Min kropp är mitt verk

Kära vänner,
Jag anar en viss misstänksamhet från er sida vad gäller mina planer på Ett Nytt Liv. För att få er att inse hur allvarlig jag är kommer jag då och då påminna om föregångare på området. Som den här närmast installationsmässiga videon på tuben, gjord av mannen som under ett års intensiv träning tog två foton per dag.
Det enda som stör mig är kalsongbytena.

Dagens tips: längdskidåkning på golfbana är lagom svårt för nybörjare/otränade personer.

Vårt motto: till våren ska Klubblazern sitta som en - välj valfri persedel.

Er i vått och torrt,

S-B

Tvekan

Är det nånting jag är jävligt rädd för så är det diktatorer. Och diktaturer, själva regimen.

På fb dök en sida upp med foton som hette Women of Egypt, det var helt enkelt de rätt få foton som någon hittat i nyhetsströmmen där kvinnor som deltog i revolten hade fångats. Den som stod för sidan verkade ha ett arabiskt namn.
Jag knappade tveksamt in att jag gillade sidan, för på sätt och vis gjorde jag det. Jag har undrat om några kvinnor deltar i detta. Med sina hjärtan får man ju anta att de gör det, men kanske inte på gatan.
Och så dök en rätt förnuftig vän upp och skrev att är inte det här bästa sättet att se till att de här kvinnorna hamnar i klistret. Om det en dag kommer en hämnd.
Och det är ju inte otänkbart, så jag avgillade sidan igen. Vilket naturligtvis inte gör att den försvinner, men den cirkulerar lite mindre i alla fall.

Det skulle inte förvåna mig om den egyptiska makten en dag använder dessa bilder emot dessa kvinnor.
Och då vill jag åtminstone inte ha bidragit till deras elände.

Så, vad kan man göra för dem? Vet inte.
Det enda jag kommit på hittills är att gå in och prata en stund med våra två pizzabagare, visserligen i säkerhet i Paris, men jag antar att de är inte så lite oroliga. För sina familjer och vänner, för framtiden.
Det enda jag alltså kommer på att man kan göra är be för dem. Be för Egyptens folk (det låter inte så lite bibliskt).
Inte mycket, kanske, men kanske bättre än ingenting...

Bodils studenter

Jag har fattat att jag inte berättat tillräckligt om Zagreb. Kort rekapitulation först. Det är alltså Bodil som är lärare i svenska (sen i höstas) på "fakulteten" i Zagreb. Hon fick idén att eventuellt läsa en av mina romaner med sina sistaårsstudenter, de som är på femte året, och frågade mig om de fanns i pocket. Efter en hel del diskuterande mellan henne och studenterna kom de fram till att de ville läsa Arnes kiosk, varpå jag donerade det antal ex som behövdes, har för mig att det var fjorton. Orsaken till att jag kunde göra det så geschwint var att Bonniers makulerat de här böckerna och i samband med det gett mig 100 ex av varje. (Dem har jag i ett källarförråd i Bollmora. Ibland rear jag dem. Ibland inte.)

Sen åkte jag dit, och träffade Bodil och hennes studenter. De var jätteduktiga. Bodil hade verkligen satt dem i arbete vad gäller den här romanen. De hade googlat på ställen i Stockholm och sett hur det såg ut, de hade valt olika teman i boken och med ett av dem skrivit en text. De kunde sammanfatta boken - och det var så det började. En flicka gjorde det alldeles utmärkt.

Och sen diskuterade vi den. Eftersom det är en bok om unga människor och huvudspåret är en (olycklig) love story kom samtalet att i rätt stor utsträckning att handla om det. Om huvudpersonerna, deras handlande och deras känslor.
Jag hade lite glömt hur det var att vara sådär ung, och hur man läser då. Mer med liv och lust liksom. Numera läser jag ju alltid själv med en sorts kritisk blick, trovärdighet, språk, konstruktion, huvudteman och biteman. Jag struntar mer eller mindre i karaktärerna och handlingen. Men de gjorde inte dessa unga studenter.
De var jättegulliga. Dessutom opretentiösa och stillsamt nyfikna, verkligen urgulliga.

På detta möte var också svenska ambassadens kulturansvariga med, samt ytterligare ett par lärare i svenska, Bodils kollegor, helt enkelt. Så det hela var lite officiellt också.

I övrigt har folk frågat vad vi gjorde och då har jag förklarat att Bodil ju har hund, så vi käkade inte på krogen, men vi kom in på barer. Vi gick flera fina promenader i stan - och så umgicks vi. Även med hunden.

Vi hade jättetrevligt!

En sund själ i en sund kropp/Kroppen är själens boning/osv

Nu tänkte jag börja vardagsblogga lite här. Blogging=jogging, tänkte jag.

Mitt nyårslöfte blev, sent omsider, att börja träna...
Låter det tråkigt? Det är inget mot vad det är! Sent ska syndaren vakna. Men nu är jag väckt. Jag insåg att det inte funkar vid min ålder att leva som svenska journalister i 35-årsåldern. Ni vet, ja? Man skriver i stort sett varje dag på fb och twitter och var man nu skriver, i sin alldeles hemliga dagbok, kanske, att nu är jag så sugen på vin, nu tar jag ett glas vin, nu har jag gjort mig förtjänt av ett glas vin. Och så vidare. Och så dricker man alltså för mycket, käkar kanske för mycket eller fel och så tränar man inte, eller sporadiskt eller rätt ordentligt.
Strunt samma.
Det där funkar till en viss ålder, sen gör det inte det längre. Jag vet inte exakt var gränsen går, men jag gissar nånstans mellan 40 och 45. Jag har med andra ord passerat den med minst ett par år.

För då, mina vänner, börjar detta pimplande straffa sig. Och träning verkar osannolikt jobbigt.

Med andra ord, Ett Nytt Liv.
Jag har skrivit in mig på la gym suédoise. Det är exakt som friskis och svettis, så där behöver man inte känna sig främmande direkt. Om man fixar att koordinera armar och ben vill säga.

Och nu ska denna blogg bli en friskvårdsblogg, tillägnad Sven-Bertil Taube.

Hej,

Vårkollektionen är här

Tröttnade på mörkret, anser att det här är en vårkollektion av något slag. Ser även att det liksom fattas en rad under rubriken där det borde stå "med rätt att tycka" eller "mitt i språnget" eller vad fan som helst egentligen.
Kanske skriver jag dit något en dag.
Med gipsad arm
Ständigt cyklande
Socialare än så här blir det inte
Livsledans språkrör
Tidigare var jag kritisk till sossarnas kulturpolitik nu ser jag ingen kulturpolitik alls
Storm i ett vattenglas
I orkanens öga
You name it

Annars har jag gått på slutrea idag. Finns nog inget mer deprimerande än slutrea på Monop. Ihop med defekta handväskor i syntet ligger spidermanleksaker och kartonger med nylonstrumpor i udda storlekar. 70% på allt.

Ett uttryck jag föresatt mig att använda i år är till varnagel. Kanske kunde man ha det som underrubrik. Men jag är lite osäker på vad det betyder, nåt i stil med till varning?

Allmänheten varnas.

Hej.

Kungsången

skulle jag spontant skriva, tror jag. Sen kollade jag på google.
Kungsången 487 träffar
Kungssången 6280 träffar, däribland wiki, hovets sajt m fl.
Ändå känns det fel.

Vid fortsatt googlande tror jag mig finna någon typ av förklaring, låter heter inte Kungsången, den heter Ur svenska hjärtans djup en gång, så kallas den t ex i Svensk söndagsskolsångbok från 1908.

Med andra ord, man säger Kungsången, men det är inte så den heter, det är alltså en muntlig grej som ingen riktigt vet hur man stavar? Men borde det inte finnas några regler för detta, och hur lyder i såna fall de? Jag vill skriva Kungsången.

Och varför heter det då Kungsgatan? Det är kungens gata, okej. Men Drottninggatan, då?
Ser inte stavningen Kungssången ut ungefär som om man stavade drottningssylt med just två s?
Kungsport, kungsord, kungörelse? Nä, jag skojade. Kröning heter väl det.

Jag fattar inte logiken här, inte ens min egen. Kan det vara att låten är till kungen, medan kungs- betecknar att det är kungen som är ägare? Alltså om kungen sjöng för sig själv skulle det bli logiskt att kalla biten Kungssången?
Ja, så är det nog. Ungefär som Kungens kurva.

Hej.

PASKI SIR superior II

Det var en ost. Inuti det fina paketet låg en vakummförpackad ost. Den var inte, som jag trodde, vit och lite mjölig, utan stenhård och mörkt gul innanför ett stearinskal som liknade putsen på husen om man ska vara sån. Tung. Den påminde om ett sånt där brett ljus man hade på 70-talet, ett av flera på en ljusbricka.

Jag tror att det tar ganska lång tid innan den tar slut.

PASKI SIR superior

Kroatien ligger utanför den europeiska unionen. Jag hade inte riktigt tänkt på vad det innebar för själva resandet innan jag reste, men blev varse att det då var som förr i tiden. Passkontroll med stämpel (vilket gladde mig på något vis), och så långa och omöjliga transportsträckor på flygplatsen här i Paris. Man fick åka ett litet matartåg mellan plan och bagageutlämning. Sen var det tjugo minuters förvirrande promenad till utgången.

Men, det var inte det jag skulle skriva om egentligen, utan det var att i och med detta så hade Zagrebs lilla flygplats en för sin storlek gigantisk taxfree. Eftersom jag hade lite kuna kvar tänkte jag att jag skulle köpa en flaska lokalt rött med mig hem. Någon sådan fann jag inte, däremot massor av whiskey-sorter och likörer. Lacoste-tröjor och rätt snygga handväskor.
Det enda som jag uppfattade som en lokal produkt var det här paketet. Det låg i en kyldisk. Kostade lika mycket som den 12 år gamla whiskey jag köpte till slut. Något jag inte hade begripit förrän jag hamnade i kassan. Men då gick det så bra att fylla på med kreditkortet.
Så jag köpte det, antagligen för att det liknar de julklappar vi slog in då jag var barn. Man skulle lacka paketen, och ha ett sigill. När jag gifte mig med en greve hoppades jag rätt mycket på en sån där ring med vapen som ju är tänkt för detta ändamål. Hittills har det inte blivit någon. I alla fall:

Nu tror jag att det är en ost. Men jag vet inte. Barnen tycker synd om mig för det och när jag inte svarar på vad den kostade så tycker de ännu mer synd om mig.
Jag har sagt att vi inte kan äta den förrän vi allihop är samlade samtidigt. Det innebär som tidigast i morgon.

Med andra ord, i morgon talar jag om vad det var.

Nu kommer vykorten

Det var lite kallt de här dagarna jag tillbringade i Zagreb, så jag tog inte fullt så många foton som jag hade velat. Inser jag nu. Men som Bodil påpekade: Karin, du tar alltid så bra kort!
Nu tänkte jag alltså visa er några. Här är först ett litet monument som fascinerade mig. Det ligger mellan två halvor av en stor utfart från stan, ungefär som om man la en gräsmatta mellan höger- och vänsterfil på Nynäsvägen och där ställde ett monument.
Som synes omges det av vajande fanor varav varannan är kroatisk. Man såg över huvud taget mycket flaggor i stan, ibland hängde den kroatiska bredvid EUs stjärnbanér (eller vad den nu heter) och då tyckte jag nog att de föregrep händelserna något.

Här rätt skum arkitektur. På baksidan av detta närmast organiska hus låg en liten bilverkstad där jättehög popmusik strömmade ut, svajiga bitar på kroatiska (antar jag). Jag kom att tänka på melodifestivalen.

Här en ganska lätt fråga, eller kanske uppmaning: Gissa hunden!

Och här ska man då gissa kyrkan.

Slutligen det Bodil kallar patriotens hus. Ett självbygge lite i stil med Facteur Chevals hus. Om än i mindre skala. Även den förra byggnaden påminner något om Chevals projekt. Dock ej monumentet.

Återkommer med mer så småningom, hej på en stund,

Hej från Zagreb

Resan gick bra, Zagreb är en ganska liten vid stad med berg i norr men
flod i söder. Spårvagnar.
Märklig blandning utanför stadskärnan av miljonprogram och
inkorporerade små byar med päronträd och grönsaksland.
Ska nu om en stund träffa Bodils studenter som läst Arnes kiosk. Ska bli kul.
Nu skickar jag ett monument.

Envoyé de mon iPhone