medelåldern

Var ute och handlade i morse, på rue Mouffetard (inte min bild), och stod i kö en halvtimme i ett slakteri (heter det så?) där jag sen köpte revbensspjäll. Med mig hade jag tonårsdottern. Framför mig i kön stod damer som jag bedömde som mellan tio och tjugo år äldre än jag.
De var alla kräsna och hade arton miljoner små krav på det de skulle ha, och om styckmästaren (heter det inte så?) inte visade upp kotletterna i sitt papper innan han virade in dem så bad de att få se dem. Putsa och såga, sånt tar tid.
I af, det slog mig då att jag blivit väldigt mycket äldre. Det beror nog inte så mycket på mig som på att barnen blivit väldigt mycket större.
Jag är liksom jämnårig med de där damerna i kön nu, menar jag. Jag har halvvuxna eller vuxna barn. Jag är inte småbarnsförälder längre. Det är en sorts steg man tar. Eller blir utsatt för. Man börjar fundera på vilka universitet som kan vara bra och hur man egentligen går tillväga för att lära sig dansa sällskapsdans (heter det inte så?).

Och så inser man, och det är sommarens insikt, att om man vill vara snygg (även) som medelålders så innebär det helt andra åtaganden än då man var ung. Eller halvung då.
Man måste träna mycket mer, man måste köpa dyrare kläder (eftersom det inte finns några kroppsliga ursäkter för illasittande kläder längre), och man måste fortfarande göra alla grejer man redan gjorde av intim karaktär. Inget är liksom vunnet, där. Tvärtom. Man måste lägga till mer grejer.

Ska man färga håret, eller inte?
Ska man börja med en annan sorts dojor?
Måste man börja med handväska?

Röka kan man inte göra längre, det straffar sig omedelbart. Dricka får man göra mycket måttligt, annars orkar man inte träna. Och träna måste man göra regelbundet och minst två gånger i veckan för ett högst medelmåttigt resultat.
Ja, det är väl hela affären egentligen. Mycket mer möda för ett sämre resultat. (Och om man inte gör alla de här grejerna, ja, då är vägen mot vinalkoholistens outfit given, och det vill man ju inte heller.)

Och nu tror ni kanske att det hela uppvägs av att barnen artar sig till fantastiskt snygga vuxna? Helt utan ansträngning om än med tandställning, regelbunden motion, vaccinationer och käk av högsta kvalitet? Skola, läxor och karaktärsdanande aktiviteter (scouterna)?
Uppvägs och uppvägs. Jag vet inte jag.
Det hela känns ändå bräckligt och osäkert ibland. Ömtåligt och oförutsägbart.
En ny etapp helt enkelt. Inte som småbarnsåren som jag minns som så intensiva så att jag inte hade tid att vara rädd.