Konsert

Var på konsert härom kvällen. Lou Reer och Laurie Anderson på Salle Pleyel, lite samma sorts lokal som Konserthuset, samma epok menar jag, trettiotal.
Och det var rätt konstigt, kanske för att jag inte går på så många konserter.
Jean hade med sig teaterkikare, som min mamma alltid har när vi går på operan och ser ballet. Det har jag i alla fall gjort många gånger.
Well, han hade köpt sin kikare för konserterna, sa han.

Men så själva konserten. Det här klippet måste vara från samma turné, i juli i Spanien. Det var så här de lät, så här de såg ut. Amerikanska pensionärer som överlevt och som, på sitt vis, liksom diskuterar sitt land - mest.
Stundtals lät det för jävligt. Då och då var det rätt fint.
Jag tycker att det är så konstigt mest. Två människor som kommer och ställer upp sina prylar på en scen och sätter igång och berättar om Amerika. På amerikanska. Utan det franska filtret.

Hur som helst. Publiken var medelålders med halvvuxna medtagna barn. De lyssnade artigt och gillade, i alla fall de som var med oss. Men så är de också uppvuxna med föräldrar som är musiker, eller i alla fall i branschen.
Mina barn hade vrålat och sagt att de ville gå hem. De saknar kanske musikkultur, i alla fall vad gäller amerikansk experimentell musik i Velvet Undergrounds efterföljd.
De gillar Mamma Mia och Lilly Allen.
Det gör jag med.
Jag är nog som Reinfeldt när allt kommer omkring, en enkel kille, typ.
Fast jag skulle hellre ha gått på Nobelfesten - om möjligheten hade funnits.
Det gjorde den inte.