Har funderat vidare på den diskussion om litteraturkritik (manifest) och i någon mån litteraturkritiker som uppstod i samband med Ola Larsmos artikel i DN och som jag kommenterade här och som även Therese kommenterade här.
Samtalet har alltså fortsatt, främst hos Therese och det beroende på att även kritikern Ulf Eriksson skrev en lätt obegriplig text om Sebald och Bolaño i vilken han inte kunde avhålla sig från att ondgöra sig över den "stora berättelsen" eller den "hela berättelsen" eller vad vi nu väljer att kalla det.
Nå, följande reflexion är nog tämligen obegriplig om ni alltså inte dels läser Erikssons text och sen samtalet på Thereses blogg, framför allt den bit som tillkommit där författaren Einar Askestad och jag själv försöker begripa Erikssons artikel.
Uppdatering: Larsmo (vad det verkar i alla fall) invänder att han inte påstår det jag påstår att han påstår nedan. Alltså, texten nedan är min tolkning av en kritikergenerations ståndpunkt - den kan naturligtvis vara en total missuppfattning. En sak kvarstår dock: Jag har svårt att följa dem i deras resonemang, Larsmo och Eriksson.
Rättelser i lila.
Einar,
Jag tror att alltsammans kan reduceras till en "trosfråga". Larsmo och Eriksson har gnuggats i detta: Den hela berättelsen är omöjlig, myten är omöjlig och dessutom farlig, religionen är är en del av myten och opium för folket. (Min tolkning! Larsmo säger inte att religionen är opium för folket, det var Marx som gjorde det. Eriksson har inte heller uttalat sig om detta. För säkerhets skull.)
Etc.
Detta har de levt med och förhållit sig till och på olika sätt stött och blött genom livet. De kan inte tro att en annan världsåskådning kan vara varken möjlig eller sann.
Ta ur människorna dessa villfarelser, är deras budskap.
Och med det har de också kommit på kollisionskurs med den normala tidningsläsaren, det vill säga folk i största allmänhet. Båda artiklarna var ju fullkomligt obegripliga, Erikssons möjligen ännu värre.
Jag hörde ett radioprogram för någon tid sen där någon av DNs kvinnliga recensenter på fullt allvar menade att den akademiska diskursen hörde hemma på kultursidorna.
Och det är väl Eriksson också ett bra exempel på.
Därmed förlorad kontakt med en läsande allmänhet. Med allt vad det innebär för litteraturen. Jag menar, ingen kommer ju att börja läsa Sebald eller Bolaño efter att ha läst Erikssons text?
Men som sagt, i grund och botten en trosfråga där jag aldrig kommer att tro som de här skribenterna, och de aldrig som jag.
Ingenting säger att jag (eller du) har mer rätt än de. Ingenting heller att vi har mer fel. Det enda man kan konstatera är att den Erikssonska/Larsmoska synen på tillvaron och litteraturen, är den som idag har tolkningsföreträde på de stora tidningarnas kultursidor.
Och jag tvivlar på att det egentligen finns något alternativ där. Varifrån skulle man hämta de nya recensenterna? Belästa men med annat bagage? De existerar ju inte i den svenska debatten, kommer inte ut från de svenska universiteten?
Eller ja. Då är vi där igen, vid Axess och det försök Johan Lundberg nu driver att introducera ett annat synsätt.
Men säg att vi liksom vill rucka på grundvalarna för deras existens (vilket jag alltså vill) så inser du också att det kommer att bli en hård strid som vi med största sannolikhet förlorar?
Allt gott,
Karin
17 kommentarer:
Karin, det skulle vara så intressant att höra mer om hur du själv tänker om berättandet - hur din "tro" ser ut, så att säga. Om du redan skrivit om det någonstans så har jag missat det, däremot har jag läst en hel del av dina mot-inlägg i debatten. Inget fel på att delta i den debatten alltså, men jag blir nyfiken på hur din ståndpunkt ser ut fristående från den, eller snarare hur den ser ut utanför polemiken. Om du har tid och lust förstås.
Laura,
Bäst svar på din fråga ger nog de två böcker jag skrivit.
Men i princip vill jag att en vanlig läsare ska kunna hänga med.
Som någon förlagsmänniska sa något brydd: Du skriver litterärt, ändå är du inte svår?
Det står ingenstans i min artikel att "berättelsen" är omöjlig.
Det står tillochmed att den är nödvändig. Däremot är det bra om olika berättelser kan ställas mot varandra. T ex i romaner.
Och jag anser inte att religion är opium för folket.
MVH
OL
Den gode Larsmo använder sig av en högst egen definition av "berättelse" vilket gör hans resonemang mer svårbegripligt (den cyniske skulle måhända muttra något om konsten att bränna halmgubbar).
Och hur leder en roman/bok/novell/… med en entydig berättelse (om man för sakens skull antar att något sådant skulle kunna existera) till tanken om Den Enda Berättelsen? Bok A berättar en berättelse, bok B en annan, osv. Måste alla tänkbara perspektiv och alternativa berättelser trängas i samma roman?
Ola,
Okej, det har du rätt i. Min text här var en mer svepande historia, och innehåller mer min känsla för en den generation du ingår i.
Och är väl dessutom än mer ett svar på Erikssons text.
Vilket borde framgå av tråden hos Therese.
Men jag försöker pilla in några uppdateringar här så att detta framgår.
Anonym,
Jo, att Larsmos text är snårig är vi överens om. Men jag tror i och för sig inte att han vill klämma in alla (tänkbara) berättelser inom samma pärmar, han verkar bara orolig just för det entydiga.
Själv kan jag föreställa mig nästan oändligt många sätt att göra en roman mångtydig, flera röster/perspektiv/berättelser är verkligen inte det enda.
Men om nu Larsmo vill ha det så tycker jag att han ska få det. Fel har han ju inte, även om det fortfarande känns lite snävt.
Och det där med opiumet får väl stå för mig.
karin,
jag har inte så mycket att tillägga; tycker ditt inlägg sammanfattar det hela bra.
jag finner dock ola larsmos korta kommentar ovan rätt talande. den bekräftar oförmågan till att gå in i en diskussion, samt oförmågan att se till helheten - i detta fall dina övergripande tankegångar. förstår han överhuvudtaget vad du säger? det liknar dåren som inför ett landskap endast ser en obetydlig detalj i förgrunden. och visst, detaljerna skall man också se, men vad med helheten? (kanske liknar den allt för mycket en gemensam berättelse, och är därmed suspekt?)
jag vet att det jag här skriver antagligen kommer att uppfattas som ett personangrepp; konflikter är, som du vet, någonting som svenskar i allmänhet, och denna femtiotalsgeneration kanske i synnerhet, räds och ser till att undkomma, helst genom att tiga ihjäl, men vad han och många med honom sysslar med är än värre: de förnekar själva samtalet, den andre som likvärdig, kommunikationen som sådan, "transcendensen", för att kanske uttrycka det obegripligt för en del.
jag har under många år hållit fast vid en tro på att de intellektuella i första hand är intresserade av sakfrågor, av den mänskliga belägenheten - ja, att de i ordets bästa mening är moralister, vilket i min vokabulär är detsamma som att själv vara mänsklig och därmed engagerad i medmänniskans och omvärldens öde. det har varit svårt att acceptera att denna samhällsgrupp av intellektuella (med sina fackföreningar etc) bärs upp av individer som främst ägnar sig åt att vaka över sina sociala positioner och hålla fast vid de tillhörande åsikterna - kosta vad det kosta måste.
vi är kanske inte helt överens om det akademiska dock, karin. jag skulle välkomna den stringens som där åtminstone eftersträvas - artiklar som larsmos och erikssons skulle aldrig blivit skrivna i den världen; de skulle ansetts för intellektuellt grunda, ja oseriösa.
ett annat problem är att den bildade borgerligheten, som du talar om, idag är en allt för liten grupp för att en större tidning skall kunna livnära sig av den. och folket - det stora flertalet - har fullt upp med annat, mer närliggande, så att säga. (inget ont i det; det är ännu en av tidens myter att alla skulle vara lämpade för allt.) kulturskribenten anpassar sig efter verkligheten (om han vill ha sin lön osv); jämför en kultursida i svd och dn idag med hur den såg ut så sent som på åttiotalet.
den intellektuella förflackningen speglar med andra ord ett mer allmänt andligt förfall. och frågan blir: vad är orsakerna till denna mer allmänna förflackning?
för att förstå denna historiska process, där vår egen situation ingår, måste man tänka i "större berättelser". eller så låter man bli, och är tillfreds med sin stämma, sin penna, och sina krönikor på kultursidan.
allt gott
einar
ps. karin, jag ser dina "rättelser" först nu, alltså efter det att jag skrivit raderna ovan. jag tycker nog att du är väl defensiv. visst, larsmo kanske inte har skrivit att religion är opium för folket, men religionen är just en sådan större, gemensam berättelse som han vänder sig emot. i alla fall ter det sig rimligt att dra en sådan slutsats utifrån det han skrivit.
summa summarum: man ser ännu en gång till att den debatt som är nödvändig om själva sakfrågorna inte blir av.
Einar,
Ja, man kan fråga sig om Larsmo ser den helhet jag ser, eller om han kan se sig själv och sin generation med mina ögon, ens för ett ögonblick.
Jag tror kanske att det även där är en generationsfråga. Människor jämnåriga med eller äldre än Larsmo ser sitt skrivande i tidningar mer som utsagor, utrop - kalla det vad du vill, än som inledningar på dialoger. Vilka journalister, kulturkritiker, författare bloggar, finns på sociala media etc? Ja, inte är det de på DN i alla fall. Just DN har ju ett gammalt gott rykte av att vara något av en rikslikare, och det lever kvar. Kanske (och detta är en fråga mer än ett påstående) så tycker helt enkelt inte den äldre generation som skriver där att de behöver "rättfärdiga sig" eller vad det nu var Eriksson kallade det.
Man skriver. Man får betalt. Man har gjort sitt.
Medan jag inte ser varken litteraturen eller det offentliga samtalet på det viset.
Båda dessa är samtal över tiden, visserligen med olika tempo och hastighet, men ändå samtal.
Och numera pågår det även på nätet. Om än med mindre räckvidd.
Vad gäller det akademiska låter jag förmodligen mer bildningsfientlig än jag är. Jag har ingenting emot stringens. Vad jag är ute efter är att kulturskribenterna i någon mån måste kunna tala med bönder på bönders vis. Som kulturskribent kan man använda några ord och fraser som är tillhör en akademisk sfär, men skriver man endast på detta språk så vänder man sig endast till sina likasinnade - och då sågar man av den gren man sitter på om man skriver i en dagstidning.
Det här betyder dock inte att man som litteraturkritiker inte ska KUNNA sitt språk, bara att man ska kunna översätta, göra tillgängligt för en bredare läsekrets.
Detta också därför att i andra änden av den här diskussionen finns bokbloggarna, boksajterna och bokhora som är de enda i litteratursektorn som expanderar.
Om den seriösa kritiken inte vill försvinna helt måste den också ta in att det här och förhålla sig till det.
Och då funkar inte "transcendensen" :) (Små glada gubbar av kolon och halva parenteser kan också vara bra att klämma in på rätt ställen, jag skojar inte. Inte bara i alla fall)
Vilket inte innebär att det inte måste finnas även en akademisk diskussion om litteratur, frågan är snarare var eller hur mycket av den som ska hamna på de stora tidningarnas kultursidor. Och på andra ställen.
Slutligen, ja, kanske är jag defensiv vad gäller Larsmo. När jag hade tänkt på hans rader här en stund dök ett ord upp för mig: purken. Han lät purken. Om jag nu faktiskt VILL fortsätta samtalet, med Larsmo, får jag lov att visa lite god vilja och backa. Det hindrar mig inte från att återigen, vid en fortsatt dialog, röra mig framåt igen.
Samtal är inte orörliga.
Allt gott igen!
Så slutsats: Jag tror inte att man kan utgå ifrån att den här debatten inte blev av nu heller. Den går bara inte så fort.
Eller, den kommer att uppstå igen. Och igen.
EN liten argumentatorisk överdrift från min sida, men förutom att en entydig roman torde vara fullkomligt omöjlig (finns det någon språkakt över huvud taget som inte kan tolkas på mer än ett sätt?!), så innebär ju inte en entydig roman att 1) författaren är ute efter Den Enda Sanna Berättelsen; 2) att läsaren börjar tro på Den Enda Sanna Berättelsen; eller 3) att inte denna entydiga berättelse ger läsaren ett nytt perspektiv på något: en entydig roman kan ju t.ex. ifrågasätta en av Larsmos tvetydiga/otydliga.
Stringens bör man kunna kräva, speciellt från akademiker. Likaså begriplighet …
(För övrigt, trots att jag inte är så många år yngre än Larsmo, har jag aldrig förstått "berättelse" på hans vis, eller blivit jagad av Näbbstövlar i någon form eller skepnad – trots att jag tidigt sjönk ner i genreträsket.)
Även för texter som bjuder på ett överflöd av tolkningar verkar ju de med totalitära tendenser – sektledare, diktatorer, m.fl. – kunna utse en tolkning som den enda sanna tolkningen. Man skulle väl t.o.m. kunna argumentera för att ju flertydigare en text är desto lättare är den att kidnappa för mörka syften genom att påtvinga den en för ens (osympatiska) syften lämplig tolkning.
Anonym,
Jag skriver under helt på dina 1,2 och 3.
Vill man tolka Larsmos minne av tanterna med näbbstövlar vänligt så var det väl en bild för hur en äldre generation upplevs som mästrande. Det han verkar ha lite svårt att förstå att någon kan tycka att han är nu.
Och vad gäller din andra kommentar så håller jag också med. "Som fan läser Bibeln" heter det ju.
Det enda jag inte hänger med i riktigt är "genreträsket". Vad är det?
Genreträsket? Den av de som vet bättre förkastade genrelitteraturen, det jag läser: science fiction, fantasy, pusseldeckare, historiska romaner (faslig svag för medeltidsdeckare och Arthuriana), osv.
Aha. I såna fall sätter jag nog också mina fötter i genreträsket då och då. Tantsnusk är min melodi!
Förresten, brukar inte den vanliga reaktionen på mästrande äldre "näbbstövlar" att man gör tvärt om? Det brukar i alla vara min, fortfarande, och det var ett tag sedan jag var trotsig tonåring ;-)
Jo, helt klart.
absolut, karin
och inte heller behöver man vara obegriplig bara för att man är akademiker?
endast dåliga stilister är obegripliga - och tråkiga.
och ett tack till dig, "anonym", för vettiga och roliga inlägg
allt gott
einar
Skicka en kommentar