Tante Karine har ordet

Har tre grejer på hjärtat, för det första har jag återuppväckt Tante Karine. Kommer någon ihåg henne? Nähä. Det är i af tanten som är på facebook och försöker hålla ordning på sina nevöer. Det kan t ex låta så här när Stan meddelar sina 227 vänner att han ska ut och segla i helgen:

Kära Stan,
Ser att Du har planer på att ge Dig ut på havet igen. Som lite äldre och mer erfaren här i livet så vill jag endast påminna Dig om att havet är en farlig plats. Du måste ha flytväst och blåser det för mycket så vill jag nog råda er att stanna i hamn. Att Du tar på de utmärkta yllestrumporna jag fann åt dig i julas litar jag fullkomligt på.
Och eftersom jag ändå har Dig på tråden liksom: hur gick det med statskunskapredaktionen?
Hälsa nu hela din familj så gott och jag tänker på dig och ber för fint väder!

Din egen,
Tante Karine

För det andra vill jag ha en iPhone NU och för det tredje så har jag fått en reaktion på min superseriösa artikel om googleavtalet. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta:

Jag ser i söndagens SvD att Du skriver om Google och där står ordet megalomana.
Jag var tvungen att slå upp ordet (megalomani=storhetsvansinne).
Skriv gärna det nästa gång.
Bästa hälsningar,
Anders

Ja, det var väl allt. Nu blir det inte mer seriöst härifrån på ett tag. Man känner sig tveksam vad gäller lönsamheten. Hej.

Googleavtalet

Har framför allt läst, men sen skrivit om det så kallade Googleavtalet. Och blev själv förvånad över det jag kom fram till - nämligen motsatsen mot vad alla andra säger. Kanske är jag naiv, återstår att se.

Av allt jag inte tål

tänkte jag idag skriva om Newsmill, denna gegga av åsikter - i bästa fall, annars bara luckrativ spekulation.

Hur som helst, nu framkommer det som vi alla misstänkte, nämligen att Madame Anka inte kan skriva. Det var redaktörerna som med stor möda klåpade ned de mödosamt ihopsatta meningarna. (Mina barn skriver elegantare svenska, ja? Med risk för att hamna i konstträsket, mina barn ritar bättre, ja?)
Det enda den där sajten gör, är ju att ta dit fruntimmer som gnäller om sex, svenska män och livsstilsgrejer.
Och det är vad de lever på? Ja? Att andra ska göra bort sig? Ja? Att vanliga människor? ska bli arga, ja? Är jag arg, ja? Är jag arg? Nej.
Jag struntar helt i om folk vill ha eller vara hemmafruar, vem eller vilka de vill ha sex med eller inte. Alla viktiga "manlighetsdebatter" i hela Örkeljunga ger jag fanken.

Men jag skulle gärna lägga ned Newsmill. Hellre än att ta bort konstnärslönerna, faktiskt. Eller möjligen -låta Newsmill bekosta konstnärslönerna. Ja.

Jag är visst inte svensk, nu igen

Det här är tydligen vad man ska blogga om just nu. Hägglunds utspel.
Jag känner inte riktigt igen mig i det Sverige han målar upp, men så bor jag inte i Sverige heller. Jag känner mig varken särskilt mästrad, heller inte direkt som någon "kulturradikal" som kollar ned på menigheten från hästryggen.
Frågan jag ställer mig blir istället: Måste man som intellektuell vara vänster i Sverige? Kan man inte få vara intellektuell och opålitligt borgerlig?

Det känns som om man antingen måste vara en murare/undersköterska med hushållskassa och allt det där eller en vänsterradikal kulturskribent för att vara svensk, typ.

Well, jag är varken det ena eller det andra.

Men så är jag väl inte svensk heller. Jag tycker att det saknas en intellektuell borgerlighet - ja. En nyanserad, reflekterande borgerlighet.

Nu lägger jag in en grej som gör att jag kanske måste filtrera kommentarerna igen. Hittade via Elfenbenstornet. Jag tyckte att det var kul.

Bra ord

Alltså, det finns ett otroligt bra franskt ord som jag just lärt mig för när något internetbaserat inte funkar. Det blev en "couac".
Gallica2 (för den som orkar ta reda på eller vet vad det är) t ex har haft couacar liksom jag hade i min uppkoppling i somras.

Ett kvack uppstod.
Är det inte fint?

Höst

Well, det är den tid på året (i Paris) så man tänker att man borde vara en kvinnlig medelålders poet och att man borde vara mycket mer layed back (eller vad det heter, cool, quoi!) och att man borde skriva sina poem om kastanjer.
Själva bollarna.
De bruna och helt fantastiska frukterna som strösslar gatorna, ja?
De kastanjeröda som Titian-hår lena blänkande som möjligen kan rostas och ätas i en annan inkarnation, ja?
Man borde kunna äta dem. Men det går inte.
Man borde skriva om själva kretsloppet, om stammarna som pelarsalar och om höstljuset som silar, strilar, sneddar genom skyndande bortdisande alléer, ja?

Man borde helt enkelt ha ett helt annat yrke och en helt annan ambition. Man borde äta mer kastanjer, inte häst. Men ätliga.
Man borde låta solen genomlysa mer och man borde helt enkelt sno sig på. Innan det är över.

Och allt bara är grått och blött och kallt igen.

Lire

Håller på att läsa LIRE, en tidning om böcker, som just nu behandlar något som närmast kan liknas vid "bokhöst", la rentrée litteraire.

Rätt mycket ter sig tämligen likt den svenska sfären, ledaren muttrar om alltför mycket självbiografiskt material till exempel.

Ändå finner jag en text som jag tycker är väldigt intressant och som är en sorts text jag helt saknar i Sverige. Två kritiker ger båda sina omdömen (till min stora glädje ligger artikeln dessutom på nätet) om romanen Jan Karski av författaren Yannick Haenel.
Boken är tydligen en roman, eller "roman" enligt den mer kritiske kritikern om en polsk snubbe och militär, född 1914 som trasslar sig runt i Europa. Fint! säger den ena kritikern. Tveksamt, säger den andre, och förklarar att det är något mycket märkligt med denne polske officer som inte är antisemit. Statistiskt sett är han närmast omöjlig, säger kritikern, och om han finns måste man liksom förklara hur det kommer sig att han är som han är, annars förlorar storyn i trovärdighet.
Förste kritikern medger att han inte läser "romanen" (mina citationstecken) som historiskt dokument och diskussionen fortsätter. Vad får man säga om de allierades roll? Etc.

Detta är ett exempel på en litteraturkritik som jag fullkomligt saknar i Sverige. Visst är Förintelsen och förnekandet av faktum eller bara ren okunskap kring den särskilt svåra att förhålla sig till, men gäller inte den här diskussionen över huvud taget dessa historiska "romaner" som trots allt, bidrar till vår uppfattning om hur det var en gång i tiden?
Och den förs alltså inte.
Jag blir beklämd av de många anakronismerna i till exempel romanen Gregorius som var så hyllad för några år sen. Jag ställer mig vidare tveksam till att Tycho Brahe i första hand skulle funderat på sin egen kroppslighet och sin familj, betett sig som en svensk medelklasspappa med problem på jobbet.
Okej, jag överdriver, men det jag känner olust inför är just det hur dessa "romaner" skriver om vår historia i någon sorts allmänt medvetande.

Har de verkligen rätt att göra det? och borde inte diskussionen om faktakoll även gälla "romaner"? Var finns den kunnige kritikern i Sverige då det gäller vår historia, vårt förflutna? Det är sånt jag funderar över...

Grupper jag är med i

Sen kan jag bara konstatera att facebookgruppen Inlandsisens vänner/Les amis de l'inlandsis klarar sig fint. Den har nu 12 medlemmar och jag funderar lite på landhöjningen. Är den inte, generellt, väldigt underskattad?

Jag är tydligen inte ensam om att vara kritisk till den svenska skolan

Jag vill inte vara sekptisk på förhand, men vad är egentligen det här?
Skapa i skolan. Man anställer en dramapedagog och allt blir jättebra?
Skojar de?
Eller har jag missat något?

Konsert

Var på konsert härom kvällen. Lou Reer och Laurie Anderson på Salle Pleyel, lite samma sorts lokal som Konserthuset, samma epok menar jag, trettiotal.
Och det var rätt konstigt, kanske för att jag inte går på så många konserter.
Jean hade med sig teaterkikare, som min mamma alltid har när vi går på operan och ser ballet. Det har jag i alla fall gjort många gånger.
Well, han hade köpt sin kikare för konserterna, sa han.

Men så själva konserten. Det här klippet måste vara från samma turné, i juli i Spanien. Det var så här de lät, så här de såg ut. Amerikanska pensionärer som överlevt och som, på sitt vis, liksom diskuterar sitt land - mest.
Stundtals lät det för jävligt. Då och då var det rätt fint.
Jag tycker att det är så konstigt mest. Två människor som kommer och ställer upp sina prylar på en scen och sätter igång och berättar om Amerika. På amerikanska. Utan det franska filtret.

Hur som helst. Publiken var medelålders med halvvuxna medtagna barn. De lyssnade artigt och gillade, i alla fall de som var med oss. Men så är de också uppvuxna med föräldrar som är musiker, eller i alla fall i branschen.
Mina barn hade vrålat och sagt att de ville gå hem. De saknar kanske musikkultur, i alla fall vad gäller amerikansk experimentell musik i Velvet Undergrounds efterföljd.
De gillar Mamma Mia och Lilly Allen.
Det gör jag med.
Jag är nog som Reinfeldt när allt kommer omkring, en enkel kille, typ.
Fast jag skulle hellre ha gått på Nobelfesten - om möjligheten hade funnits.
Det gjorde den inte.