Svensk bildning när den är som bäst!

Nu ska jag fortsätta mitt muttrande över grejer som de flesta verkar tycka är helt okej, eller till och med lysande. Som den här texten av Ulrika Knutsson. Har sett den hyllas både i twitterströmmar och på facebook. Eftersom jag inte har något bättre för mig för närvarande så följer jag nämligen med där.
I alla fall. Mina invändningar:
Två grejer gör Sverige känt utanför Sverige. Det ena är mycket riktigt Nobelprisen. Det andra är IKEA - som är betydligt viktigare i det här sammanhanget än alla övriga svenska institutioner tillsammans.
Nobelpriset ses som något ärevördigt och rojalistiskt och traditionellt och europeiskt. Det är för att Sverige ligger i Europa som det har Akademier. Både för snille och smak och för vetenskap.
Så Nobelpriset ger en aura av något - traditionstyngt, vilket i de allra flesta sammanhang är något positivt.
Men inte för Knutsson. Otidsenligt! utropar hon gång på gång.
Kanske det, men samtidigt väldigt modernt, eller samtida.

Fast det är klart, det beror väl på vem man vill förföra. Platt-teve som gåva känns på så sätt både mer tidsenligt och Knutssonskt. Men nejdå, inte heller det gillas av Madame.
Nej, det är obildat.
Minsann.
Men vad är då bildning, Knutsson? Är det inte just det samlade vetande som bärs vidare av generationer och som även utvecklas? Är inte Nobelprisen just en uppmuntran för fortsatt bildning?

Nejdå, bildning för Knutsson är böcker på svenska som inte läses av svenska män. Det är liksom definitionen. Att Sverige aldrig haft någon filosof i världsklass men däremot många naturvetenskapsmän i sagda klass, genom historien, verkar inte Knutsson medveten om. Men bildning är förstås en fråga om genus? Och om det som inte är?

Men det är klart att man skulle kunna lösa Nobelprisen på något annat vis. Skicka en postanvisning på pengarna eller ordna en banköverföring. I såna fall blir bara IKEA kvar.