Igår skrev bernur om att han inte språkvårdar, och det gör han ju inte.
Och så skrev han om hur man avslutar e-brev och han gillar inte riktigt MVH, fast det gör jag. Även om jag inte fattar varför det ska vara med versaler.
Med Vänliga Hälsningar.
Skriver man så?
Det låter som Glad Påsk och God Jul, inte heller där har jag fattat varför man har stor bokstav sådär.
I alla fall. Igår hade jag lite svårt att sova och då tänkte jag på det där, och dessutom på hur det blir om man inte har åäö. För det har inte alla.
Vanliga hälsningar, kan det bli då. Det tycker jag är bra! Inget särskilt med de hälsningarna, de är vanliga helt enkelt. Inte vänliga, absolut inte hjärtliga, vanliga.
Och de är inte halsningar.
För det är knäppt.
Vilket gjorde att jag kom in på knäppa respektive knappa hälsningar.
Knappa hälsningar skickar man väl till någon man är sur på. Knappt att man hälsar, liksom.
Man kan ju i stort sett skicka hurdana hälsningar som helst. Har man bett om något kan man skicka förhoppningsfulla hälsningar. Molokna, många - är väl inte så bra, fattar inte vad det ska tjäna till, en hälsning räcker. Men svinaktiga, räddhågsna, ilskna, svaga - allt är möjligt.
Tänkte jag igår när jag inte kunde sova. Kanske bör man pigga upp det där med hälsningarna, helt enkelt, eller uttrycka mer med dem.
Det är nog modellen.
Fröjdefulla hälsningar, typ
14 kommentarer:
glada hälsningar fâr jag ofta av en kär kollega - och dâ blir jag faktiskt det ofta, glad!
Jag älskar verkligen alla dessa automatiska avslutnings- och hälsningsfraser till e-breven. Och tanken att någon inte mäktar med att skriva ut orden Med vänlig hälsning i ett automatiskt meddelande fyller mig väl kanske mer med häpnad än med skräck.....
MVH
S
Fransyskan H,
Ja, det låter bra. Lite sommarlovskänsla, liksom.
Stefan,
Vad menar du med automatiskt meddelande? Jag ser nog e-brev (mail?) ungefär som vanliga brev, men jag har märkt att alla inte gör det.
Annars,
mvh,
Karin
som du vet sedan länge har jag två varianter:
1/ hands
2/ varmast
Det första brukar förvirra, och vissa skriver och frågar vad jag menar med min förkortning av handslag.
Andra tycker att jag med varmast är för intim, så då blir det bara varmt.
Håller med om att MVH eller mvh är lite affärsmässigt. Men använder det ändå själv ibland.
Helghälsningarna till dig blir dock, som alltid, allra varmast, Thomas
Thomas,
Bra hälsningar! Jag kommer att tänka på en bloggande vän som skrev väl mött i sina jobb-mail, utan att vara helt säker på hur det används. Till slut kom vi på det. Väl mött på Årsta IP torsdag den 24 augusti.
Men jag vet inte om han slutade med det för det.
Föredrar hands, för det lite kryptiska.
Och hjärtliga helghälsningar till dig med! (Hjärtliga är ett ord som kommit lite i skymundan, tror jag. Ska försöka jobba fram det och börjar nu.)
Hm ... Vanliga hälsningar låter som en rimlig kompromiss, tycker jag ...
Jag inser att det kan uppfattas som lite väl argt, att ha synpunkter på uttrycket "Med vänliga hälsningar" eller "MVH", men det jag stör mig på är att det skrivs så mekaniskt, att man så ofta får det av någon som INTE ALLS menar något med det, någon som egentligen inte bryr sig om mig. Aase Berg har skrivit en bra essä om något liknande, den finns i hennes kommande bok Uggla, om en busschaufför som sa något i högtalaren, ungefär "glöm inte att le mot varandra", och hur hon uppfattade det som en kränkning, att hon inte ville bli störd och få den typen av uppmaningar. Ja, jag kan hålla med: det är Sigrid Combüchen som i en av sina gamla böcker lät en figur yttra: "Jag hatar intimitet mellan främmande människor", och det skriver jag under på ...
Björn,
Jamen vänlig kan och BÖR man väl vara även mot en främling?
Där jag bor skickar sina mest respektfulla känslor och grejer i den vägen. Avslutningsfraser är en konst och en sorts reliker från en tid då Frankrike var det land där diplomatin utvecklades.
Det är alltså ordvändningar som inte har mycket med själva ORDEN att göra.
MVH är ju jättelindrigt om man jämför med det!
Vilket inte gör att jag tänker att man måste hålla på och le på bussen - det är en helt annan sak!
En chef på min arbetsplats mejlhälsar oss alltid med "glada hälsningar". Det känns inte så trovärdigt, ärligt talat, och har efter några hundra mejl fått motsatt effekt ...
(har, apropå MVH-diskussionen, skrivit om det mig förhatliga "vänligen" hos bernur)
Nirre,
Jag vet. Vänligen orkade jag inte skriva om här, så hemskt är det. Men Vänligen används på samma sätt (grammatiskt) som För helvete.
Vänligen ställ undan kaffekoppen efter dig. För helvete ställ undan etc.
Detta är det enda korrekta sättet att använda vänligen. Vilket borde strykas under, men jag vet inte hur man gör.
karin
en hälsning från landet där till och med "poeter" blir störda av yttringar av humor, värme och spontanitet och dessutom ser till att aktivt arbeta på att ändra sådana defekter och lögner i verkligheten.
leenden som intrång, sålunda
allt gott (ett uttryck som jag mötte första gången 1992, i ett refuseringsbrev från Bo Cavefors, och som jag - trots dess hemska och intima karaktär - med glädje använt sedan dess)
Hej Einar!
Jomen det där flåshurtiga Nu-ska-vi vara-snälla som man stöter på ibland kan reta även mig. I Sverige. Här stöter jag INTE på det. Lite som när hon Friggebo ville sjunga We shall overcome i förorten. Det kan bli fel, helt enkelt.
Och på tunnelbanan en tidig vintermorgon där alla står full vagn, ivriga att inte se varandra i ansiktet trots att de utgör en enda massa vad gäller beröring kroppsligen - och så säger en klämkäck högtalarröst något glatt om hjärterum och stjärterum.
Det är absurt mer än något annat kanske?
Allt gott vet jag inte när jag stötte på första gången. Senare än du, tror jag, kanske inte förrän jag fick min egen mailadress?
Mina refuseringsbrev avslutades med standardfraser, eftersom de var standardrefuseringar. Hm.
Din tillgivna,
@Karin: Har varit lite mer borta och frånvarande än vanligt, men med automatiska avlusnings- hälsofraser avsåg jag de automatiska brevfoter där man normalt nöjer sig med att ange exv kontaktuppgifter, men där många även lägger in avslutningshälsning och signatur. Vilket ibland skänker en surrealistisk kvalitet till e-brev från människor som definitivt saknar just det.
Stefan,
Då fattar jag! Såna har jag nog bara sett på franska. Och det känns alltid jättekonstigt när jag får mail från min man där han skriver under med cordialement, hela sitt namn, architecte DPLG och hela adressen.
Det är sånt du är ute efter!
Skicka en kommentar