11 december

Jag vet att det här är tjatigt, å andra sidan blir ju något konkret gjort för en gångs skull, så jag skriver i alla fall.
Såg ett hotell med de vanliga buskarna igår, men hade ingen kamera. Och vanliga buskar - samma träd som på första bilden - blir ju lite tjatigt. Jag vill ha Knäppa Buskar.

I alla fall, jag målar på. Nu målar jag vitt i matsalen. Jag spacklar, slipar och svär. Och jag tänker att jag förmodligen borde ha blivit målare. Jag trivs med den sortens jobb. Det är lite som att sticka koftor, man kan tänka medan man gör det, men eftersom man gör något så blir inte tankarna svarta. Konstigt nog. Och så blir det ju fint efteråt.
Jag borde ha haft en liten målerifirma och en skåpbil.

En minusgrad i morse och en fantastiskt vacker morgonhimmel med en liggande månskära och en liten stark stjärna strax ovanför till vänster. Aprikos i horisonten som bleknade.
Nu är det över.
Ställde ut mat på balkongen, vilket min mamma alltid brukar göra, första gången här. Antar att maken får spader om han ser det. Men det gör han ju inte.

Nu ska jag slipa gårdagens spackel. Hej.

9 december Anna

Hoppas springa på något kul hotell idag, men risken är ju stor att det blir mörkt innan jag kommer ut, och då syns väl inte buskarna.
Har annars plastat in blivande matrummet, där stod ett kartongberg som jag först flyttat.
Sen tejpade jag upp en plastgardin mot vardagsrummet och föreslog för familjen att vi verkligen skulle ha en ridå där så att vi kunde sätta upp pjäser. Man är väl dramatiker, liksom.
De bara kollade slött på mig och någon muttrade "Vad rolig du är, mamma." med trött röst.
Tonåringar är verkligen tråkiga.
Men sen tyckte dottern också att det var kul att tejpa så då blev det lite roligare.
Och yngste sonen letade nya gömställen för att leka kurragömma. Han hittade ett, typ.
Nu är golvet plastat och man kan börja spackla i morgon. Jag räknar med att bli klar mot slutet av veckan. Det ska bli vitt. Jättelätt.

Ja, det var allt just nu. Hej.

Tropismer

Vad vi gjorde förra gången på skrivarkursen. Först gick vi igenom det dom hade gjort gången innan dess, då jag inte var med.
De hade tydligen läst ett par texter av Nathalie Sarraute, ur hennes bok Tropismer.
Eftersom jag inte var med så försökte de allihop grundligt och utförligt förklara vad tropismer var för något.
Jag blev bara mer och mer förvirrad.
På svenska (har jag googlat) kallas det för "rörelsefenomen hos växter". I alla fall, Sarraute hade tydligen gjort tropismerna till sin grej. En litterär grej.
Och som jag tolkade det hela kunde i stort sett vad fan som helst vara en tropism.
Det var naturligtvis inte bra, för den tanken gav jag lite lätt uttryck för. Och fler och fler förklaringar följde liksom ivriga uppmaningar att jag verkligen borde läsa Sarraute.
Jag muttrade att jag trodde att jag hade gjort det, men en barndomsskildring.
Ja, jo, det var nog bra, men jag borde verkligen läsa Tropismerna. Osv.

Nu har jag kollat, och se på fasen, nog hade jag läst Sarraute. Här. Och inte var jag imponerad då heller.
Men nu kan jag ju bara tacka min lyckliga stjärna för att jag inte var med då man skulle skriva Sarraute-inspirerat.
Jag brukar i vilket fall som helst skriva som jag tycker, förmodligen slinker då och då en tropisme med, liksom.

Och sen blev det ändå ganska trevligt, tyckte jag nog. Men det är faktiskt hemskt att sitta där och skriva och sen läsa upp alltsammans för de andra. Enda trösten är att de förmodligen tycker samma sak. Men ändå, sakta men säkert så börjar man få grepp om de olika deltagarnas universum, som det kallas. Där finns två jag tror på, två jag inte förstår mig på alls och övriga är i mina ögon helt ointressanta. Men stämningen är liksom glad, entusiastisk och väldigt positiv, till min förvåning får man väl säga.

På hemvägen fick jag sällskap med den lilla koncisa människan. Vi diskuterade våra projekt och planer och jag uppmuntrade henne ivrigt att skriva något mer omfångsrikt, eftersom jag tycker att hon skriver bra.
Hon i sin tur menade att jag, yours truly, behärskar franska språket parfaitement bien. Inte perfekt, men utan fel, liksom.
Ja, ni läste rätt.
Hur i hela fridens dar har jag lyckats få dem att tro det? Om de nu tror det. Men just den här lilla människan är väl den som har bäst kläm på själva språket, skulle jag säga. Nyanser och sånt.
Nej, sa jag, det gör jag verkligen inte.
Det finns otroligt mycket jag saknar, sa jag.
Men, vad jag ändå gör, och vad jag alltid gjort, är att jag inte tar mig vatten över huvudet. Jag ger mig inte in i krångliga formuleringar av tveksam karaktär. Jag försöker vara kort och koncis. Och, vad jag ändå kan, är ju att få fram en text, en begriplig text, en någorlunda redigerad text.
Vad mera är, jag har ju liksom en uppfattning om världen och människorna på något vis. Ett sätt att se. Och det, eller snarare dessa två, kan man förstås framställa även på en ganska enkel franska.

I övrigt var det en av de två obegripliga som menade att jag lät som en film av Ingmar Bergman ibland.

Jag tyckte att alltsammans var väldigt uppmuntrande, för de har liksom referenser till mitt land, mitt språk och min kultur. Även om det inte är världens festligaste referenser så kunde de ju vara sämre. De obegripliga kommer från teaterns värld. Och de kan sina filmare och dramatiker.
Jag tänker att det bådar gott.

Jag kommer greja det.

Mer buskar

Detta är tre av många buskar på ena sidan om en hotellentré boulevard Blanqui.

Jag ville bara ha det sagt.

Buskar vid hotellentréer

Nu ser man ju inte att det här verkligen är ett hotell, för bilden är lite misslyckad på så sätt. Men själva träden och krukorna syns väl. Ovanför sitter en baldakin, den borde nog varit med.

Men det stolta hotell- och buskprojektet har börjat. 

Annars klar med hyllan inne hos mig. Den blev fantastiskt bra, skulle nästan kunna ha dubbla lager böcker i den, den är så djup och stadig och fin. Än så länge dock bara ett lager. 

Hittade annat trevligt i kartongerna också. En röd filt som man kan ha i soffan och då kan man väl ha fredagsmys sen? Något vi inte vet hur man gör. Men jag har förstått att man ska ha filtar och täcken och en soffa och så en spännande film. Antagligen chips också.

Snö här med, kan jag meddela. Men ett ynkligt litet lager som måste ha kommit i natt och som nu håller på att smälta, det gör ingen gladare, varken från eller till.

Ja, det är nog allt. Kanske återkommer om jag hittar fler buskar, hej.

Uppdaterar med en i mina ögon hyperintressant länk. Picard ska börja sälja käk i Sverige. Det bör kunna gå bra, tror jag med. Bättre än Lidl. För deras käk är rätt bra, man kan liksom köpa en hel middag och köra den i ugnen och ställa fram på bordet. Och få sparrisknyten och inbakad (fortfarande röd) oxfilé och flotta efterrätter. Det enda som saknas är väl ost. Och vin.
Ska bli intressant att följa. Hej igen.

6 december

Man kan lika gärna kolla på ett tjugotal skyskrapor för att se vädrets och ljusets växlingar som på havet. Soluppgången är ofta fantastisk. Tänk va, ändå, att den går upp varje dag. Att jorden fortsätter att snurra och rotera, att hela grejen fortsätter att fara genom rymden utan att krocka med andra grejer.
Man kan undra hur länge det varar.

Idag blir det bokplock här. Nä, det är inte en liten fånig rubrik där tre svenska böcker som kommit i pocket får betyg i en skala mellan ett och sex. Tärningsprickar.
Förresten, varför har svenska betygssystem alltid så få betyg?
Här kör de tjugogradig skala. De tycker att det blir mer precist.
Verkar ju i och för sig också knasigt, på sitt sätt.

Jag menar helt enkelt att jag ska ställa in böcker i de hyllor jag igår borrade upp. Motsvarande en och en halv billy. Vi har enheten billy här, vilket fick barnen att skratta ihjäl sig. De började mäta allt i billys. Hur mycket strumpor har du? En tredjedels billy.
Annars spelar pojkarna minecraft. Eller spelar och spelar, de bygger hus i minecraft och en son föreslog självmant att han skulle rita upp får lägenhet (med billys) i spelet. Men väggarna är ju en meter tjocka! tjoade jag.
Jomen, jag kan byta skala, sa han. Jag kan göra en meter till en decimeter, det är så de har byggt Eiffeltornet och Notre Dame i minecraft, sa han. Och den där borgen i Sagan om ringen, vad den nu hette.
Jag fattar i och för sig tjusningen med minecraft. Man kan bygga allt. Det är som lego men man har tillräckligt med bitar för att bygga då Notre Dame. Man behöver inte begränsa sig till enplansvillor med garage, vilket var vad jag kunde åstadkomma med mina bitar som barn.

Jag tror att en hel del dataspel är bra för barnen. Hörs,

5 december

Om man ska bo på hotell tycker jag åtminstone att det ska ha små figurklippta buskar på var sida om porten. Ju bättre, större och flottare hotell, desto fler och konstigare buskar, har jag lagt märke till. Funderar faktiskt på ett fotoprojekt här, lagom till jul. Men idag blev det inget foto (ingen mobil med när jag gick ut) på hotellet där mina släktingar ska bo nästa gång. Men små träd hade det, i stora krukor. Inga jullysen i, vilket jag nog anser vara positivt.

På det jättestora hotellet på boulevard Blanqui har de liksom spiralformade buskar längs hela fasaden, och på lyxhotellet Lutetia nere vid Bon Marché har de varannan buske rund och varannan fyrkantig om jag minns rätt.

Jag måste verkligen kolla upp det här. 

Annars fortsätter hyllprojekten. Allt blir hela tiden fel, för långa skruvar och hälften av konsolerna fel, och så går jag tillbaka och byter och så får jag gå tillbaka igen och byta. Och så håller det på. Jag hatar Bricorama. 

Bod lunch idag. 

Ja, det var nog ungefär det mest spännande som hände idag. Hej.

3 december

I en av Némirovskys noveller är storyn återigen den unga flickan på flykt från revolutionens Ryssland. Hon och hennes familj tillbringar en vinter en bit från den rysk-finska gränsen i en by i Finland. Snön ligger vit och skogen står tyst och frusen. Långt borta mullrar kriget och lyser ibland upp natthimlen. Inne i skogen hittar flickan ett övergivet hus, en sorts datja, vilket enligt henne hela Finland är fullt av under den ryska tiden. Trävillor på naturskön landsbygd dit den ryska överklassen drar sig undan då och då.
I det där huset tassar hon runt och tittar, konstaterar att möblemanget är tyskt, alltså "europeiskt".
Och jag tänker på Sofi Oksanens Utrensning där ryssarna fullkomligt fördärvar ett tyskt piano då de annekterar ett estniskt hem.
Och jag tänker på mitt eget arvegods där sex stolar i biedermeierstil ingår. Om inte tyska stolar så stolar i tysk stil.

Kulturen kom från Tyskland. I hela Östeuropa liksom i Nordeuropa. Möbler, böcker, musik och idéströmningar. Rubbet.
För att inte tala om fina leksaker.
Det var liksom inte bara Luther och idéerna, det var prylarna också. Föremålen och möblerna. Det är ganska märkligt att tänka sig idag.
Tänker jag nu, apropå ingenting.
Det kanske kommer en fortsättning.

Uppdaterar med den här artikeln i UNT som Håkan Lindgren skrivit om en i mina ögon intressant bok, indirekt apropå det tyska, kan man kanske säga att den är.
Och så tar vi den här av Swartz också, om Tyskland rakt av.

Har för övrigt inte tänkt mer på det tyska sen, har hållit på och meckat med hyllor i ett skåp. Nån ska ju göra det också.

1:a advent

Behöver sex Billy för böckerna, har jag kommit fram till. Ungefär. Tänkte ställa in en i en garderob och där ha böcker man inte vill visa upp, typ. Samt pärmar.
Är öht inställd på att få ordning på den där garderoben. Femtio centimeter djupa hyllor längst in, på vilka man ställer väl uppmärkta kartonger innehållande t ex målarprylar, dukar eller elsladdar. Resväskor och ryggsäckar högst upp på en ännu djupare hylla. Kanske åttio, så att man får in mer.
Och nederst hurts med plats för smågrejer. Och så precis innanför dörren till vänster en av Billysarna då.
Tror jag ska fixa det innan jag målar. För då får man bort en bit av kartongberget först.

Idag lunch hos svärmor. Först apero i salongen, muscat och salta kex. Sen till bords, sallad och paté, kyckling med gröna bönor och chips. Ost och sen éclairer till efterrätt. Dom hade vi tagit med. Det är gott. Choux-smet som gräddas blir full med hål i hålen sprutar man in chokladsmet, ovanpå glacerar man med ännu mer liksom blankare och hårdare chokladsmet.
Min svärmor är mycket traditionellt fransk. Nästan lika traditionellt svensk skulle jag påstå att min mamma är, fast på sitt håll.
Det är inte samma traditioner, inte samma värderingar, ändå möts de någonstans åtminstone ibland. Och där de inte möts låter man liksom bli att peta. Från båda sidor.

Läser fortfarande Némirovsky som med fascination undersöker dessa traditionellt franska 30-talsmiljöer. Samt ibland en och annan judisk invandrare, assimilerad men tvungen, av tidsandan, eller snarare den florerande antisemitismen att begrunda sitt öde, sina rötter.
Ett franskt par som bara tänker på att köpa jord. En gammal man som under kriger (14) stjäl från sin far och sen beskyller sin egen son för att göra samma sak, trots att denne inte gör det.
En prostituerad på en bar i Paris.
Traditionellt är alltsammans förstås inte, men det ger en god bild av det franska trettiotalet och av dem som fanns här då. På olika håll och kanter.
Och så även den fantastiska novellen om upploppen i en finsk stad vid havet...

Läste ni Torbjörn Elenskys artikel i Expressen idag? Om inte, så gör det. Elensky beskriver väl vad som väntar oss, spelar ingen roll om man bor i Frankrike eller Sverige. Sämre tider. Och det inte nödvändigtvis som något tillfälligt. Tål att tänkas på.
Och Ola Klippvik klipper twitterflöden som skrämmer honom. Mig med.
Samma jeppe länkar till sin egen recension av Göran Rosenbergs bok om sin. Även den texten tycker jag är helkass. Men onekligen på ett annat sätt.
Han vet alltså inte hur mycket som skrivs av och om Förintelsens barn och barnbarn? Om hur även förövarsidans barn och barnbarn skriver om samma epok och så tydligt har påverkats av den? Om hur alla dessa tar mycket klarare och mer explicit tar avstånd från allt vad tidigare generationer menat?
Jaja, Blott Sverige svenska kritiker har. Och det får man ju vara glad för.

1 december

Eftersom Gabi för lite sen nästan hade Einars As bok Frånfällen på sin tapet så länkar jag till min egen text om den. Det är en fantastisk bok. Läs den.

Och vi har för första gången på sjutton år inget kalenderljus. Ingen har märkt något än, men det känns lite tråkigt.
Kanske kan man göra ett själv?

Dagen har gått i tennisens tecken. Och i borrmaskinens. Försökte borra upp en grej men väggen var av betong, så jag fick sätta grejen på en annan vägg istället.
Vägg som vägg. Grej som grej.
Tant pis.

Rullning: TRADERA

Annars händer inte ett skvatt. Kallare luft, men fortfarande kan man gå utan handskar. Gatorna liksom ljusa ändå, husen tunga och portarna så gamla i den här stan. Oftast en mörk grön färg, typisk för Paris. Annars en guldockraton, träfärgad fast målad. Eller, möjligen, en mörk röd. Portar i andra färger är felmålade.
Och så ljuset ändå. Bara ljuset, sen ska jag inte tjata mer, också det i en blek ockraton, man kan läsa en roman på minsta lilla skruttgata i gatlyktans sken, man kan se Eiffeltornet stråla och gnistra som ett tomtebloss, man ser hela staden nedsänkt i ett bad av gyllene ljus.
Det gör att den känns torr också när den är fuktig.

För er som bor i Sverige och i svenska städer, jämför ett svart blött papper genomstunget på några få ställen med en nål med ungefär en gyllengul pannkaka så fattar ni ungefär vad jag menar.
Om ni inte bor på landet. Då går man ju ut i en svart säck. Men det tycker jag är ärligare och riktigare. Land ska vara land och stad ska vara stad.

Hej.