Via twitter och Wiman där så hittade jag det här radioprogrammet om en baron Gripenstedt som stämmer journalisten Björn av Kleen och dennes förläggare Svante Weyler vid vite om 1 miljon var. Tror jag man uttrycker saken, alltså, om boken släpps som planerat så hoppas Gripenstedt att håva in två miljoner - det vill säga, han vill att boken ska stoppas.
Boken, Jorden de ärvde, handlar alltså om den svenska landägande adeln. Och i radioprogrammet där både af Kleen och Gripenstedt kommer till tals, även om vi först (naturligtvis) får reda på att Gripenstedt "krånglar" och blandar in sin advokat så framgår med all önskvärd tydlighet den kollision mellan värderingar som råder mellan de båda.
Gripenstedt ser familjen som något värdefull och privat, något man vårdar.
af Kleen vill göra ett närgånget reportage om en samhällsklass som fortfarande har en hel del makt. Därför är allt, i hans ögon, viktigt.
Också den privata del av sfären som för Gripenstedt blev droppen som kom bägaren att rinna över, nämligen då af Kleen dök upp på Gs pappas begravning och även närvarade vid familjens minnesstund och där spelade in Gs tal över sin pappa. Som sedan ingår i boken.
Gripenstedt menar att han hade rätt att få ta tillbaka sin medverkan om den, eller snarare texten om den, inte passade honom. af Kleen säger att någon sån rätt inte alls förekommit men medger att han kanske var otydlig på den punkten.
Och ger sen också det urdåliga argumentet att ingen annan av de medverkaden har krävt något sånt.
Vidare framställs adeln som "skygg" och "medieovan".
Och som sagt, här står värld mot värld, en gammal konservativ värld där det som sker inom hemmets väggar tillhör den privata sfären. Var gränsen går för någon annans insyn framgår egentligen inte. af Kleen gick för långt, tycker Gripenstedt, och om han skulle tycka att det var okej då oegentligheter på något vis sker får vi inte veta. Men vi får väl utgå ifrån det.
En däremot medievan person som råkade många gånger värre ut, kan man väl tycka, var Ingmar Bergman, vars liv och bild och namn exploaterades tämligen hämningslöst i en roman för ett par år sen. Bergman sa luttrat till pressen att han var helt emot den här boken, men han tänkte inte vidta några rättsliga åtgärder.
Ger en fingervisning, menar jag, om hur det här kommer att sluta.
Själv tycker jag, instinktivt, att Gripenstedt har helt rätt. Inte ska hans pappas begravning exponeras om han själv inte vill det. Samtidigt tror jag att hans möjligheter att stoppa af Kleens bok är otroligt små. Med tanke på hur mycket den enskildes integritet väger mot det allmännas upplysning. Individen står sig slätt i Sverige.
Och jag måste ju även tillägga att jag inte läst af Kleens bok, som säkert kan vara en mycket intressant bok, så något omdöme kan jag egentligen inte ge, på det sättet.
Fast det tänker jag nog å andra sidan göra. Läsa af Kleens bok, alltså.
Vad som sällan framgår i reportage om den svenska överklassen som ofta framstår som obegripligt konservativ och lite töntig eller löjlig på något vis, är allt det värdefulla som faktiskt också följer med - ett arv. Inte bara ett materiellt arv, utan ett arv av värderingar och kunskap om det förgångna och den egna historien. Inte nödvändigtvis bara för den enskilda individen och hans/hennes familj - utan också, ofta, för det ställe där de här människorna sedan länge har sina rötter.
Säger jag som själv är ingift i en fransk adlig familj.
Vilket naturligtvis inte gör att jag kan vara 100 på att jag vet vad jag pratar om.
Men 99.
7 kommentarer:
Undantaget som bekräftar den trista regel du beskriver heter Karin Barbalander. I en serie böcker har hon faktiskt skildrat den svenska adeln på ett sätt som är värdigt, underhållande och angeläget. Jag citerar baksidestexten till hennes senaste roman som utkom nu i höstas:
"Det är en allmänt känd hemlighet att den anglofile Baron på Flobyhof varje år anordnar en illegal rävjakt som avslutas med en överdådig fest på slottet. Under åren har detta utvecklats till ett slags folkfest som engagerar alla på orten. Under ett dygn umgås hemtjänstbiträden och kommuntjänstemän från den sömniga småstaden i norra Uppland med tillresta gäster från Sveriges äldsta och mest bemärkta familjer i en sant egalitär anda.
Men detta år vänds allt på ända. En grupp militanta veganer obstruerar rävjakten och klockan fyra på morgonen gör säkerhetspolisen och rejvkommisionen tillslag mot Flobyhof. Ett femtiotal gäster grips och transporteras bort. De gripna får ingen vetskap om vad de är misstänkta för. Men nästa dag exploderar nyheten att "de blåblodiga djurplågarna" och "libertiner från Riddarhuset" har oskadliggjorts. Ett tiotal personer begärs häktade medan en handfull diplomater och medlemmar av kungahuset försätts på fri fot. Därefter utbryter den stora trystnaden. Ingen vet vad som står i polisutredningen."
En intervju med Barbalander finns att läsa här: http://www.weredsvadligheter.blogspot.com/2009/09/erica-sagn-intervjuar-karin-barbalander.html
Bengt,
Hoppsan, det var ord och inga visor? Om nu skildringen är värdig, underhållande och angelägen vill jag dock låta vara osagt - eftersom jag inte läst boken ifråga.
Ser redan ett par klichéer dyka upp i den här lilla snutten, men det hindrar naturligtvis inte bok från att vara just underhållande.
Jag får väl bara önska lycka till med marknadsföringen av densamma, även om du, Bengt, naturligtvis inte har något att göra med den!
mvh,
intressant karin,
jag kommer att tänka på det vi talat om angående konstnärens ansvar, där det estetiska allt för ofta ses som någonting frikopplat från det moraliska. den ena eller den andra ideologin (och för den delen även en del religioner och deras utövare) fungerar som du är inne på på ett liknande vis, man hänvisar till värden som skall stå över de (personligt) moraliska, som om det fanns någonting mer väsentligt för varje människa än vad som är gott och ont.
man strävar en "gränslöshet" som i själva verket är en god definition på det onda. (att inte förstå var man själv slutar och var den andre tar vid; oförmågan att "vända på steken"; synden som bristande intellektuell förmåga, i sin tur möjligen orsakad av emotionella blockeringar, bristande självkänsla, etc)
en författare blev nyligen klar med en roman som har titeln "Romanen om Alexander Ahndoril". tydligen tvekar förläggaren om att ge ut den, hänvisande till trovärdigt gestaltade incestscener (i den i övrigt mer eller mindre biografiska berättelsen). detta nämner jag som ett exempel på var man hamnar när man förlorat respekten för skillnaden mellan sanning och lögn, fakta och fiktion
man faller ned i omoral, i dumhet - och, vilket är min övertygelse, i undermålig konst.
man utplånar sin medmänniska
den fiktion som inte står i det godas tjänst är lögnaktig - tarvlig
och det verkar bara bli värre
allt gott
einar
Intressant. Jag var bekant med Björn för några år sen och hörde om den här miljonstämningen genom Expressen för någon vecka sedan- kanske inte den bästa tidningen att gå till men de verkade vederhäftiga. Bilden som både Björn och baronen gav där var att det handlade om något som låg litet längre tillbaks i Gripenstedts egen affärsverksamhet, eller hade att göra med denna - något i stil med den här wasabrödsmiljonären som stödde Pirate Bay kanske - men som nu var "ett avslutat kapitel" (men det säger ju affärsmän och politiker gärna om pinsamma episoder ur det förflutna). Och att nan menade att Björn hade använt intervjucitat tillsammans med dessa gamla potatisar för att ge en missvisande bild av nuet.
Björn ser ju journalistik delvis som ett sätt att gestalta något, han uppfttar sig nog inte som helt bunden till någon fakticitet även om den här genren sätter vissa gränser. Vi får väl se hur väsentliga de här citaten från Hans Nåds oration egentligen är för kapitlet
Magnus,
Den enda artikel jag hittar på Expressen i ämnet är den här:
http://www.expressen.se/1.1737458
som säger samma sak som radioprogrammet och artikeln på SvB, dock inget om det du nämner.
I radioprogrammet framstod det som helt klart att det var intrånget i Gripenstedts privaliv som blev övertrampet.
Vad gäller af Kleens avsikter så uttalar han sig inte heller om några gestaltande ambitioner, men han ville inte skriva något i stil med en "ren pr-text" för Gripenstedt.
Och själv kan jag inte se hur en privatsak som en begravning belyser den eventuella adliga makten. Det är väl i såna fall mot Gripenstedts offentliga verksamhet som kritiken ska riktas.
Vad som däremot inte framgår nånstans är hur samtalet innan den här stämningen kom till såg ut mellan de båda. Man tycker ju att det här borde ha kunnat förhindras.
Men jag gissar att jag inte har all information i den är saken, så hur jag ser på den kan kanske komma att ändras.
Vi får väl, som du säger, se hur det går.
Och Einar,
Ja, som det ser ut nu så gör af Kleen fel, han skadar någon genom att framhärda.
Å andra sidan ska vi väl inte uttala oss alltför kategoriskt innan dom fallit eller nån form av förlikning skett.
Intressant är i vilket fall som helst själva gränsen, den de båda egentligen träter om, hur mycket av sitt privatliv rår Gripenstedt egentligen över?
Karin: Både Sydsvnekan och Expressen hade artiklar för sådär tio dgara sedan - här är SDS: http://tinyurl.com/yztg39s - men de har blivit uppdtaerade. När de först gick ut på papper och på nätet fanns ingenting om begravningen med, och intrycket (oich journalistns egen bild av saken vid den tidpunkten?) var att trätan mellan Gripenstedt och Björn af Kleen hade att göra med hur af Kleen hade relaterat intervjun till något - oklart vad - som han grävt fram ur Gripenstedts tdigare verksamhet. Man fick ingen bild av att det hade någon länk till baronens familj eller släkt.
Att Björn gärna ser journalistik som något man gestaltar, alltså som man kan smygande fiktionalisera utan at ge några speciella signaler om den saken, det grundar jag på en del andra texter jag har läst av honom, också sådant han skrev för studenttidningar i Lund innan han dök upp på Expressen och Rodeo. Och på att vi har diskuterat journalistik en del, hn och jag. Han är inte någon historisk djupgrävare om man säger så - vilket inte alls utesluter att boken kan vara bra.
Magnus,
Okej, då verkar det som om både Expressens och Sydsvenskans artiklar uppdaterats med det som framkom i P1s Medierna, helt enkelt.
Vilket inte gör att vi kommer längre i den här diskussionen, men lite klarare blev det kanske i alla fall.
Jag har läst det kapitel ur boken som ligger på nätet (som pdf) vilket jag skrivit ett inlägg om. Lite fånig ton i det, kändes det som. Dels framställer han alltså en familj (som jag glömt namnet på) som lite smålöjlig eftersom den vill förlänga fideikomisset och dels framställer han det som något av ett scoop att adeln äger jord på dessa gods som fortfarande ärvs med fideikomiss.
Vilka ANDRA stora jordägare som finns och som kan sätta in det här i något av ett sammanhang existerar alltså inte i det här kapitlet, vilket pekar på det du säger - att af Kleen inte djupdykt i jordägandet generellt direkt. (Kyrkan, staten, andra bönder?)
Vad han däremot trycker på är att döttrarna i den här familjen som presenteras inledningsvis blir blåsta på sin laglott om pappan får som han vill.
Döttrarna, i sin tur, får inte ge sin syn på saken, i alla fall inte i det här kapitlet.
Och det kan mycket väl vara som i den franska adel jag är ingift i - de kanske tycker att det här är okej?
Så med utgångspunkt från det tillgängliga materialet på nätet beskriver alltså af Kleen SIN syn på den här gruppen i samhället. Knappast deras egen.
Skicka en kommentar