Måste säga att jag mycket uppskattat Zarembas artikelserie i DN, I väntan på Sverige.
Jag behöver väl knappast presentera den. Frågorna han ställer är många och svaren han ger egentligen obefintliga. Däremot sätter han med säkerhet igång tankeprocesser.
Han är mycket kritisk mot den svenska "integrationspolitiken".
Han är likaså mycket kritisk mot de svar på frågan (inte invandringen, men vem som är svensk) som sd ger.
Han uttrycker dock, genom en av sina intervjuade en stor förståelse för de etniska svenskar (i brist på bättre uttryck) som, kanske inte alla gånger medvetna om det själva, "sörjer folkhemmet": Till det skulle jag vilja lägga att "folkhemmet" nästan är det förlovade landet - för oss.
Allt fint som någonsin tänkas kan och inga som helst problem eller sprickor i bilden.
Folkhemmet har med andra ord egentligen aldrig funnits. Men som dröm var det vackert att få. Typ.
Well.
Nu kommer jag till saken. En bit ner i den här texten kommer Zaremba in på historiesyn, och i just det här fallet tysk sådan. En tysk-turkisk kvinna avsäger sig ansvaret för den tyska historien och Zaremba undrar om man verkligen kan göra så.
Själv tänker jag att man gjort en historiesyn till sin då man börjar förklara denna historia, som man i och för sig kanske inte gillar, för dem som inte har någon pejl på den.
Jag kan komma på mig själv med att förklara svensk neutralitet i själva verket inte existerade, den var feghet och svenskarna lät andra dö för att själva leva gott. Inte ett exempel på svensk historiesyn, direkt. Jag kan även komma på mig själv med att se vissa poänger (om än inte alla) med franska atomvapen och därmed experiment med desamma på franskt territorium. Inte heller direkt svensk historiesyn. Ni vet väl att de franska vinbönder som hade Systembolaget som enda köpare när det begav sig gick i putten? Nåja, det gjorde de antagligen inte, men de fick några svåra år.
Jag kan helt enkelt förklara en hel del av den franska historiesynen för mina svenska (få) vänner. Ingen är väl i och för sig särskilt intresserad, men dock.
Jag kan inte säga att jag tycker att allt här är bra eller bättre men jag vet hur de resonerar, ibland menar jag att de har rätt - i just sin historiesyn.
Bra, innebär det då att jag även "står för" franska övergrepp i kriget med Algeriet?
Well... kanske kan jag säga att jag uppskattar den diskussion som nu ändå förs i ämnet.
Integrerad, på det sättet, kan kanske aldrig en första generationens invandrare bli. Men, han eller hon kan komma rätt långt ändå. Och hans eller hennes barn ännu längre - i synnherhet om de får chansen att skapa sig en plats i det nya landet.
Kanske ska man inte begära mer.
2 kommentarer:
Ja, just så är det! När jag svamlar om Melodifestivalen och annat ytligt är det ju egentligen de här det handlar om. För utan gemensam historiesyn är det svårt att ha gemensamma referensramar i nuet. (OK kanske inte om Tv-program då, men om lite allvarligare grejer).
Jag känner precis igen det där om neutraliteten. Den var ju världsabäst när man gick i plugget, jag har inget minne av att den någonsin ifrågasattes trots att vi läste Anne Franks Dagbok. Jag förstod inte varför inte alla gjorde som vi? Då bidde det ju inga krig! Att det sedan inte skulle funnits några judar kvar alls tänkte jag liksom inte på.
Ok, diskussionen kanske är lite mer nyanserad men nog finns synen, vi drar oss undan, låt de andra tjafsa i Bryssel bäst de vill. Eller på Balkan.
Sedan behöver ju inte det betyda att man stöder all interventionistisk politk som Frankrike eller USA har fört.
Charlie,
Jag tror att det är både ock. Både det på ytan, teveprogrammen, vad man gör i helgerna (rustar båten, bygger om köket, ser utställningar) och hur barnens skola är.
Alla de där små grejerna som utgör ett kitt i vardagen, då.
Men det är också de här avgrunderna som man väl kan kalla det i brist på bättre, och då tror jag att det framför allt är de två världskrigen som liksom är en vattendelare verkligen.
Skicka en kommentar