Vi gjorde en utflykt. Det var inte jättefint väder, men ljummet ändå, och vi hade picknick med oss och vi satt direkt på berget som man gör när man är på utflykt.Och vi konstaterade att vi var i femtioårsåldern. Somliga över somliga under, men i alla fall, vi var just det, i femtioårsåldern.
När min pappa fyllde femtio kommer jag väl ihåg mottagningen, jag gick sista året i gymnasiet. Den här lilla pojken som glatt och ovetande springer omkring över klipporna har alltså gamla föräldrar. Jag vet inte varför men jag tycker att det är något sorgligt med det.
Om han inte hade funnits (får man alls tänka så?) så hade vi inte varit fullt så gamla föräldrar.
Alla andra barn och kusiner är mycket äldre. Han får inte vara med. Än vet han inte om hur (illa) det är, att hans föräldrars vänner snarare har barnbarn i hans ålder.
Att tiden går, det gamla vanliga helt enkelt, det är väl det som är lite sorgligt.
3 kommentarer:
När jag var barn tyckte jag att min mamma var väldigt gammal, hon var 31 när jag föddes och alltid äldre än klasskompisars mammor. Sälv fick jag mitt andra barn vid nästan 39!
Det som oroar mig är hur man ska kunna njuta av barnbarnen. Mina föräldrar är ännu pigga och engagerade morföräldrar men unga är de ju inte. Men de har så kul med sina barnbarn att jag också vill få det så. Men om mina barn väntar lika länge som jag bli jag uppat 80 när barnbarnen börjar födas - och närmare 90 när de är 10år... Hua!
Man kanske ska börja prata om moderskpaets fröjder redan nu?
/undrar 4-åringsmamma som oroar sig för barnbarn.
Charlie,
Mmm, men å andra sidan kan man ju inte vara säker på något i den här branschen. Kanske ska man se det så att man får vara glad om man får några barnbarn alls?
Jag var också 39 då jag fick den här sista pojken, och hans pappa är åtta år äldre än jag.
Han umgås mest med oss och med sina far- och morföärldrar för närvarande.
Hans barn - mina barnbarn? - känns oändligt avlägsna.
Hans syskon är liksom en annan generation, där kanske det finns bättre utsikter. Men, som sagt, man vet ju aldrig, det blir sällan som man tror med barn har jag märkt.
Själv oroar jag mig MER för att liksom klara av de här tre vi har, att få dem att bli vuxna och klara sig själva - längre än så sträcker sig inte riktit min inlevelseförmåga just nu.
Fast jag fattar vad du menar. Det är den där lilla sorgen. Det är det.
Självklart har du rätt, det är ju lite löjligt att oroa sig för vad som händer med eventuella barnbarn om 20-30 år. Jag är fortfarande tacksam att jag fick barn överhuvudtaget. Min man är nio år yngre än jag och får väl stå för det raska och unga!
Samtidigt känner jag ett ansvar att leva länge, eller rättare sagt att leva rätt sunt så att jag har oddsen på min sida.
Små sorger som kan bli stora.
Skicka en kommentar