Fin läsning av Soffan

Lennart på Den långsamma bloggen har läst Den gordiska soffan. Redan tidigare började han sin läsning och det kändes liksom lite dumt eller ömtåligt att kommentera den. Det var som om den faktiskt var lika ömtålig som boken - kanske - är.

Nej, det är inte en ömtålig bok men det är mer ett tillstånd än en bok, för mig som skrev den. Den har förvisso lämnat mig, den var på sitt sätt smärtsam att skriva, mest för att jag hade givit mig själv förutsättningar som var sorgliga. Det skulle bli och vara en tragedi. Jag hade skrivit en lättsam initiationsroman (Arnes kiosk). Nu ville jag skriva "något seriöst".
Så småningom lärde jag mig av kritiken att det nog kunde kallas en sedeskildring. Visst låter det otidsenligt?
Men det var mer något annat, faktiskt, det var att gå in i en påhittad människa som skulle lösas upp, som skulle gå under. De förutsättningarna fick jag inte ändra och om ni visste vad svårt det var! Och samtidigt var det just det - upplösningen - som var spännande att skriva.
Det gav faktiskt närmast hallucinatoriska upplevelser då och då. En människa som flyter ut som inte har några tydliga gränser vare sig mot omgivande människor eller mot själva omgivningen. Träden, staden, isen, allt blev delar av honom och hans känslolägen.

Egentligen borde man förmodligen alltid skriva så, som om man visste att både man själv och den man skriver om i vilket fall som helst kommer dö. Förutom att den man skriver om inte gör det då. Inte på samma sätt i alla fall. Men man borde skriva som om varje sekund är den sista. Det blir bättre då.

I vilket fall som helst, tack Lennart!