Generationsskifte

Det här tycker jag är lite intressant, eller snarare, det blev intressant. Peter Englund ger intervju och verkar jättemysig, blygsam, norrländsk, fortfarande en av grabbarna som dricker sprit, en folklig ständig sekreterare, helt enkelt. I alla fall så här i början.

Och sen kommer Madame Ekman och sågar hans historieskrivning.
Segraren skriver förstås historia, och Ekman vet det lika väl som Englund. Han kan alltså leva trygg i förhoppningen att leva längre. Längre än Ekman och Gyllensten - som redan är död.

Men det intressanta är egentligen, i mina ögon, generationskonflikten (jag vet, frågan om yttrandefrihet är väl egentligen viktigare, men just nu struntar jag i den). Ekman raljerar över att Englund fallit för sjuttonhundratalsglansen, att han kallar Akademien för "hon". Hon pläderar i slutet av sin text för en förändring av stadgarna så att folk inte sitter där på livstid.
Medan Englund alltså verkar gilla läget.

Är inte det här samma generationsmotsättning som vi ser överallt just nu? Det vill säga, en yngre generation som vill tillbaka till historia, gamla traditioner, frack och ordnar, kungamiddagar, kanon och figurativ konst och vad det nu kan vara - gör sin stämma hörd.
Och mot detta stretar de gamla 68-orna. De som rev ner, barriärer, motstånd och skrankor.

Det märkliga, som jag ser det, är att det här försöket att etablera ett annat synsätt parallellt med det rådande Ekmanska, (- och nu förenklar jag, för Ekman är en pålitlig kulturkonservativ i många avseenden, men ändå) Strömska och Kempeska - för att ta några exempel, först nu börjar formuleras och först nu börjar samla sig i någon sorts formation. Även politisk.
Naturligtvis är det här inte bara en fråga om generationer, 68-orna har många yngre i sina led, men motståndet kommer alltså i första hand från män i 45-50-årsåldern?
Peter Englund, Johan Lundberg chefredaktör för Axess som väl är den som har drivit det här mest konsekvent hittills, och nu även Göran Hägglund.

Att det ska ta sådan tid? Att det är medelålders människor som gör något i stil med "fadersuppror"?
Kanske inte så konstigt, när allt kommer omkring, med tanke på hur makt ändå behålls in i det längsta.
Liksom verklighetsuppfattningar.

Det är väl den andra lärdomen detta ger. Ström och Kempe (och kanske många med dem) kommer aldrig se verkligheten på något annat vis än den var då då de revolterade. De ser inte att de bastioner de upplevde som högborgerlighetens fästen nu är pulvriserade. Kyrkan, skolsystemet och stora delar av universitet och högskola, och i någon mån även "borgerligheten" - som den såg ut då i alla fall.

När fan blir gammal blir han inte religiös. Han blir blind.