Mordets praktik utläst och den tog sig, i allra högsta grad. Det var som om både Revinge och Ekman glömde bort Söderberg i de sista två tredjedelarna av boken. Han (Söderberg) dök upp igen litegrann i slutet, men mer pliktskyldigast.
Och nu orkar jag inte skriva en lagom lång text om handlingen och gestalterna, utan jag fortsätter på den inslagna vägen och grubblar över franskan. För den hänger kvar. Boken igenom talas det om folks mindre eller mer soignerade apparition, om deras embonpointer, om att de brouillerar sig med varandra. De äter legymer. Och de äter över huvud taget mycket och noggrant återgivet. Som så ofta i Ekmans böcker. Här äts anka och kalvbräss och gös och anklever. Blancmangén återkommer och den har jag diskuterat förut, vad det kunde vara. En dallrig efterrätt påstod en kunnig väninna. Dricker gör man med. Whisky och pårrtvin.
Likaså finns här den Ekmanska faiblessen (nu härmas jag, ja?) för dofter, lukter och odörer. Sänglinnet luktar liksom underkläderna, för att inte tala om kropparna. Maten och blommorna, röken och madrasserna. Det är kvalm, mögel och förmultning.
Och det är en närgången studie i den åldrande kvinnans brist på fysiska (och psykiska) behag, jämfört med den unga, för att inte säga purunga. Gulnande tänder och decoltage som borde ha haft en infäst bit broderat tyg (som jag glömt namnet på) för att dölja det som inte längre är vackert. Bristande sömmar och framtunga kroppar.
Staden däremot är styvmoderligt behandlad. Jag kommer inte ifrån det. Den är mest angivna gatunamn, men aldrig ett direkt synintryck.
Men framför allt är det, som alltid hos Ekman, ett resonemang om att ta och att ge liv. Här tas det mest. Ingen förlossning, ingen nyfödd, kvar finns bara de vaga spåren av blod i sänglinne som går på auktion.
Revinge är aldrig med om att sätta barn till världen, heller aldrig om att se dem komma till den. Däremot motsatsen. Och spanska sjukan kommer dessutom till.
Efter avslutad läsning får jag nog säga att det är en rätt förskräcklig historia. Som historia betraktad. Men som språk var den rolig och, fortfarande, något égarerande. All den där franskan...
Uppdatering med bloggande vänner om boken:
Bengt Os inlägg
Lennart Långsams och
Bernurs
Kanske kan man sammanfatta det så att fler än jag blev lite konfunderade av boken. Lennart konstaterade att boken inte riktigt var som han hade tänkt sig, även om han själv inser att det är något orättvist. Något liknande gör jag i mitt första inlägg. Vi har alltså alla en väldigt tydlig bild av Glas och hans sammanhang.
Så här i efterhand slår det mig också att boken varken jag eller Bengt O gillar så mycket (rätta mig om jag har fel, Bengt!) nämligen Gör mig levande igen, är samma sorts bok på sätt och vis, det vill säga Ekman utgår ganska nära från någon annans bok. Då Eyvind Johnssons Krilonsvit. Den gången minns jag hur jag läste eller hörde en diskussion om titeln. Ekman gör Johnssons bok levande igen, orden Remember me står i slutet någonstans, och har en analog tolkning i stil med: Gör mina lemmar levande igen. Ungefär, alltså.
Och i det här fallet alltså Doktor Glas, som inte behöver levandegöras på samma sätt, eftersom den aldrig fallit i glömska. Och här är ju titeln motsatsen? Mordets praktik, dels Revinges läkarpraktik som blir en mordets, och dels hur det egentligen går till när man mördar. För det är ju där Ekman verkar irriterad på Söderberg, mord är inte en intellektuell handling, tycks hon säga. Mord är infall, impuls, oövertänkt - och resulterar i döda kroppar.
Ekman har alltid varit tydlig med det, att litteratur lever av annan litteratur. Vilket hon härmed återigen har visat.
9 kommentarer:
Ser att du var snabbare än jag men nu har jag också lagt upp en länklista (Mordets praktiker.)
Det vore ju kul om någon av de apostroferade eller någon annan hörde av sig kommentarsvis - förslagsvis här hos dig.
Hindrad av arbete hinner jag bara med några ord här: roligt att du, Karin, ändå landade i något så när positiva ord om Mordets praktik. För det är en läsvärd bok. Något som jag liksom du noterade var det detaljerade återgivandet av mat och ätande och kroppsligt förfall, vilket tillsammans med mörker, kyla och fukt bidrar till att skapa en dyster stämning, helt kongenial med Revinges amoraliska falskhet.
Det jag saknade var den "ideologikritiska" dimensionen. Nu blev det "bara" en enskild brottslings gärning. När jag läser om den ska jag läsa den som den är.
Och visst lever litteratur av annan litteratur, liksom vi lever av och med andra människor.
Bengt O, jepp, det var en bra idé, det där med listan!
Lennart, jag är en big Ekman-fan, kanske är det därför också. Jag blir liksom glad av att känna igen mig, samtidigt.
Om du med ideologikritisk dimension menar något som förmildrar brottet i ljuset av samhällslögnen liksom, så håller jag med dig om att den saknas.
Prästen Gregorius kunde ju sägas symbolisera kyrkans och samhällets dubbelmoral.
Om man läser baksidestexten på Ekmans text blir man också lite förbryllad.
"Har man rätt att ta en annan människas liv? Nej, säger vi. Jo, av hjälpsamhet, säger Söderberg."
säger Ekman.
Men det säger väl ändå inte Söderberg, han låter Glas vara av den åsikten, men det är en annan sak.
Så jag tycker fortfarande att Ekman då och då läser Söderberg som fan läser Bibeln.
Med ideologikritisk dimension menar jag en belysning av det rasbiogiska tänkande som går som en röd tråd långt in i 1900-talets svenska samhälle och som kunde (och fortfarande kan) motivera en iskallt instrumentell människosyn.
Vilken inte skulle förmildra Revinges brott, men ge det ytterligare en dimension.
När jag läser om boken kommer jag nog att ännu mer se Revinge som en samvetslös, slem typ.
Och du har ju rätt i att Söderberg inte = Glas.
Jag hade faktiskt glömt att lägga in en länk till ditt första inlägg men det är nu åtgärdat.
(OBS NEDAN FINNS NÅGRA SPOILERS)
Revinge liknar Mersault i Camus "Främlingen". Eller -ursäkta om jag drar ner debattnivån- Tom Ripley i Highsmiths böcker. Nog har han en moral men den är väldigt olika den gängse.
Som jag läst boken begår Revinge sitt första mord för att -som han intalar oss- "skydda" den unga Frida. (I själva verket styrs hela hans handlande av en, låt vara ofullbordad, pedofil drift.) Allt annat är ju följdhandlingar för att klara sig undan rättvisan.
När jag läser om boken träder deckaraspekten alltmer i förgrunden. Rätt så. Söderberg och Glas blir bifigurer, ditsatta för spänningens skull. Ekman lockar oss att övertolka (inte minst genom sin baksidestext.
Lennart,
Men syn på kvinnlig sexualitet och fortplantningen är väl också en ideologisk fråga? Där samhället i och för sig svängt sen dess. Så även i rasbiologin, får man väl hoppas.
I och för sig finns ju faktiskt den här figuren Nunne med, portvaktens efterblivne son, i Ekmans bok. Och jag vill minnas att Glas säger något obehagligt om "sin" Nunne...
Eller menar du att Söderberg är dålig på att kritisera den delen av sin samtid? I och för sig kanske han är det, det var nog inte den grejen han ville komma åt med Glas.
Och då blir det kanske mycket begärt att Ekman å sin sida ska komma tillrätta med det?
Fast Ekman skriver med deckare än samhällskritik, i alla fall i den här boken. Tror jag.
Bengt,
Tack för SPOILERS.
Jepp, så tolkar jag med morden. I och för sig tycker jag inte att OFULLBORDADE pedofila drifter är särskilt klandervärda. Frida är ju den enda han egentligen tycker om och han utnyttjar henne inte, kanske hade han gjort det om hon inte hade haft kurage nog att stoppa honom (scenen med hårnålarna).
Och baksidestexten är inte särskilt bra. Skulle jag säga.
Intressant läsning om min kommande läsning.
Blancmangé är en gammal dessert. Godast är den med mandel. http://runeberg.org/idunskok/0465.html
Lisa,
Tack för recept. Det verkar gott, blancmangé.
Karin,
jo, det är det verkligen (en ideologisk fråga).
Min poäng i läsningen av Doktor Glas var förutom den unkna kvinnosynen den underliggande överideologin (om vitsen tillåts), alltså rasbiologin. Glas var infekterad av den, som de flesta i hans tid och långt fram i tiden. Knappast Söderberg, men där är jag för dåligt påläst.
Skicka en kommentar