lördag 8 december 2012

Tropismer

Vad vi gjorde förra gången på skrivarkursen. Först gick vi igenom det dom hade gjort gången innan dess, då jag inte var med.
De hade tydligen läst ett par texter av Nathalie Sarraute, ur hennes bok Tropismer.
Eftersom jag inte var med så försökte de allihop grundligt och utförligt förklara vad tropismer var för något.
Jag blev bara mer och mer förvirrad.
På svenska (har jag googlat) kallas det för "rörelsefenomen hos växter". I alla fall, Sarraute hade tydligen gjort tropismerna till sin grej. En litterär grej.
Och som jag tolkade det hela kunde i stort sett vad fan som helst vara en tropism.
Det var naturligtvis inte bra, för den tanken gav jag lite lätt uttryck för. Och fler och fler förklaringar följde liksom ivriga uppmaningar att jag verkligen borde läsa Sarraute.
Jag muttrade att jag trodde att jag hade gjort det, men en barndomsskildring.
Ja, jo, det var nog bra, men jag borde verkligen läsa Tropismerna. Osv.

Nu har jag kollat, och se på fasen, nog hade jag läst Sarraute. Här. Och inte var jag imponerad då heller.
Men nu kan jag ju bara tacka min lyckliga stjärna för att jag inte var med då man skulle skriva Sarraute-inspirerat.
Jag brukar i vilket fall som helst skriva som jag tycker, förmodligen slinker då och då en tropisme med, liksom.

Och sen blev det ändå ganska trevligt, tyckte jag nog. Men det är faktiskt hemskt att sitta där och skriva och sen läsa upp alltsammans för de andra. Enda trösten är att de förmodligen tycker samma sak. Men ändå, sakta men säkert så börjar man få grepp om de olika deltagarnas universum, som det kallas. Där finns två jag tror på, två jag inte förstår mig på alls och övriga är i mina ögon helt ointressanta. Men stämningen är liksom glad, entusiastisk och väldigt positiv, till min förvåning får man väl säga.

På hemvägen fick jag sällskap med den lilla koncisa människan. Vi diskuterade våra projekt och planer och jag uppmuntrade henne ivrigt att skriva något mer omfångsrikt, eftersom jag tycker att hon skriver bra.
Hon i sin tur menade att jag, yours truly, behärskar franska språket parfaitement bien. Inte perfekt, men utan fel, liksom.
Ja, ni läste rätt.
Hur i hela fridens dar har jag lyckats få dem att tro det? Om de nu tror det. Men just den här lilla människan är väl den som har bäst kläm på själva språket, skulle jag säga. Nyanser och sånt.
Nej, sa jag, det gör jag verkligen inte.
Det finns otroligt mycket jag saknar, sa jag.
Men, vad jag ändå gör, och vad jag alltid gjort, är att jag inte tar mig vatten över huvudet. Jag ger mig inte in i krångliga formuleringar av tveksam karaktär. Jag försöker vara kort och koncis. Och, vad jag ändå kan, är ju att få fram en text, en begriplig text, en någorlunda redigerad text.
Vad mera är, jag har ju liksom en uppfattning om världen och människorna på något vis. Ett sätt att se. Och det, eller snarare dessa två, kan man förstås framställa även på en ganska enkel franska.

I övrigt var det en av de två obegripliga som menade att jag lät som en film av Ingmar Bergman ibland.

Jag tyckte att alltsammans var väldigt uppmuntrande, för de har liksom referenser till mitt land, mitt språk och min kultur. Även om det inte är världens festligaste referenser så kunde de ju vara sämre. De obegripliga kommer från teaterns värld. Och de kan sina filmare och dramatiker.
Jag tänker att det bådar gott.

Jag kommer greja det.

10 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Jag gillade Tropismerna. Tio år sen nu, så jag kommer absolut inte ihåg varför. Men jag tror den stimulerade ett annat sätt att skrivtänka. Bara.

Du och Bergman. Trallalala, säger jag. Man brukar få projektioner på sig när man är en udda. Gäller inte bara turkar.

Men KUL verkar det, alltihop. Tyckte jag nog väldigt motvilligt när jag själv gick "skapande svenska".

Karin S sa...

Kanske är Tropismerna bättre än barndomen, man ska väl inte utesluta det.

Och jo, vad gäller referenser har de ju inte så många, man får vara glad att de har några alls.

Det är nog rätt kul. Eller också inte.

Gabrielle Björnstrand sa...

Jo, det är kul. Intressant alltså. Andra mänskor och så. Och du berättar bra om det.

Och du skriver med största säkerhet mindre krystade dialoger än Bergman, både på svenska och franska.

Men med kul menar jag framförallt; att skriva en roman på franska. Kul-svårt, kanske.

Karin S sa...

Jo, det är som en helt ny grej, du vet ju själv, på svenska har man så gott som absolut gehör på något vis. Man hör minsta lilla fel och så vidare. På franska vet man inte om man hör rätt eller inte, ibland gör man väl det, ibland inte. Det är mer av ett gungfly, alltsammans. Å andra sidan gillar jag ju att pröva nya grejer.
Så på sätt och vis är det väl som vanligt, men lite värre.

evacfranko sa...

Karin, jag saknar fortfarande jättemycket själv trots alla dessa år med det svenska språket men det hindrar liksom inte att skriva på svenska eller på franska för all del. Det var inte länge sedan jag lärde mig rätt kardborreband :), jag använde ordet helt fel men med mycket stor säkerhet att det var rätt, krusiduller? lärde jag mig i förrgår, och mjölbinge, ja du vet... Och förresten hinner jag inte riktigt med alla dina inlägg, det blir knappast bättre när du skriver på franska.

Karin S sa...

Eva,
Det är exakt sånt man saknar, men å andra sidan kan man ju slå upp det. Ibland.
Eller också får man klara sig utan.
Du skriver jättebra svenska, utan fel. Skriver jag lika bra franska är jag nöjd.
Kardborrband tror jag heter scratch.

Hinner du inte med? Du får komma igen här du har mer tid!

evacfranko sa...

Karin, helst skulle jag vilja släppa loss, skriva som det faller mig in, skulle vilja känna mig mera fri i mitt språk men tyvärr är jag inte där än...

Karin S sa...

Hm, kanske kommer det, kanske inte. Som jag minns din bok så fanns det liksom olika nivåer på ditt språk, en del mer frisläppta och suggestiva, andra mer berättande och liksom prydliga. Förmodligen kan du utveckla båda sidorna. Hm igen. Det kan man ju alltid. Fast jag gillade nog de där liksom mer forsande partierna nästan bättre. Där fanns liksom något att undersöka. Kanske.

Karin S sa...

Förresten vet jag ju att jag själv är ungefär likadan, och tror att jag är det även på franska även om allt som är lek med ord och dubbla betydelser och sånt är väldigt mycket mer begränsat där, så finns det.
Vi får jobba på, helt enkelt!

evacfranko sa...

Ja, läsa, skriva, skriva, skriva..., jobba på helt enkelt!