Till slut känner jag mig i alla fall tvungen att skriva om den här texten av Ola Larsmo. Det har liksom surrats om den och Axess har bloggat om den och jag har kommenterat på Axess blogg men kanske räcker inte det.
Larsmo lägger ut texten om romaner och om det sammanhang han debuterade i på 70-talet, han drar 80-talet och hur man förhöll sig till Berättelsen då.
Och han drar postmodernismen och dess nedbrytande av Berättelsen. Vilken den nu var. Politisk, ideologisk, religiös - fast det är den väl mer nu än den var då.
Men han sätter liksom ett likhetstecken som jag förstår det mellan Berättelse och Historiskt skede. Nazismen var inte en ideologi och en massa undergrupper sinsemellan rätt olika som hängde på en politisk rörelse, utan en Gemensam Berättelse?
Så tolkar jag Larsmos text, och om det är så han menar och skriver så är jag emot den sortens historieskrivning. Historia är historia. Bibeln är Bibeln. De hänger ihop men man bör försöka kalla saker vid deras rätta namn. Så långt det någonsin är möjligt.
Okej, okej, man kan kalla det en metafor, men i alla fall.
Jag hade föredragit att Larsmo talade ur skägget och förklarade hur sjutton han får ihop en vilja till berättande litteratur med det (gamla vanliga) nazistiska förflutna eller hotet eller vad det nu är.
Jag är uppvuxen med folk som Larsmo. Jag har uppfostrats och utbildats av folk som Larsmo, folk som muttrar och hummar och i slutändan går det ut på att vi inte får bli nazister igen. Och det apropå vad som helst!
Du ritar ett fyrkantigt hus, klämmer dit ett par pilastrar. Jaaa, hummar Larsmos motsvarighet, det där ser inte bra ut. Du vet väl att nazisterna använde sig av pilastrar?
Näe, hade jag ingen aning om, säger man surt.
Tu parles!
Har jag någonsin hört något annat?
Du skriver en roman med början, peripeti och slut. En hel roman, som om det gick att berätta en historia? Ja?
Och om någon i Larsmos generation ens ägnar din historia en blick så låter det:
Jamen, hörru du. Du vet väl att den Hela Berättelsen inte Finns längre?
Vadå, inte finns. Mina gestalter är fanimig motsägelsefulla, deras historier är inte densamma, här finns inget ideologiskt tveksamt. Jag har lärt min läxa - vi kan inte frälsa mänskligheten med romaner!
Nä. Det var inte det jag menade. Du försöker skriva som om tillvaron gick att omfatta, gick att förstå. Det är fel. Du kan bli nazist.
Det handlar om en massa människor i övre medelåldern som ser i syne. Som ser spöken där de inte finns. Självklart finns det nazister och rasister och andra grupperingar i dagens Sverige och framför allt i dagens Europa. Inte tu tal om det! Men, de är ändå, rätt långt från den unga generation romanförfattare som bara är trött på att de antingen måste skriva språkmaterialistiskt, chicklitt eller deckare för att bli lästa.
Faran ligger faktiskt inte i dem!
De är inte mer anstrukna än någon annan.
Men det handlar om en generation som liksom uppfostrats i detta. Som var barn under eller strax efter kriget. Den generation som vände blickarna mot väster och som bröt med allt vad historia, tyskt, och kontinuitet hette. Som tvingades in i det, och som nu, tragiskt nog, inte ser hur det faktiskt ser ut både här och nu - och på andra ställen i Europa.
Och då handlar det, i andra änden, om yngre människor som är lika fed up with den här historieskrivningen som jag är. Som inte ser pilastrar på ett hus som något självklart brunt. Som inte heller ser norskt figurativt måleri som självklart fascistiskt, även om det kanske inte är jättekul heller.
Det handlar om att se med filter.
Mitt filter är inte Larsmos/Ströms/Kempes och jag framhärdar med att jag också får se. På mitt sätt. Med mina filter, ja? En dag ska mina barnbarn (kanske) säga till mig att de där farorna du målar på väggen finns inte, mormor!
Nähä, ska jag säga surt då. Den som lever får se.
Och sen får jag inte det. Se, alltså.
Det handlar i slutändan om döden.
Och nu ska jag inte blogga mer på ett tag. Jag ska skriva en ideologiskt mycket tveksam roman. Entydig som fan. Bara ett enda ord tänker jag använda. FÖR DET KAN INTE MISSFÖRSTÅS!
18 kommentarer:
Jag har nu läst dokumenten i målet. Inser att jag alldeles uppenbarligen tillhör "verklighetens folk" och får nog lov att stanna kvar där.
Av Larsmo fattade jag inte ett barr vilket gjorde den efterföljande diskussionen svår att följa.
Ja, Bengt O, det här är luddigt. Och kanske är jag helt ute och cyklar, jag med.
Men visst är det IRRITERANDE med kulturskribenter som man måste "tolka"?
karin, tyvärr tror jag det är att överskatta larsmo att tro att han behöver tolkas. å ena sidan finns ingen filosofi som bär upp hans tankevärld, å andra sidan kan tankevärlden sammanfattas med att "jag är sund och allt som är osunt tycker jag inte om". det vill säga: det sunda handlar mer om en självbild som saknar täckning än om någoting klartänkt och verkligt. rätt man på rätt tidning, i rätt land, kunde man sammanfatta det hela. frågan är bara hur länge detta trista skådespel kan fortsätta.
Einar,
Ja, kanske det. Kanske är frågan hur länge skådespelet kan fortsätta.
Om resten verkar vi rätt överens.
I såna fall ÄR svaret: Den som lever får se.
Men jag tänkte på det sen, kanske överdriver jag, men ändå. Är det inte ganska märkligt att svenskarna har det mest hysteriska förhållandet till nazismen?
Här är det ingen fara man behöver ta på större allvar.
Visst finns det stråk av antisemitism, visst finns Le Pen, visst finns en massa zoner där man fortfarande slåss.
Men nazismen är inte en av dem.
karin, några tankar.
är inte moderniteten i mångt och mycket en destruktiv historia? det totala kriget som uttryck för förstörelselust. nazismen uppfattar jag som en (ovanligt självmedveten) formulering av denna vilja till att slå sönder. - jag blickade en gång ut över Sergels torg och någon meter ifrån mig stod två turister. plötsligt hör jag kvinnan säga på tyska till mannen: "Jag visste inte att Stockholm blev bombat under andra världskriget." -
jag menar alltså att denna vilja till (själv-)utplåning - en slags implosion, för den riktar sig ytterst mot viljan själv - i Sverige haft ett mer "tafatt" uttryck (någonting för en historiker att förklara varför). man har levt ut sin förstörelselusta "indirekt"; inte genom att ge sig ut i öppen strid, utan genom att åberopa "förnuftet" och gå loss på sin närmaste omgivning - på allt som representerar traditionella värden (som blivit traditionella just för att de alstrat och bevarat värden - är uppbyggliga). svenskarnas laddade förhållande till nazismen skulle jag med andra ord karaktärisera som den klenaste mobbarens förhållande till gängledaren; i brist på mod gömmer han sig i kollektivet och avskyr inte bara dem han mobbar, utan i hemlighet även gängledaren, vars handlingskraft allt för starkt påminner honom om hans egen ryggradslöshet.
Jag får också intrycket att Larsmo inte håller isär monlotitiskt, enögt ideologiskt tänkande och litterärt berättande. Det han säger om romanens förmåga att gestalta olika perspektiv, och visa upp sidor av tillvaron som inte får plats i ideologiska scheman, är ju sant. Men det förblir oklart varför manifestförfattarnas litteratur skulle kännetecknas av en mindre kritisk attityd mot dominerande ideologiska tankesätt än den som annan litteratur intar.
Einar,
Jag har i flera olika sammanhang läst att svenskarnas uppgörelse med nazismen kom sent. Alltså, länge levde man med idén att denna var något specifikt tyskt. Själva var vi neutrala och i grund och botten en annan sorts människor än alla andra. Alltså inte vid en ytlig granskning men nånting skilde oss från andra.
Och jag misstänker att den här tankefiguren lever kvar än. Permittenttågen och kolaboratörerna som det har skrivits om räckte inte riktigt för att ändra - egentligen det historiska förloppet.
Sverige stod utanför. Ingen svensk behövde någonsin lyda (tysk) order, ingen behövde på det sättet rannsaka det egna samvetet. Och ingen dog och några judar, om än ej många, räddades väl.
Vilket kanske i någon mån förklarar det här luddigt primitiva förhållningssättet som svenska intellektuella intar. Gärna av en äldre generation.
Rätt mycket pekar på det. Ungefär som med Danmark, som Thomas brukar skriva om. Svenskar tror ju, på fullt allvar, att danskar är MER rasistiska än de själva. Jag tycker att det är rätt talande. Det finns en blind fläck här.
Och moderniteten... Ja, det är ju samma modernitet, och som du säger samma förstörelselusta, vilken ideologi som än råkar vara vid makten.
Det är väl kanske också svårt att smälta.
Men det som gör mig lite förvirrad eller snarare beklämd är att inget annat förhållningssätt så att säga överlevt i det svenska samhället, än det okritiskt framstegsvänliga. Vi har alla gått igenom/vuxit upp i detta moderna samhälle. Det finns ingen annan ståndpunkt formulerad. Kanske kommer det. Jag hoppas som sagt det.
Jacob C,
Jo, en hel del av det Larsmo säger är ju svårt att invända mot. Och då undrar man vart han egentligen vill komma.
några tankar till -
angående detta med berättelsen. om jag utgår från mig själv och mitt skrivande som exempel: människans belägenhet (alltså den människa som alltjämt känner och tänker, längtar, söker efter gemenskap) får i det moderna svårt att finna sig till ro och söker i kulturen en gestaltning av denna belägenhet, ett formulerande av hennes egen situation (som i grunden är en "opersonlig", allmänmänsklig erfarenhet). då berättelsen hon lever i tycks henne sönderslagen, och tillvaron inte på ett övertygande vis låter sig speglas med ett episkt tilltal (annat än som satir, burlesk, pastisch eller liknande, och kanske inte ens på det viset), faller hela saken ned till en mer psykologisk och "social" nivå, där individen gör vad hon kan för att åtminstone hitta någon ordning och mening i sin näraliggande (och därmed ständigt krympande) värld. en atomisering in i minsta sociala och andliga vrå. (här kommer givetvis den medialiserade världen in som en slags "räddning"). att i det läget plädera för "berättelsen" är säkerligen sunt, men att göra det oberoende av den situationen vi lever under är lika med flykt och fantasi. en (trovärdig) berättelse måste se belägenheten i vitögat - vilket innebär att samtidigt transcendera den. det är därför det inte finns någon litteratur utan hopp. (varför skulle man överhuvudtaget vilja läsa någonting som inte vittnade om någonting annat än belägenheten? ja, annat än möjligen som glömska; samtidens vurm för deckare kan jag inte förstå som annat än ett uttryck för detta akuta behov av eskapism). många (manifestförfattarna exempelvis) tycks längta efter någonting annat så mycket att denna längtan överskuggar det svåra i uppdraget. de vill göra det lätt för sig, frustrerade som de är (jag gissar av sin egen oförmåga, inte minst), och skriva berättelser "som man alltid gjort". larsmo, om man vill tolka honom välvilligt, inser att den berättelsen inte skulle vara trovärdig, sann, men han har - som så många i sin generation - dragit slutsatsen att en en sådan mer övergripande berättelse inte är möjlig, ja att den kanske aldrig ens funnits. han (och hans kamrater) ontologiserar ett tillkortakommande som är historiskt till sin natur, och omöjliggör därmed, menar jag, någonting annat än det som vi hamnat i. det sorgliga är att denna inställning kväver alla ansatser till att komma vidare. på psykologisk nivå reduceras människan till en slags existentiell tjänsteman, vars tvivel (som i grunden är självtvivel) upphöjts till allmän lag.
"Men visst är det IRRITERANDE med kulturskribenter som man måste "tolka"?"
Hmm, exakt. Vad är det för fel med att vara tydlig om man vill driva en tes? Jag förstår faktiskt inte ett dugg.
ser din kommentar först nu, efter mitt förra inlägg - vi är nog osedvanligt överens. -
kanske att jag inte uppfattar själva formulerandet av ett alternativ som det större problemet, utan mer förverkligandet av detsamma. när allt kommer omkring är det goda lätt att känna igen... det är ögonblickligt, medan det som står i vägen för det goda, som stryper det, som parasiterar av det, som är ett ingenting utan det, ligger där det ligger, som cement och betong.
Einar,
Men formulerandet av ett alternativ är väl samma sak som förverkligandet av detsamma, i alla fall vad gäller litteratur.
Vad gäller samhällsbygge är det onekligen två skilda saker.
Jag såg också ditt senaste inlägg efter det att jag skrev mitt. Vi skrev samtidigt, helt enkelt. Och ja, vi är överens.
Och om jag funderar på vad jag skrivit egentligen, så har det varit mer av just eskapism. En roman om en kille som struntar i sin samtid och flyr in i sin Konst - och till Kärleken, båda med stort K.
Och en roman om en rätt tragisk man som inte riktigt grejar det där med eskapismen, en man som borde levt för 100 år sen, en anakronism som super ihjäl sig och gör många barn på vägen mot graven.
Bon.
Jag minns att jag läste en otroligt bra intervju med Makine. Han skriver stora episka berättelser om ett land som inte finns längre - Sovjet. Han interfolierar med sitt främlingskap i det samtida Frankrike. Han konstaterar: Det enda ställe jag egentligen hör hemma på är just i minnet av den här östdiktaturen jag flydde från och som nu är utplånad.
Men han säger också att den existensialistiska erfarenheten, alltså mottagandet efter kriget av nyheten om Förintelsen och alla döda, ännu in i våra dagar kastrerar prosan.
Okej, för Sartre och gänget var det en giltig erfarenhet - den stora episka berättelsen är omöjlig, vi får se inåt/bortåt istället.
Men den erfarenheten kan ju inte gälla i evigheter. Vi kan inte alltsedan dess bara titta i vår egen navel och skylla på våra mammor för att vi är olyckliga. Vilket är hans sammanfattning av den samtida franska prosan.
Han tar i, men han har inte helt fel.
Och det är där någonstans jag befinner mig. Varför ska jag acceptera och bara ta på mig en nedärvd historieskrivning? Utan att mucka?
Naturligtvis har berättandet sina begränsningar, men om man försöker sträcka sig så långt ut det går mot kanterna åt alla håll så täcker man faktiskt in en del.
Det finns ingen anledning att den ytan man då kommer åt är MINDRE än den alltid varit tidigare. Jag tycker att man kan bortse från mobiltelefoner och internet och allt modernt tjafs. Jag tycker att man kan gå rakt på människan i hennes sammanhang. Jag menar att man kommer rätt långt då.
Själv skriver jag för att förstå. Men jag begriper inget förrän i efterhand och jag begriper ändå aldrig allt. Jag lever i en trygg förvissning om att det alltid finns mer att upptäcka.
Nej. Själv skriver jag för att det är roligt.
Och när något en gång är skrivet ser jag det i ett nytt ljus. Och sen glömmer jag alltsammans igen och måste börja om. Som en ekorre som lägger upp vinterförråd.
Det går inte att göra skärvorna till en hel vas igen, men det går alldeles utmärkt att få en uppfattning om vad vasen egentligen föreställde. Om man har tålamod och lim.
Och när jag läser sånt jag tycker är bra, kanske det du kallar gott, så ger det mig samma känsla, en liten men dock, uppenbarelse. Jaha. Javisst. Så är det också - att vara människa.
Lisa,
Det är du inte ensam om!
Roligt att se dig här, hoppas att vi får tillfälle att diskutera detta fler gånger.
För det behövs.
Larsmo verkar ha dykt upp hos Therese:
http://theresebohman.wordpress.com/2009/10/07/nu-bloggar-jag-om-nat-som-har-statt-i-dn-igen/#comment-1966
Han säger där att hans artikel avslutas som en öppen fråga. Lite ängslig, skulle jag vilja säga.
Aie confiance, Larsmo!
karin,
jag håller med dig, formulerandet och förverkligandet är ett och samma i all litteratur värd namnet.
men: är inte vasen det verkliga?... och skärvorna ingenting; de är "döda" -
ett gott samhällsbygge vore ett slags besinnande. ja, det är ett besinnande som krävs. att kalla saker vid sina rätta namn. simone weil tycks mig exemplarisk i detta hänseende (måtte johan l. snart ta in essän om henne i axess); jag har svårt att tänka mig en mer skarp och väsentlig tänkare för vår tid.
allt gott
einar
Jojo, visst är det vasen, samt jobbet med att få ihop den igen.
karin,
vid närmare eftertanke - jag menar givetvis vad jag uttryckte i mitt första inlägg, men det var okänsligt och väl hårt formulerat; det lät som ett personangrepp på Ola Larsmo, när min avsikt var att tala om någonting mer allmänt (där larsmo på sin höljd är en representant). beklagar detta -
allt gott så länge
einar
Skicka en kommentar