Och vi konstaterade att vi var i femtioårsåldern. Somliga över somliga under, men i alla fall, vi var just det, i femtioårsåldern.
När min pappa fyllde femtio kommer jag väl ihåg mottagningen, jag gick sista året i gymnasiet. Den här lilla pojken som glatt och ovetande springer omkring över klipporna har alltså gamla föräldrar. Jag vet inte varför men jag tycker att det är något sorgligt med det.
Om han inte hade funnits (får man alls tänka så?) så hade vi inte varit fullt så gamla föräldrar.
Alla andra barn och kusiner är mycket äldre. Han får inte vara med. Än vet han inte om hur (illa) det är, att hans föräldrars vänner snarare har barnbarn i hans ålder.
Att tiden går, det gamla vanliga helt enkelt, det är väl det som är lite sorgligt.