Kollar upp folk som jag hade glömt sen sådär trettio år.
Och det går. Google ger svar. Google är facit.
Det har kommit en sorts facit till livet.
Egentligen vet jag inte om jag vill ha det där facitet. Det är lite som med ultraljudsundersökningen av babyn. Om man nu kan få reda på könet, varför ska man då säga nej?
Om man nu kan få reda på vad folk gick i pension som, vilka medaljer de fick ur konungens hand, vilka människor de lever med, var de hittat ett äldreboende... Ja, varför ska man då säga nej?
Man kan få foton på dem också. Se hur de åldrats.
Herre Gud.
Det kan ändå inte ha varit meningen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar