Tack!

Jag vill verkligen tacka er allesammans som bidragit med kommentarer till det förra inlägget! Särskilt Bengt O förstås, men självklart även er andra.

Ni har hjälpt mig att få syn på mig själv, inte som en individ, men som en del av ett större förlopp, en del av den svenska moderniseringen.
Om jag kollar på min familj, och inte bara dess nära historia, så ser jag två pågående processer.
Min pappas familj och den farmor och farfar jag träffade mycket som barn kommer från sörmländsk landsbygd utanför Nyköping och den lilla staden Eskilstuna.
De flyttade till Stockholm och gifte sig på 1930-talet. Pappa fick "läsa vidare" som jag tror man säger och gjorde alltså den mer allmänna klassresan.
Mammas mamma och pappa har däremot kom från små städer och hade mer av utbildning. Morfars pappa var kapten och förde segelfartyg. Morfar tog studenten. Mormors pappa var lektor i matematik och mormor fick också (liksom sina systrar f ö) en utbildning.
Också mormor och morfar flyttade till Stockholm och mamma utbildade sig, hon också, vilket kanske var en enklare och naturligare sak. Trots allt.

Pappas sida är alltså representativ (tror jag) för majoriteten svenskar. Mammas sida däremot mindre, men också en del av utjämningsprojektet. Den gamla borgerligheten blev en del av den nya medelklassen. Den apotekare som som i slutet av sjuttonhundratalet skar guld med täljkniv och lämnade stenhus till sina tre döttrar har idag ingen motsvarighet i min mamma som visserligen är farmaceut men som var anställd av apoteksbolaget och som hade lön. Som alla andra.
(I det här sammanhanget finns grejer man kan diskutera, hur långt ska man utjämna? När förlorar människor de så kallade incitamenten för att utbilda sig? Är incitamenten endast ekonomiska? Eller finns andra värden med bildning/kunskap/utbildning?)

Alla de här människorna var delar av den urbaniseringsprocess som väl egentligen pågått alltsedan medeltiden, antar jag, men som tog fart i början av 1900-talet. De flyttade bara vid olika tillfällen, men alla fick de så småningom sin försörjning i och av staden.

Jag tror fortfarande inte att miljonprogrammet var nödvändigt eller ens bra, men hur som helst så är det gjort och jag är inte den som tror på att riva det nu. Nä. Jag menar att det naturliga är att bygga vidare. Också på en sak som miljonprogrammet.

Och det gäller också den text jag håller på med nu, där de här tankarna var utkastade som en sorts lösa trådar och där ni, som sagt, hjälpt mig att styra in dem i något större. Låt oss säga början av en väv.

Återigen stort tack!