra bra skiva. Det var naturligtvis inte jag som hade den, lika lite som jag hade Cornelis tolkningar av Bellman och Taube, lika lite som jag hade Röda Bönor och samtliga shower med Hasseåtage, lika lite som jag hade Brel- och Brassenstolkningar i översättning av Lars Forssell...
Nej. Det var mina föräldrar.
Och goda middagar åt de och gott vin drack de, kanske en konjak. Och till den en cigarr, och på morgonen fanns alla tunna glas kvar på diskbänken och man kunde spela skalor på dem och om man gick in i vardagsrummet kanske skivtallriken fortfarande snurrade fastän gästerna sedan länge hade gått hem.

Det är liksom en tid innesluten i den där vemodiga och samtidigt väldigt optimistiska rökigheten. Som på den tiden inte ens var farlig...

PS: Kommer nu att tänka på en sommar då jag satt på ett arkitektkontor som hade vunnit en stor tävling i Stockholmsområdet för att bygga en stor boll strax söder om stan, och en kille och jag satt där ensamma och skulle bygga en modell över eländet.
Sommaren gick där ute och vi byggde och byggde och det enda jag minns som den här killen sa var, helt plötsligt, att han älskade Cornelis Wreeswijk. Han hade väl i stort sett inte sagt nånting om känslor förut, och han gjorde det inte senare heller.
Men han älskade Cornelis.
Kontentan av den sommaren. Kanske det året.
Frågan är om jag inte nu, cirka tjugofem år senare håller med.

10 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

En annan som älskade Cornelis skrev jag om här: http://vakna.blogspot.se/2010/11/raderna-cornelis.html

Är nostalgi farligt?
Ne - jag tror det är ett sätt att älska hur vi var.
Oavsett senare missöden.
Och Globen typ.

Karin S sa...

Gabi,
Om man tänker sig BARA nostalgi tror jag det är dåligt, men på något vis måste man ju hålla ihop den rätt motsägelsefulla varelse man är, då tycker jag nostalgin är en rätt snäll och bra variant. Istället för självspäkning och förakt liksom. Eller förnekelse eller andra grejer som man i mitt fall slipper. Det hela var ju rätt enkelt.

Och Cornelis inkarnerar en epok, det är väl därför han är så älskad och det med fog. Nu ska jag läsa din text. Hej.

Thomas Nydahl sa...

Karin, just Jag minns dig Amanda har sådana kvaliteter som gör att jag gråter om jag hör den ensam. Tillsammans med andra människor klarar jag den.
Skivan var våldsamt populär i vårt hus, inte minst för att min chilenska fosterdotter var så lycklig att höra sångerna på svenska. Ack, den tid som flytt...

Gabrielle RW sa...

Tack för den! "Jag minns dig, Amanda" har jag inte hört tidigare. Tycker om! Många andra Cornelisskivor har vi, hans egna småfräcka visor m.m. Och Bellmansskivan "Spring mot Ulla, spring!" är en favorit.

Fin beskrivning i inlägget om hur det kan se ut dagen efter när "pärona" haft fest eller middag hemma. Jag är äldre än du men beskrivningen stämmer mer på mina föräldrar än på mig själv. Röka var i varje fall farligt när jag själv blev förälder på 70-talet.

Och så håller jag med dig i det du skriver om nostalgi, Karin. Man ska inte vältra sig men varför inte åternjuta lite emellanåt av sånt man haft förr!

Gabrielle Björnstrand sa...

Det är just epokerna som är den positiva nostalgin, enligt mig.

Mina epoker finns det gott om på mina bloggar.

Epoker ger livet en mer historisk glans, kan man säga. Och de privata minnena blir som pärlor på bandet.

Just den här epoken vi lever i ni blir nog svår att nostalgisera; för många. Möjligen duger den till roliga historier. Alla tiders bästa försvarsmekanism.

Karin S sa...

Thomas,
Ja, den är jättefin. Jara är en fin poet och en fin musiker, det kommer man inte ifrån, och Cornelis en lika fin uttolkare.

Och Gabrielle och Gabrielle,
Vi sitter väl ihop med epokerna, och förmodligen finns det även annat i den som är just nu som i framtiden kommer te sig lika fint, jag har svårt att tro något annat i alla fall.
Bra musik, trevliga vänner, samma grejer fortfarande på något vis.

Gabrielle Björnstrand sa...

Joda, men inte den där "stora öppningen i tiden", som jag brukar kalla det, som var 67-70.

Den backlash som följde har sedan länge varit medveten om att detta inte fick hända igen, i alla fall är det vad man säger bland intelligentian i USA.

Troligen kommer det nya "öppningar i tiden", men de är ju inte alltid fördelaktiga, ibland går de åt höger i dåliga tider, som i Ungern nu, som i Tyskland, 30-tal. Just nu ser i alla fall jag en stor anledning till skepsis mot blåögd samhälls-optimism. Cornelis skulle sjungit om det...I´m sure.

Bodil Z sa...

Det här med nostalgi - eller någon annan sinnesstämning: Jag vet inte om det måste vara bra för en... Det känns urtråkigt och irriterande om stämningar måste vara bra för en... eller ja, det kanske är bra om något är farligt?

Karin S sa...

Bodil,
Tror du har rätt.

Magnus sa...

Apropå den stora bollen söder om stan - här är vad som fanns där tidigare: http://www.klassiker.nu/arnes_backspegel/odledammarna-2874

Hittade sidan av en ren händelse; det där är verkligen ett Stockholm lika försvunnet som Telefontornet, om än mera i utkanten (och så heter killen Arne också!) ;)

Gillar också Cornelis, Hasse och Tage liksom Anders F Rönnblom, som delvis - mentalt och musikaliskt - kommer från samma håll, men fortfarande är aktiv. Tror att det handlar om både det musikantiska, känslan för gott hantverk både i musik och text, och det ogarderade i deras tilltal. De rörde sig alla fyra ibland på slak lina på ett sätt som liknande artister inte gör särskilt ofta idag: de hade liksom aldrig möjlighet att *kräva* att publiken skulle gilla deras nya platta eller show, eller okritiskt gilla dem som personer "för att jag är den sortens person". Det ingick inte i kontraktet med publiken - det var fritt fram att ta dem som man tyckte de var, helt enkelt. Att särskilt Hasse och Tage erövrade en stor respekt och blev genuint folkkära och lyssnade på är en annan sak, men det betydde aldrig att de var höjda över kritik: de var inte hajpade på det där postmodernt samtida sättet.