måndag 11 mars 2013

Nyhetssvep

Bra text av Anna om det absurda i Lars Vilks situation och hur det svenska (tyckar)samhället hanterar den.

Bra text i DN, en av de bästa jag läst på länge, om svenska humaniorastudenter i förhållande till kontinentens. Det gäller ju inte bara litteraturstudenterna, skulle jag vilja påstå, utan i stort sett hela befolkningen, med några undantag som t ex Anna ovan.
Men resten, hur många recensioner av böcker skrivna för mer än tjugo år sen har jag inte läst som beter sig på exakt det här viset?
Och egentligen de allra flesta recensioner av de böcker som skrivs idag med. Moral. De ska passa in i recensentens moralschema för att bli godkända.
Man läser inte vad som står, och bedömer det kritiskt (värderande ur olika aspekter), man anlägger en redan färdig mall: Jag själv, jag kritiker Niklas/Anna Johansson/Bredäng.

Men, och detta är vad jag kommit fram till: Man kan inte göra om Sverige till en del av kontinenten i det här avseendet. I Sverige kommer alltid Nina Björk och Maria Sveland anses som framstående intellektuella (vilket de i själva verket inte är, däremot framstående moralpredikanter) och Janne Josefsson vara en Riktig Undersökande Journalist (vilket han i själva verket inte är utan en i hög grad emotionellt styrd journalist, en farlig sort eftersom han mycket väl kan bli ett verktyg, bristande omdöme och integritet som han verkar ha...)

Det här ger ett litet lydigt folk, har ni tänkt på det? Ett produktivt, enkelriktat och effektivt folk som gör som makten säger. Ett unisont folk. Och de få som inte instämmer i kören mobbas bort från arenan.
Visst, jag överdriver litegrann, men nog är det så det ter sig, i stora drag, utifrån.
Det ger storföretag som går bra också i kristider, slimmade organisationer, där incitamentet är pengar.
Men i den offentliga delen av verksamheten verkar samma hypereffektiva folk nu torskat.
Tydligen fungerar inte dessa svenska honnörsord i verksamheter där man inte säljer grejer utan förvaltar och förmedlar kunskap, inte heller i det som kallas vård och omsorg (vilket ord, va?).
Vägs ände.
Och skattepengarna verkar strila bort ur landet som vatten ur ett gediget ikea-durkslag.
Snart blir det väl inget kvar... men joda, man fortsätter att fylla på uppifrån.

Nä. Hörni, det här blev en dyster text. Kan ju meddela att Frankrikes problem är de rakt motsatta i hög grad. Tröga mekanismer, ovilja till förändring, ineffektivitet.
Mindre fascinerande på ett sätt.

För det som är fascinerande med Sverige och svenskarna är ändå denna storslagna och svårslagna effektivitet. Man är effektiv också när det bär helt åt helvete liksom.
Fantastiskt.

Nej, jag tror inte att SD kommer att få dundesiffror i nästa val, jag tror att MP hamnar i vågmästarrollen. Det ska hur som helst bli intressant att se hur det går då. Hej.

21 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Jag avstår från att kommentera det mesta här; sympatiserar med Nina Björk och nån icke-intellektuell är hon inte, det bara verkar så när hon blir nervös i TV.
Men vad beträffar Josefsson så är det ju inte så hot stuff längre, det han jobbar med.

Såg däremot en Helt Fabulöst Bra undersökande TV-historia från Finland, gällande bloddoping bland skidåkare: Smart, inträngande OCH kontnärligt gjord. Där fick man veta vad en film baserad på "undersökande journalistik" kan vara.
Gräv-där-du-står-konceptet har ju annars vadmaliserats en hel del av svensk debatt ; ) Lätt att ironisera över - eftersom plätten där man står har en maxigräns i det egna skonumret. Men det gäller nog många...alls inte bara svenskar. Även om ditt favorithat riktas mot detta stället.

Vill man i stället poängtera ett par riktigt beundransvärda typer är det kanske svårare. Inga- Britt Ahlenius och Kerstin Ekman kvalar in. På rak rygg.

Karin S sa...

Gabi,
Jag har inte sett Nina Björk på teve, däremot läst en hel del av det hon skrivit, dock inte allt.

Och vad gäller Josefsson så var det detta jag tänkte på den här gången
http://www.mariasveland.se/aktuellt/gubbvaldet-pa-grav/
Han imponerar fortfarande inte, om man säger så. Alla mina sympatier går till Sveland i den frågan. Även om jag inte gillat särskilt det jag LÄST av henne heller. (Nej, inte allt hon skrivit här heller.)

Och så kan jag väl bara säga att jag nog inte favorithatar Sverige och svenskar. Jag förundras över VAD som väcker intresse och debatt. (Björk, Sveland och Josefsson t ex.)
Och ibland över hur de debatterna ser ut.

Och för övrigt är vi väl överens om att det är något jävligt konstigt med hur allmänna medel sköts i Sverige. Trodde jag.
Men det får man inte heller säga utan att bli kallad hatare?

Well. Hattolkningen får stå för dig. Jag ger mig inte in i på de domänerna. Hej.

Bengt O. sa...

Bra text Karin och intressanta länkar. Jag häpnade när jag läste Krzysztof Baks text - den är ju så på pricken. Men spännande att Bak liksom inte fattar (eller troligare: låtsas som om han inte fattar) att det han funnit hos studenterna bara är en del av ett mera grundläggande samhällsproblem. Vi (ni) vet hur allt skall vara, vad som är riktigt osv. och den som tycker annorlunda har fel även om han eller hon uttalade sig för tusen år sedan - de borde ha vetat bättre i alla fall. (Just nu har jag nyblivna akademiledamoten Sara Danius förakt för "den vitalistiska kvinnosynen" hos Martinson on the top of my mind.)

Vill uppmana eventuella läsare att följa dina länkar.

Gabrielle Björnstrand sa...

Äsch: Jag tog väl i. En hel del synpunkter har vi gemensamt, som sagt.

Och om ingen kritiserar Sverige bara för de bor utomlands vore ju trist. Alltså jag tycker du klampar på rätt frejdigt, och det är också det jag gillar med din blogg. Men ibland sätter jag in en stoppkloss. Om inte annat för att retas.

Är inte ett dugg intresserad av Sveland, och kan bara säga att det mesta av det tugget tråkar ut mig.
Och att det är för ofta svenskarna tycker liksom i grupp. 88 eller ej.

Själv råkade jag i veckan bli så glad att det fanns EN svensk och EN kvinna, jag kunde beundra. Fortfarande. Nämnda ovan.

ea sa...

Karin

DN:s löpsedel igår: DN-REPORTER PRISAD

Allt gott

einar

Magnus sa...

ea: jag säger bara krigsrubrikerna i Sydsvenskan - både på ettan och kultursidan, i varje fall på webben - när västindiska sångkometen Rihanna hade ett par spelningar på stadens största arena inbokade. "RIHANNA STÄLLER IN i Malmö" - "RIHANNA KAN KANSKE SPELA I MALMÖ" - "Allvarligt sjuk - stryker konserten i Malmö" - "RIHANNA spelar i Globen" (hon ställde in på grund av "utmattning och problem med rösten" vid 24 års ålder, något som väckte hundratals syrliga kommentarer på nätet (hur mycket sångerska är hon, förresten?)

Sydan ställde inte en enda kritisk fråga, och verkade inte heller nyhetsvärdera ur någon annan synvinkel än att det var många som köpt biljetter och att saken därför hade hogt allmänintresse. Kalas!

Om svensk tv kan man ju bara säga att den imponerar. Inte. - Och jag blev inte heller förvånad över artikeln om att svenska studenter saknar nyfikenhet och sällan förhåller sig prövande till det de läser om, eller till sitt sätt att ställa frågor. Jag minns mig ha hört frågan "kommer det här på tentan??" litet för många gånger.

Gabrielle Björnstrand sa...

PS:
Jag hade Kryztof Bak som lärare på Litteraturvetenskapen. Jag och flera andra tyckte om honom; just för att han bjöd motstånd, men också för hans omisskännliga entusiasm för ämnet.
Vi kom bra överens.

NU har jag läst hans artikel också: Den utstrålar det han själv bar med sig till institutionen; allvaret, den centraleuropeiska respekten för de stora frågorna. Författarna som ledsagare, etc.

Jag tror kepsar bakochfram är en "mentalitet" som sträcker sig allt längre upp i universtetsåren.

Och det där med att t.ex. kritisera en 1500-talsmålare för att han gör ett idealiserat kvinnoporträtt har jag skärskådat i annat sammanhang; en antefaktisk historieskrivning som gör en sådan uttolkare till domare över årtusenden av människor och deras konstiga samhällssyner: finns inte endast hos studenter, utan på docentnivå.

Karin S sa...

Tack för er respons.
Och ja, Baks artikel var bra, och dessutom ett exempel på motsatsen till det han kritiserar. Han vänder och vrider, jämför och analyserar.
Så nog finns de, undantagen.

Helena Looft sa...

Jag har också haft Krzysztof Bak som lärare, i höstas, på kursen "Introduktion till litterär tolkningsteori", och tyckte också att han var en mycket bra pedagog och lärare.

Däremot var det lite si och så med det som Bak kallar intersubjektivitet på kursen; nästan alla satt knäpptysta och vågade/ville inte yttra ett ord. Någon "tillitsfull, mänsklig dialog" syntes inte till, studenterna hade absolut inte några av de svar som det talas om i artikeln utan var – misstänker jag – helt enkelt rädda för att känna sig dumma och svara (eller fråga) fel.

Så sanningen är nog – som vanligt – mer mångfacetterad än vad DN vill göra gällande. Att studenter på grundkursen tror att alla böcker handlar om dem själva är väl inte så konstigt; det är ju så de flesta läsare läser och sådant man vänjer sig av med med tiden när man studerar litteratur.

Helena Looft sa...

Vill bara tillägga att jag tycker Baks artikel var väldigt bra!

Och att jag inte uppfattar det som att han vill dänga till nyblivna svenska humaniorastudenter i sin text. Min erfarenhet är dessutom att alla redan under andra terminen har fattat galoppen och börjar ursäkta sig när de någon gång dristar sig till att komma med subjektiva synpunkter på det de har läst: "jo, jag vet att författaren inte menade detta när han skrev boken, men jag tycker personligen att …"

Jag ser det som att Bak i sin artikel efterlyser dels kunniga lärare, som vågar säga ifrån när studenterna är ute och cyklar i sina tolkningar, och dels mer tid till undervisningen – något jag helhjärtat håller med om. Jag vet att vi är många som brinner av iver att få ställa frågor, lyssna och diskutera, men tiden räcker inte alltid till.

Agneta sa...

Menar inte Bak att studenterna inte – för sig själva – ställer frågor till texterna de läser utan ser på dem med nutida subjektiva perspektiv och att de därmed inte förstår vad olika äldre texter egentligen handlar om. Inte att de inte ställer frågor vid de få lektionstillfällena.

Helena Looft sa...

både och, trodde jag ... När man pluggar hänger det väl ihop?

Karin S sa...

Och jag tog för givet att den största feedbacken(?) kommer på tentor och inlämningsuppgifter, det är där läraren ser hur varje student resonerar, det är där han får överblick.

Helena Looft sa...

Mja, på Stockholms universitet så är det i varje fall så att man läser olika delkurser och så får man en tenta i slutet av varje och sedan byter man lärare. På grundkursen hade jag fyra olika lärare som avlöste varandra under terminen, så det fanns ju inget tillfälle att få feedback på tentan mer än i form av ett betyg och eventuella skriftliga kommentarer.

Karin S sa...

Ja, men jag menar lärarens feedback, alltså den Bak bygger sitt resonemang på. Inte studenternas. En sluttenta är väl jättebra för honom/henne.

Helena Looft sa...

Okej, då förstår jag. Hur som helst så är den delkurs som det talas om i artikeln, "Från antiken till medeltiden", den allra första man läser när man börjar på litteraturvetenskapen. Jag tycker att man kan vara lite överseende med de studenter som är ovana vid att läsa på ett litteraturvetenskapligt sätt och, som sagt, min erfarenhet är att alla så småningom lär sig det som Bak kallar "konsten att fråga".

ea sa...

karin

nej, man "läser inte vad som står, och bedömer det kritiskt (värderande ur olika aspekter" - samtidigt gör man precis så ibland, och läser vad som står, nämligen då det som står redan bekräftar den ideologi (världsåskådning vore för mycket sagt) som man har och som ligger i tiden. därav denna svindlande tröttsamma rundgång som kännetecknar svensk offentlighet. jag tar ett exempel.

ur en recension av andra delen av jonas gardells romanserie. kritikern skriver: "Gardells queerhet är ett sabotage av det mer sofistikerade slaget. Istället för att tydligt ifrågasätta låter han de normenliga könsrollerna läcka en aning vilket får dem att framstå som absolut gravallvarliga och oförbätterligt komiska."

tanken är alltså att gardell i sin roman visar hur de som har makten - de heterosexuella - kan "upphöja sin maskerad till norm" (gardells egen formulering).

att jag är attraherad av kvinnor är alltså en slags maskerad. som gör mig oförbätterligt komisk. för egentligen skulle jag vilja intimt kramas med jonas gardell och hans bröder. detta skulle jag alltså förstå om jag inte lät mig luras av den rådande makten.

jag tar detta som exempel inte för att påpeka att denna idé och andra liknande liksom tas för givna, utan för att oförskämdheten saknar gränser. övergrepp - hat, hån, uteslutning, mobbning, förakt - är inget problem, bara det är ideologiskt sanktionerat/"rätt".

och det är just denna oförskämdhet - en slags utvecklad dumhet - som gör det omöjligt att vilja vara i närheten av det svenska "intellektuella samtalet".

allt gott

einar

Thomas Nydahl sa...

Einar, din betraktelse är verkligen värd att fundera på. Tack för den.

Karin S sa...

ea,
Fattar vad du menar, det jag tänkte på mest var då jag följde en bok från trettiotalet som kom i nytryck. Den var komplex, skriven av Némirovsky, självbiografisk av judisk kvinna i Frankrike som så småningom mördades i förintelsen.
Ja, henne skällde man på för att hon var antisemitisk. Utan att veta ett skvatt om den komplexa värld hon levde, skrev och navigerade i.

Men som sagt, jag fattar vad du menar. Då saker som faller INOM ramarna faller, ja, då skrivs sånt du nu refererar. Och om man gör som du, tänker efter lite, så ser man ju att man hamnar väldigt konstigt. Milt uttryckt.

Återigen tack för era kommentarer, allihop.

Karin S sa...

Magnus och Anonym,

Eftersom ni diskuterar något som inlägget inte alls tar upp så tar jag nu bort era kommentarer. De hör helt enkelt inte hit.
Allt gott,

benved sa...

hej, hittade den här artiklen!

http://www.sulf.se/Universitetslararen/Arkiv/2013/Nummer-5-13/Studenter-pa-13-aringsniva-kraver-nya-arbetssatt/#.UUmppQXljFg.facebook

intressant att det går så snabbt, hälsar en som adrig varit bra på svenska.